Ord, siffror och mera blommor

Den här morgonen har ägnats mycket åt spelerier. Fästmön och jag har två Wordfeudmatcher igång – vi råkade bjuda in varandra samtidigt igår – och vi spelade när hon var på väg in till jobbet i stan. Vi leder var sin match, så du må tro att det är spännande!

Igår kväll skickade jag ett par inbjudningar till två vänner varav den ena är ny för mig som motståndare. Först idag svarade hon – och jag gick ut hårt:

Wordfeudmatchen med gugge1967 är inledd. (Bilden är tagen med Nokia N95, därför skarp.)

Och ja, du läser rätt! Jag la ett ord som gav 144 poäng. Sen dess har det varit tyst från gugge1967. Men jag tror väl inte hon ger upp så lätt, eller???

En drömstart för mig med 144 poäng. (Även denna bild är tagen med Nokia N95.)

Samtidigt som jag ordfajtades med damerna gav jag mig på ett jättesudoku som kom med lokalblaskan idag – det enda läsvärda i tidningen, för övrigt. Suck, jag är allt mer övertygad i mitt beslut att inte förlänga prenumerationen.

Jättesudokut som jag har påbörjat. (Bilden är oskarp – och tagen med Ajfånen.)

Jag har ätit frukost bestående av nyponsoppa med keso och Mariekex och känner mig rätt pigg och redo att möta dagens prövningar. Undrar om det känns bättre att bli av med stygnen..? Jag tycker inte att de stramar nämnvärt, men… Lite rädd är jag förstås att såret inte har läkt som det ska, men Anna säger att det såg bra ut på bilden, så jag får lita på det. Jag tänker be dem ge mig sista sprutan på sjukhuset också. Och den spruta som blir över och som jag egentligen ska ha i morgon på julafton tänker jag lämna in. Var ska jag annars göra mig av med denna vassa tingest???

Just när jag skulle gå in i badrummet plingade det på dörren. Utanför stod ett blombud med ytterligare en fantastiskt vacker tulpanbukett, denna gång från jobbet, institution 2. Otroligt vackra tulpaner!

Blommor från jobbet. (Den här bilden fick jag ta om fyra gånger för att få den skarp. Jag är verkligen missnöjd med Ajfånens kamera. VERKLIGEN!)

Nu ska jag ta mig en kaffeslurk och sen väntar tandborstning. Jag är lite nervös för bilkörningen idag och för att det ska ligga en massa snö framför garaget. Och tänk om Clark Kent* inte ens vill starta? Ja ja, det är smällar jag får ta om ett par timmar.

Slutligen, vännen FEM är en riktig vän, en sån som är omtänksam och bryr sig!  Jag skulle önska att alla hade en FEM i sina liv. Tack för att du finns, FEM, och för att du ”tomtar” för mamma i morgon!!!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag hade glömt…

Det är nog så att jag hade glömt att mamma bor väldigt nära sjön. Och där bor också måsar. Det ska vara kallt när jag sover och jag har sovit med öppen balledörr*. Måsarnas konserterande har helt enkelt hindrat sömnen. Jag vet att man vänjer sig efter ett tag, men jag hinner ju aldrig det numera förrän jag ska vidare igen.

Herren på täppan här. 

Idag är det lördag. Jag har sovit kanske fyra timmar i natt och det är för lite. Men så blir det ibland när man har ont. När jag vaknade kände jag av hälen också. Det var en missräkning eftersom den trots långkörning och en del promenerande kändes riktigt bra igår, som om den var på väg att läka.

Mamma sa igår att det ska bli regn och åska idag. Tråkigt väder att plantera i, men jag måste liksom göra fint på graven idag – i morgon åker vi. När jag har mamma i bilen kan vi inte åka i ett streck, utan måste stanna en eller två gånger. Därför tar resan längre tid och jag får nog räkna med att större delen av dan går åt till att åka. Då hinns ingen plantering.

Det är märkligt, mammas lägenhet är jättefin och jag trivs här, men pappa har aldrig varit här. Ändå känner jag hans närvaro den här gången. Han finns överallt – i fåtöljen, i vardagsrummet, vid köksbordet, på ballen**… Det är märkligt, men jag gissar att det är för att det är årsdagen på tisdag. Jag minns en sån dag för tre år sen när jag körde ensam härifrån och hem. Jag grinade hela vägen, i mer än tre timmar. Och hemma väntade nästa katastrof på Den Onda och Elaka, den som aldrig gör nåt gott för andra människor utan bara är avskyvärd, alternativt tråkig. Nej, viss uppmärksamhet kan man klara sig utan. Jag klarade mig igenom den gången, men jag lärde mig att bara lita på mig själv. Människor står i grunden nämligen alltid närmast sig själva. Det gör många av dem till vad vi uppfattar som svikare. I själva verket är dessa människor nog bara ärligare människor.

Förutom plantering ska jag följa med mamma till Ur & Penn. Där köpte hon en klocka för några veckor sen. En dag, när hon satt och pratade i telefonen, gick klockan bara sönder, den ramlade av handleden. Hon gick tillbaka med klockan och i affären sa de att mamma hade varit ovarsam med klockan. Det har jag mycket svårt att tro. Mamma är en gammal tant och ytterst försiktig med sina saker. Hur som helst, klockan hade gått sönder på så sätt att den inte gick att laga – vilket får mig att undra vad de säljer för skit, ärligt talat, i den affären. Och nu ska mamma få köpa en ny klocka till ett rabatterat pris. Det tycker affären är rimligt. Jag tycker att mamma ska få pengarna tillbaka om de inte kan laga klockan. Eller en ny, likadan klocka. Så nu ska jag följa med och se vad jag kan göra. Jag tycker inte att det är OK att behandla kunder hur som helst.

På Bokia ska jag sen sätta sprätt på ett presentkort jag fick till födelsedagen. Det räcker till en eller möjligen en och en halv bok, så kanske blir det två nya böcker som följer med mig hem. Jag har inte bestämt vilka än, men jag har ju en boklista. Möjligen blir det en tur ner till Bok-Anna i hamnen (jag kan inte förstå varför människan inte har nån hemsida!!!). Det beror lite på väder och vind och hur mycket mamma orkar gå. Vi måste förstås ta bilen upp till stan, trots att det bara tar två minuter att gå dit.

Gissar att vi rundar av dan med en fika nånstans, efter planteringen. Här finns ju några fina fik att välja bland… Och i afton ska jag bjuda mamma på födelsedagsmiddag. Det blir nog på vanliga restaurangen (varför har ställena i Metropolen Byhålan inga hemsidor?).

Vad ska du göra denna lördag i juli???

Livet är kort.

*balledörr = balkongdörr
** ballen = balkongen

Read Full Post »

Formen för dagen

Märkligt det här! Först vaknade jag kvart i sex – ja, det är ju lördag och sovmorgon. Slumrade sen vidare trots skrikande unge som tycks älska att kasta saker, hostande människor och skällande hundar. Man kan tro att jag lever på Centralstationen i Stockholm alternativt Vilda Västern, men icke! Strax före klockan åtta steg jag upp. Sen kände jag efter.

Det har plötsligt varit ovanligt många förfrågningar om min hälsa den senaste tiden. Därför ger jag er här en rapport om min form för dagen:

1. Febern från igår kväll tycks vara borta.
2. Halsen är lite tjock, men jag har inte svårare att svälja än vanligt, det vill säga lite svårt.
3. Näsan är full med… ja, det ska vi inte gå in på…
4. Jag har en finne i höger öra, en på vänster tinning och en på vänster skinkben, eller som jag brukar uttrycka det, där ben blir stjärt.
5. Bölden läker finfint och verkar helt tömd.
6. Båda fötterna gör ont när jag går, men vänsterfoten är värst.
7. Jag känner ett lätt illamående, troligen från bråcket eftersom jag nyss har svalt fyra tabletter (medicin).
8. Vänster axel känns öm vid nyckelbenet, det nyckelben som jag har kapat med nästan en centimeter.
9. Blodet rinner på och jag har inte sett några döingar än idag.

Hur mår du???

Read Full Post »

Hur kan man glömma nåt svårt?

Jag läser just nu en bok, en ganska jobbig bok som jag fick i senaste bokpaketet från snälla Nurse Rached. Den handlar om Emma som var med om nåt mycket svårt – hon och hennes barn blev attackerade i sitt hem och barnen dog. Hur kan man överleva sånt? Hur klarar man av att gå vidare?

Vid tiden för morden och tiden efteråt, när man letade efter mördaren, fick jag bara medias bild av skeendet. Jag slogs av att Emma, mamman, verkade så oberörd. Men mest av allt undrade jag hur hon inte kunde komma ihåg vem som attackerat dem! Hur 17 kan man glömma nåt sånt?! vet jag att jag tänkte. Retoriskt.

Jag läser en bok om en svår upplevelse.

                                                                                                                                                                                                                                                   År 2009 var jag själv med om en svår upplevelse som ledde till en kris. En kris jag först från och med i sommar, egentligen, är på väg ut ur. Ibland händer det att jag tänker tillbaka på vissa situationer – och finner, att jag precis som Emma, inte minns. Jag kommer inte ihåg. Jag minns inte hela X:s ansikte, jag minns delar av det. Jag minns de kalla ögonen och munnen som blabbade upp och ner. Däremot minns jag en konstig känsla från ett av mötena – jag kommer ihåg att jag bara satt och väntade på att h*n skulle börja skratta och säga att alltihop var ett skämt… Så sjukt…

När jag nu läser Varför gråter inte Emma? , en bok som hon själv skrivit ihop med journalisten Magnus Wennerholm, får jag vissa nya insikter. Nog för att jag har hört talas om förträngning, men att uppleva det i verkligheten är nåt helt annat… Boken ger mig insikter om hur det funkar. För att det funkar så att man verkligen förtränger det som är svårt! Jag tror att kroppen ställer in detta försvar för att man ska kunna överleva.

Det är inte bara ansiktet ovan jag har förträngt, det är mycket annat som nu sakta men säkert kommer tillbaka. Det är smärtsamt, men idag är jag en annan människa än jag var 2009. Inte nödvändigtvis en bättre människa, men en starkare – även om jag har skador som jag funderar på om den nånsin ska läka…

Styrkan hjälper mig att hantera de svåra minnena. Dessutom har min Fästmö och barnen funnits där – och finns där fortfarande! – hela tiden. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Och jag har fortfarande svårt att förstå hur Emma kunde gå vidare utan sin familj, sina barn… Men även hon hade och har en stark och trygg person vid sin sida. Det är nog en förutsättning, som sagt.

En sedvanlig recension kommer förstås av boken när jag har läst ut den!

Read Full Post »

Vecka 34: Hål eller nål

Dags för veckans höjning (hål) respektive sänkning (nål). De två ”rubrikerna” kan tyckas konstiga, men jag avskyr verkligen nålar, hål däremot kan vara kul. Man vet aldrig vad man hittar. (Och tänk nu inte bara snuskigt!!!)

Here it goes:

                                                                                                                                                    Hål

• Alla snälla vänner (som bryr sig på olika sätt. KRAM på er!)
• Att få vara frisk (det är mer värdefullt än jag har anat och jag längtar dit)
• Lilla leksaks-datorn (inte kul att vara på sjukhus utan den!!!)
• Alla vänliga, underbara människor som jobbar i vården med allt från bajs och gnälliga patienter till svårt sjuka och såna som blir friska (Ni borde vara bäst betalda i samhället, men tyvärr är många bland er sämst betalda!!!)
• Fästmön (som jag har längtat efter sen i söndags nu…)

                                                                                                                                                    Nål

• Sprutor, nålar och blod (jag SVIMMAR. Faktiskt!)
• Sjukhusmat (ser ut som bajs, smakar bajs. Tror jag. Jag skulle inte frivilligt smaka på bajs, men…)
• Onda lårkor (som tar flera veckor på sig att läka ut)
• Att inte orka, att orken bara tar slut (man tror inte att det är sant förrän man upplever det)
• Bajsprover (äckliga, vidriga, hemska!)

Read Full Post »