Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Varför gråter inte Emma?’

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.


 

TVtidning leverpastejmacka mjölk

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt

Linfrön i blöt över natten.

 

Frukost med fil linfrö bok o kaffe

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

ARG

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

Varför gråter inte Emma?

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar i hummersås

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag betyder soldag, om jag nu känner till min nordiska mytologi korrekt. Bara det att solen lyser med sin frånvaro idag. Synd det, för söndagar är fina promenaddagar. Och idag hade jag kunnat få lite promenadsällskap, men eftermiddagens möte blev inställt alldeles nyss på grund av sjukdom.

Sjukdom, för resten… Den som såg min morgonfrisyr idag hade nog trott att jag drabbats av nån märklig åkomma, typ plattskalle eller nåt. Så här såg delar av frisyren ut:


Plattskalle!

                                                                                                                                                               Jag får skylla på det försvunna varmvattnet igår. Om jag har förstått saken rätt var det problem i nåt kraftvärmeverk, så det fanns visst inte heller nån värme. Det märkte jag ju inget av eftersom solen sken starkt igår och värmde upp mina rum. Men just när jag ställde mig i duschen för att tvätta håret hade man startat om verket. Detta innebar att såväl värme som varmvatten bara kom smygande tillbaka under dagen. Jag fick nog inte riktigt hett vatten i kranarna förrän senare igår kväll… Så frågan är nu vad en kallvattentvätt gör med mitt hår – om den är bra, eller inte…

Nu ska jag ägna eftermiddagen åt att stryka en hög, men jag tror att jag ska börja med att pussla och äta godis. Det är en hel del snask kvar i lördagsgodispåsen.

Mamma ska få ett samtal, men det får bli senare idag eftersom det är mattid för henne nu och så vet jag att hon brukar gå och beställa mat för nästa vecka på söndagar före halv två. Rutiner, rutiner…

På nattduksbordet ligger sen igår lite mer lättsam litteratur, också vänligen skänkt av den snälla Nurse Rached. Jag känner att jag behöver läsa om fiktiva mord och händelser efter boken jag tryckte in i hyllorna igår kväll. Kanske blir en läsestund idag också, skönt att bara slappa även om jag borde ut och röra på mig.

Vad gör du en söndag som denna???

Read Full Post »

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!


Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »

Jag läser just nu en bok, en ganska jobbig bok som jag fick i senaste bokpaketet från snälla Nurse Rached. Den handlar om Emma som var med om nåt mycket svårt – hon och hennes barn blev attackerade i sitt hem och barnen dog. Hur kan man överleva sånt? Hur klarar man av att gå vidare?

Vid tiden för morden och tiden efteråt, när man letade efter mördaren, fick jag bara medias bild av skeendet. Jag slogs av att Emma, mamman, verkade så oberörd. Men mest av allt undrade jag hur hon inte kunde komma ihåg vem som attackerat dem! Hur 17 kan man glömma nåt sånt?! vet jag att jag tänkte. Retoriskt.


Jag läser en bok om en svår upplevelse.

                                                                                                                                                                                                                                                   År 2009 var jag själv med om en svår upplevelse som ledde till en kris. En kris jag först från och med i sommar, egentligen, är på väg ut ur. Ibland händer det att jag tänker tillbaka på vissa situationer – och finner, att jag precis som Emma, inte minns. Jag kommer inte ihåg. Jag minns inte hela X:s ansikte, jag minns delar av det. Jag minns de kalla ögonen och munnen som blabbade upp och ner. Däremot minns jag en konstig känsla från ett av mötena – jag kommer ihåg att jag bara satt och väntade på att h*n skulle börja skratta och säga att alltihop var ett skämt… Så sjukt…

När jag nu läser Varför gråter inte Emma? , en bok som hon själv skrivit ihop med journalisten Magnus Wennerholm, får jag vissa nya insikter. Nog för att jag har hört talas om förträngning, men att uppleva det i verkligheten är nåt helt annat… Boken ger mig insikter om hur det funkar. För att det funkar så att man verkligen förtränger det som är svårt! Jag tror att kroppen ställer in detta försvar för att man ska kunna överleva.

Det är inte bara ansiktet ovan jag har förträngt, det är mycket annat som nu sakta men säkert kommer tillbaka. Det är smärtsamt, men idag är jag en annan människa än jag var 2009. Inte nödvändigtvis en bättre människa, men en starkare – även om jag har skador som jag funderar på om den nånsin ska läka…

Styrkan hjälper mig att hantera de svåra minnena. Dessutom har min Fästmö och barnen funnits där – och finns där fortfarande! – hela tiden. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Och jag har fortfarande svårt att förstå hur Emma kunde gå vidare utan sin familj, sina barn… Men även hon hade och har en stark och trygg person vid sin sida. Det är nog en förutsättning, som sagt.

En sedvanlig recension kommer förstås av boken när jag har läst ut den!

Read Full Post »