Vilohelg och jobbtankar

Ett inlägg om vilandets förmåga att läka och funderingar över jobbet.

Det har varit en slö helg så här långt. Jag har verkligen känt mig risig. Det blev tidig sänggång igår kväll – efter en dag i vilandets tecken. Sen sov jag ungefär tolv timmar. I morse väcktes jag av en ilsken mansröst som skrek på ett barn som skrek. Naturligtvis skrek barnet ännu mer. Vad är det som får vuxna människor att tro att barn skriker mindre om man skriker på dem?

Det var skönt att ligga på denna.

Efter att ha gått upp en sväng och gått och lagt mig en stund till har jag nu gått upp. Det går inte att helga vilodagen hur mycket som helst. Människor frågar hur jag mår innan jag hinner känna efter. Så nu känner jag efter……… OK, jag hostar, jag fryser lite, men baske mig om inte vilan har läkt ut infektionen! Vågar jag tro det? Jag vet ju att det är ett knep som funkar ibland. Den här gången var jag emellertid övertygad om motsatsen: jag trodde att jag skulle dö i förkylning, eller vad det nu var för virus som har härjat/härjar i min arma kropp. (Det är fortfarande liiite synd om mig, eller hur?)

Min anabox. Fast numera ligger det bara tre piller för varje dag!

Jag har inte gjort många knop i helgen. Inte många nyttoknop. Att städa var inte att tänka på, även om det behövs. Jag mådde faktiskt så dåligt igår att jag inte ens tänkte på städning. Idag mår jag bättre, alltså tänker jag på hur skitigt det är här. Men jag tänker vila idag också. Jag har bara sorterat lite tvätt och fördelat veckans medicin i min anabox. Om jag orkar ska jag stryka. Kanske kör jag en maskin tvätt. Definitivt ska jag duscha och tvätta håret… Jag står knappt ut med mig själv just nu…

I morgon är det måndag och arbetsdag för mig. Som det är nu har jag inget val, jag måste åka och jobba hur jag än mår. Det handlar inte om att jag är väldigt lojal mot arbetsgivare eller kollegor. Det handlar om att jag behöver pengarna, lönen.

Dessutom är jag förstås nyfiken på hur annonsen på tjänsten jag jobbar på ser ut. Den ska komma ut i morgon, nämligen. Två veckor ska den ligga ute. Om jag ska söka eller inte det spörs, det. Jag har försökt klämma chefen på hur enheten ska organiseras och se ut i framtiden, men får inga riktiga svar. Det är nästan så man får för sig att det inte är chefen som styr enheten utan andra händer. Frågan är om det är rätt händer. Om det är de händer jag tror att det är så är de inte särskilt… milda.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lossnar lite – om jag vågar gå utanför staketet…

Ett inlägg om känslan just nu.

Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Vågar jag gå utanför staketet?

Jag skrev nog häromdan att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…

Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Nyårsafton 2012 del två

Nej, jag mådde inte alls bra igår. Eller bra och bra… Jag var slut, trött, orkeslös. Jag orkar inte vara så här orkeslös, men alla säger till mig att

orken kommer tillbaka, vänta bara! Det är en stor operation du har gått igenom och det tar tid.

Ibland vågar jag inte tro att jag har den tiden. Så stannar jag upp och tänker att jag har fått tiden tillbaka, på sätt och vis. Och nu är det upp till mig att bli frisk!

På eftermiddagen när vi hade varit ute på vår lilla shoppingtur vilade vi med Wordfeud och Quizkampen. Det är så skönt att ha Fästmön här, för hon är lugn och trygg och bryr sig inte om – säger hon! – att jag är trött, trist och tråkig.

Nyårssupén blev väldigt lyckad, men det var alldeles för mycket att äta. Vi drack ett vitt vin från New Zealand. Jag tyckte att det var lätt och gott, Anna tyckte att det var lite sött.

Boulder Bank 2012 blev det till nyårssupén.

Förrätten bestod av Alséns röra på knäckebröd samt laxpaté med romsås. Den slank ner fint. Sen var jag mätt.

Alséns röra på knäcke samt laxpaté med romsås.

Anna hade gjort en Västerbottenpaj och så hade vi kräftor till huvudrätt. Men vi gjorde en paus emellan för att beskåda Grevinnan och betjänten. Jag tyckte att det var ganska skönt att vi inte drack som den där stackars betjänten. Två glas vitt vin var allt jag drack på nyårsafton 2012!

Anna fotar. Hennes iPhone tar mycket bättre bilder än jag, konstigt nog…

Jag hasade ut till soprummet med kräftskalen och sen föll jag ihop i fåtöljen. Vi såg en fransk deckare på TV, den var sisådär.

En syster sökte en syster.

Vi kollade också in Sagan om Marilyn Monroe. Den gick ju samtidigt som den franska deckaren, men jag spelade in Marilyn på min DVD-hårddisk. Idag ska jag försöka ta mig samman och inte vara så teknikrädd så att jag kan bränna ner Sista natten med gänget på en skiva. Vill ju spara min favvo-film!

Vid elvatiden på kvällen åt vi dessert. Det blev Annapannacotta med hallon från Slottet och blåbär från Djurö. Supergott!

Jag har inga efterrättsskålar, så vi intog Annapannacottan i mina Irish coffeeglas. Det gick bra det med!

Strax före tolvslaget zappade vi över till Skansen och lyssnade på Peter Jöback och Carola Häggkvist, bland andra. Jan Malmsjö hörde vi lite svagt senare, men då stod vi redan i köket och kollade in hur folk lät massor av pengar gå upp i rök. Men vackert var det, det ska erkännas!

Fyrverkerier utanför köksfönstret.

Jag orkade inte gå ut – inte Anna heller. Det hade regnat större delen av kvällen, så vår lykta har vi sparat till nåt annat, speciellt tillfälle. Jag ringde mamma efter tolvslaget och hon var ledsen, ensam och förkyld, ingen rolig kombo. De stora barnen och deras pappa samt några goda vänner fick sms en stund före tolvslaget, för man vet ju att det blir stockning annars. Alla hade hyfs att svara, dessutom! 😉 Fast yngsta bonusdottern hade skickat sms till min gamla mobil såg jag idag.

Och när vi skulle gå och lägga oss upptäckte jag att skönheten hade kommit till byn (= New Village). Polkaamaryllis hade slagit ut och den är såå vacker!..

Vacker polkaamaryllis.

Idag är det ovanligt tyst i huset, bara ena grannen som hostar. Min intention är att gå ett varv med dammsugaren. Jag vet inte om jag pallar, men jag ska försöka. Det ska också bli ett varv utomhus också, runt huset, gråvädret till trots. Jag har inte ont nånstans just idag, är bara så förtvivlat trött fortfarande. När ska det bli bättre, tro?

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »