Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rumphuggen’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Onsdagkväll och dags för Deckarna. Serien börjar gå mot sitt slut nu. I kväll var det yngste deltagarens tur att utredas. Christoffer Carlsson skriver ganska hårdkokta, svarta deckare. Jag har läst en av dem och blev inte imponerad. Men efter en Twitterdialog med författaren har jag bestämt mig för att ge hans författarskap en ny chans. (Jag är svag för författare som inte räds att kommunicera med sina läsare. Såna författare hamnar automatiskt på plus hos mig.) Nån gång. Inte just nu. Först ville jag ju veta lite mer om honom.

Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson skriver hårdkokt och svart. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Christoffer Carlsson är minstingen
i gänget. Men trots att han endast är 29 år ung är han disputerad kriminolog. Litterärt har han tagit livet av elva personer och ett och annat djur. Christoffer Carlsson började skriva deckare redan som barn. Vem vet, kanske är han psykopat? Han avslöjade i vart fall att han har knäckt deckargenrens W-kod och att han är inspirerad av bland andra Sjöwall-Wahlöö.

Dagens övning kändes lite märklig, men gick bland annat ut på att hitta mordoffer och mördare. Den kändes lite… rumphuggen och det offer som tagit bussen in till stan rollade ut ganska snart efter att ha presenterats. Ett visst kvinnofall skedde även denna gång – dock inte nerför nån trappa utan i form av en tappad röst.

Roligast var nog att upptäcka att Christoffer Carlsson säger

liksom 

minst lika ofta som jag.

Det var ett bra program och Christoffer Carlsson är en intressant författare som jag ska ge en ny chans. Och detta skriver jag inte enbart på grund av vår Twitterdialog!

Toffelomdömet blev högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång avslutar Katarina Wennstam den här TV-serien.


Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så har jag slagit ihop pärmarna på en vidunderlig liten bok. En bok så vidunderlig att jag blir alldeles full av tankar – samtidigt som jag blir helt slut. Intryck som för alltid stannar inuti mitt huvud. Denna lilla bok är naken, modig, rakt på sak… En helt fantastisk (vilket ord i sammanhanget!) öppen skildring av de lidanden bipolär sjukdom åsamkar. Jag har läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.


Titeln är bara perfekt på den här boken.

                                                                                                                                                           Första gången jag såg Ann Heberlein var i en diskussion om ondska i litteraturprogrammet Babel i våras. Hon var lysande – men blev tyvärr avbruten i sitt intressanta resonemang. Vidare har jag läst några artiklar av Ann Heberlein, bland annat en om dödshjälp. Jag tyckte att hennes resonemang var annorlunda – och dessutom höll jag med om det mesta – men att slutet på artikeln blev lite rumphuggen.

Rumphugget i bemärkelsen ”ganska abrupt” är även slutet på boken jag just lagt ifrån mig. Men när jag nu har läst den känns just det slutet rätt – även om jag vet att slutet i verkligheten inte blev som i boken.

Ann Heberlein skildrar, på lite mer än 200 sidor i Månpockets pocketupplaga från i år, helt utan skygglappar, sin ångest och sin mani och alla de tankar och plågsamma stunder en person med bipolär sjukdom är med om. Hon är mycket rak även i sitt språk; man får känslan att boken har skrivits i rasande fart och hon viker inte för att skildra nån enda plåga eller tår. Ann Heberlein är väl medveten om att hon, som teologie doktor, forskare, mamma, fru och mycket efterfrågad föreläsare och intervjuoffer av media, har allt och att hon borde vara lycklig. Men hon vill inte leva.

Redan i tjugoårsåldern fick Ann Heberlein sin diagnos. Sedan dess har hon knaprat piller, genomgått terapier – och regelbundet hamnat i väntrummet på psykakuten. Hela första kapitlet ägnas just detta väntrum och hon skildrar det så objektivt att man nästa är där.

I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och decenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskriar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma.

Citatet ovan inleder boken. Vidare gör hon tidigt klart för läsaren att man som sjuk är ensam. Folk orkar inte med att man ringer och har ångest. Då slutar folk nämligen höra av sig. De blir skrämda. Hon skriver

[…] Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar fär att de så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. […]

Boken är fylld av ord som ger mig Aha!-upplevelser, som får mig att förstå andra och mig själv förhoppningsvis lite bättre. Många är ställena, händelserna, skeendena i boken, där jag nickar igenkännande när jag läser. Detta till exempel att trots värsta ångesten en stund senare ge en alldeles lysande radio-intervju. (Att må verkligen skit, men ändå göra det som förväntas av en – med bravur!) För väldigt många ringer och VILL Ann Heberlein nåt.

Om du orkar, LÄS den här boken! Den ger nånting, den har mycket att säga. Jag håller inte med om allt, men… Den är unik bara för att den så naket skildrar en människas lidanden. Utan krusiduller eller krumbuktar. Bara så där.

Nåt annat betyg än det högsta kan jag inte ge den här boken.

Read Full Post »