Jag läser just nu en bok, en ganska jobbig bok som jag fick i senaste bokpaketet från snälla Nurse Rached. Den handlar om Emma som var med om nåt mycket svårt – hon och hennes barn blev attackerade i sitt hem och barnen dog. Hur kan man överleva sånt? Hur klarar man av att gå vidare?
Vid tiden för morden och tiden efteråt, när man letade efter mördaren, fick jag bara medias bild av skeendet. Jag slogs av att Emma, mamman, verkade så oberörd. Men mest av allt undrade jag hur hon inte kunde komma ihåg vem som attackerat dem! Hur 17 kan man glömma nåt sånt?! vet jag att jag tänkte. Retoriskt.
Jag läser en bok om en svår upplevelse.
År 2009 var jag själv med om en svår upplevelse som ledde till en kris. En kris jag först från och med i sommar, egentligen, är på väg ut ur. Ibland händer det att jag tänker tillbaka på vissa situationer – och finner, att jag precis som Emma, inte minns. Jag kommer inte ihåg. Jag minns inte hela X:s ansikte, jag minns delar av det. Jag minns de kalla ögonen och munnen som blabbade upp och ner. Däremot minns jag en konstig känsla från ett av mötena – jag kommer ihåg att jag bara satt och väntade på att h*n skulle börja skratta och säga att alltihop var ett skämt… Så sjukt…
När jag nu läser Varför gråter inte Emma? , en bok som hon själv skrivit ihop med journalisten Magnus Wennerholm, får jag vissa nya insikter. Nog för att jag har hört talas om förträngning, men att uppleva det i verkligheten är nåt helt annat… Boken ger mig insikter om hur det funkar. För att det funkar så att man verkligen förtränger det som är svårt! Jag tror att kroppen ställer in detta försvar för att man ska kunna överleva.
Det är inte bara ansiktet ovan jag har förträngt, det är mycket annat som nu sakta men säkert kommer tillbaka. Det är smärtsamt, men idag är jag en annan människa än jag var 2009. Inte nödvändigtvis en bättre människa, men en starkare – även om jag har skador som jag funderar på om den nånsin ska läka…
Styrkan hjälper mig att hantera de svåra minnena. Dessutom har min Fästmö och barnen funnits där – och finns där fortfarande! – hela tiden. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Och jag har fortfarande svårt att förstå hur Emma kunde gå vidare utan sin familj, sina barn… Men även hon hade och har en stark och trygg person vid sin sida. Det är nog en förutsättning, som sagt.
En sedvanlig recension kommer förstås av boken när jag har läst ut den!
Gå till Toffelprofilen
Har också läst den boken och det var fler än en gång som jag grät.
Vet med mig själv att det varit händelser i livet som jag måste ha förträngt eftersom jag inte har några minnen om dem, men vet ju att det hänt…
Bra bok var det och efter att ha läst den så förstod jag ju varför hon verkade ”oberörd” i media.
Ha dé!/Kram
Jag har läst ungefär halva boken och tycker att den är både bra och dålig. I vart fall tar den upp ett intressant ämne och jag vill försöka förstå. Kanske att jag ändrar omdöme när jag har läst ut den helt!
Kram!
Ärr talar bara om var vi har varit, inte vart vi ska. 🙂
Jag behöver minnas och förstå mina ärr för att kunna gå vidare.