Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppringd’

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.


 

Citroner sv v

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg...

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ryggande inlägg.


 

Tofflan på köksgolvet

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Spottande grodor

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min tisdag. Tristdag, säger en del.


Vart den här dan tog vägen
när den väl hade kommit igång vet jag inte. Bilköerna var som före jul i morse, mörkret kompakt, men jag nådde mitt mål. Det blev en del småplock på morgonen. Därefter hamnade jag i ett möte om nästan två timmar. Och sen var det lunch. Eftermiddagen svischade också förbi. Plötsligt befann jag mig på Tokerian för att köpa TV-tidningen och yoghurt.

Hemma i New Village hade Fästmön tänt stjärnor och stakar och lampor. Tänk så mycket mysigare det är att komma hem då!

Postboxen var full idag, men tack och lov hade brevbäraren inte proppat den så full så att den inte gick att öppna igen. Jag hoppas att mitt klagomål har nåt fram. Kan inte minnas att jag fick nåt svar från Posten… Ett paket med DVD-filmer fick jag sms om att det landat på ICA Heidan, men jag är för trött för att hämta det i kväll. Tar det nog i morgon kväll, på väg till Annas jobb när jag ska hämta hem henne klockan 21. I postboxen låg i alla fall ett paket från Apotea. Som vanligt både korrekt och snabb leverans! Och fraktfri!

Varor från Apotea

Mina varor som jag beställde i helgen från Apotea – som vanligt rätt och snabb leverans.


Jag kan verkligen rekommendera Apotea
– och det här skriver jag inte för att jag får betalt för det utan för att jag är en nöjd kund, helt enkelt! Nu har jag beställt apoteksvaror därifrån flera gånger. Det har aldrig blivit fel och varorna levereras snabbt (ibland till och med dan därpå!). Dessutom är det fraktfritt och priserna ligger då och då under dem apoteken har. Tror jag ska testa receptbelagda varor nån gång och se hur det funkar. Tydligen blir man, efter inloggning med e-legitimation, uppringd av en farmaceut. Det är ju lite bökigt för mig just nu såsom min arbetsplats är ”utformad”. Men jag kanske testar ändå.

I övrigt lyckades Posten leverera ett kuvert med värdefullt innehåll i form av presentkort på 150 kronor på Boxholmsost! Jag älskar verkligen deras ostar och hade sån tur att jag blev lycklig vinnare hos KlaraTACK!

Presentkort fr Boxholmsost

Jag hade turen att vinna presentkort från Boxholmsost hos Klara!


Anna och jag lagade mat tillsammans
i afton. Det vill säga hon bredde mackor och jag skivade ost, var och en la på makrill från var sin burk. Magarna blev väldigt fulla.

Nu är jag så jäkla trött efter den dåliga sömnen i natt att jag undrar om jag kan hålla mig vaken till klockan 21. Då visar TV4 nämligen det första av två nya Maria Wern-avsnitt… Min TV-tidning har bara gett programmet två insekter. Vi får se hur många tofflor det blir. Om jag orkar skriva nåt om det senare. Mitt brunmärkta finger sitter dock kvar och går att skriva med. Det är inte ondare, bara brunare. Helt klart en ytlig propp, precis som jag har haft mången gång tidigare, dock inte på fingrarna utan på fötterna och smalbenen. Aj still ölajv, alltså.

Ha en go kväll!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en anmälan och ett beslut.


Idag kom ett mejl
från DM-nämnden. I somras fick jag ett antal oönskade säljarsamtal till min mobiltelefon. Detta föranledde att jag anmälde företaget som ringde, Baraspara, till DM-nämnden. Nästan ett halvår har gått och jag hade så gott som glömt bort min anmälan när mejlet med nämndens beslut trillade in i min mejlbox. Här kan du läsa ett skärmklipp av beslutet. Notera att överträdelserna anses allvarliga.

DMs beslut om Bara Spara

Detalj ur beslutet.


I mitt inlägg om min anmälan
skrev jag (för dig som inte orkar eller vill klicka på länken ovan) följande:

[…] Jag har inte varit kund där, jag är inte kund där och jag tänker inte bli kund där. Jag har inte heller gett mitt medgivande till företaget nånstans att man får ringa mig. […] 

Företaget har hävdat till nämnden att vi som har blivit uppringda troligen har gett vårt medgivande – nånstans. Personligen är jag stensäker på att jag inte har gjort det. Jag vill nämligen verkligen inte att försäljare ringer mig på min mobiltelefon – eller på min fasta telefon heller, för den delen. Det går idag att spärra såväl sin fasta telefon som sin mobil via Nix. Men genom att göra det känns det som att man går med på att det kan ringa säljare. Hur man än vänder sig har man arslet bak, alltså. Jag har i alla fall registrerat såväl mobil som fast telefon hos Nix. Dessutom anmäler jag alla företag som ringer och försöker sälja på mig saker och ting. Företag där jag är kund är förstås undantagna – dessa hindras inte heller av Nix.

Nästa fråga som dyker upp är förstås om företag där man har varit kund får ringa. Eller om det är OK att dessa ringer. Så här står det hos Nix:

[…] Ett kundförhållande enligt ovan ska anses bestå även en tid efter det att avtalet upphört, normalt minst sex månader därefter men inte mer än ett år, om inte särskilda skäl föreligger. […]

Igår ringde, för sjätte gången, en säljare som vill få mig att ta en ny prenumeration på Upsala Nya Tidning. Jag sa upp tidningen i mars i år. Varje gång en säljare har ringt med ärende att få mig att prenumerera på tidningen igen har jag sagt ifrån ordentligt. Varje gång har säljarna också lovat att ta bort mig från uppringningsregistret. Det gjorde även den säljaren som ringde igår. Jag är medveten om att det inte har gått ett år än sen kundförhållandet upphörde, men det har gått ungefär tio månader. Till denna tid finns också sex stycken nej att lägga. Så vad är det som är så svårt att fatta och respektera???

Jag vill inte prenumerera på Upsala Nya Tidning. För varje samtal från en säljare som representerar företaget blir jag mer och mer negativt inställd. Tjatet resulterar alltså inte i att jag blir prenumerant igen utan bara att jag ännu mindre vill det. Badwill, alltså. Om ringandet fortsätter anmäler jag även tidningen när ett år har passerat. För några särskilda skäl föreligger inte.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslan just nu.


Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Spjutstaket

Vågar jag gå utanför staketet?


Jag skrev nog häromdan
att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…


Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Ifall jag inte lever i morgon (tisdag), vill jag informera om att detta inlägg är tidsinställt, men jag kanske inte svarar på eventuella kommentarer. Bara så du vet.


Jag hann hem!
Jag hann hem innan telefontiden hos Ikanobanken tog slut. För jag ville ju så gärna kommunicera med banken. Tala om för banken att jag har fått ett taskigt brev ur informationssynpunkt från dem.

Ett taskigt brev från Ikanobanken.


Kvart i fem ringde jag.
Efter sjuhundrafyrtioelva knapptryck hamnade jag i nån sorts telefonkö. Jag fick veta att jag kunde bli uppringd efteråt av en kundundersökare, men tyvärr har jag inte blivit det. Jag som har många synpunkter och som är en sån åsiktsmaskin, enligt somliga… *smackar hårt med tungan i gommen*

I örat vrålade gräslig väntemusik. Jag fick sätta på telefonens högtalare och lägga telefonen långt bort från mig, för jag kunde inte hålla den mot örat medan jag väntade – då hade jag fått en hörselskada. Det informerade jag också den mänskliga rösten som svarade efter några minuter.

Jag frågade vad som menades med brevet. Hur kan banken avsluta mitt konto när plastkortet är giltigt till och med december månad 2013? Jag fick veta att kortets giltighetstid inte är avgörande, att det inte bestämmer kontots vara eller inte vara. Det handlar om hur aktiv – eller inaktiv, som i mitt fall – man är. Så kontot kunde alltså avslutas för att jag inte varit tillräckligt aktiv, det vill säga har inte handlat på kredit på IKEA på ett tag. (Nä, tacka f*n för det, krediträntan är ju så hög…)

Det är faktiskt så att banker kan avsluta konton som de bedömer vara inaktiva. Det kan ju vara värt att begrunda ifall det nu råkar vara så att man har en slant undanstoppad på ett konto nånstans. Ett konto som man inte är så aktiv med. Vem vet, en dag kanske banken har avslutat det. Förskräckligt att det kan gå till så, men ett faktum.

Jag vill trots detta ha kvar mitt IKEA Handla-kort, som det gällde i det här fallet (jag ser inte detta som nåt konto, fast det gör Ikanobanken). Men se det får jag inte – jag får ett nytt kort! Miljövänligt? Nej, inte särskilt. Knäppt? Jaa, för mitt nuvarande kort är ju giltigt till och med december 2013, som sagt.

Det är säkert så att det är jag som är blåst. Så må det vara, man ska målgruppsanpassa sin kundinformation. Och Ikanobanken hade ju inte ens uppgett korrekta öppettider i sidfoten, så… (Detta påpekade jag förstås också! Jobbig typ jag är!)

Efter detta telefonerande var jag helt slut. Trots detta ställde jag mig vid spisen och lagade mat – och maten var inte ens trasig…

Färsk fylld pasta med tomatsås.


Men pastan kokade över
och såsen brände nästan fast. Nej, nån matlagare av rang är jag inte – trots alla matlagningskunniga kvinnor i min närhet (mamma, mammakusinen B, Fästmön, Storasyster…) Maten gick i vart fall att äta. Och jag överlevde och avrundande kvällen med läsning av Till offer åt Molok, min bok på gång! Jag vill helst inte göra annat än läsa denna Åsa Larssons senaste deckare!!! Hur ska jag hinna läsa alla böcker i min olästa-hylla? Snälla Gud, ge mig lite mer tid!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »