Aldrig det bemanningsföretaget mer!

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.

---

 

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

• att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
• att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
• att inte läsa mejl är inte heller så smart.
• att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
• att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
• att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.

* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Surt

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.

---

 

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, det gick inte

Ett ryggande inlägg.

---

 

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Full dag, full postbox och full i magen

Ett inlägg om min tisdag. Tristdag, säger en del.

Vart den här dan tog vägen när den väl hade kommit igång vet jag inte. Bilköerna var som före jul i morse, mörkret kompakt, men jag nådde mitt mål. Det blev en del småplock på morgonen. Därefter hamnade jag i ett möte om nästan två timmar. Och sen var det lunch. Eftermiddagen svischade också förbi. Plötsligt befann jag mig på Tokerian för att köpa TV-tidningen och yoghurt.

Hemma i New Village hade Fästmön tänt stjärnor och stakar och lampor. Tänk så mycket mysigare det är att komma hem då!

Postboxen var full idag, men tack och lov hade brevbäraren inte proppat den så full så att den inte gick att öppna igen. Jag hoppas att mitt klagomål har nåt fram. Kan inte minnas att jag fick nåt svar från Posten… Ett paket med DVD-filmer fick jag sms om att det landat på ICA Heidan, men jag är för trött för att hämta det i kväll. Tar det nog i morgon kväll, på väg till Annas jobb när jag ska hämta hem henne klockan 21. I postboxen låg i alla fall ett paket från Apotea. Som vanligt både korrekt och snabb leverans! Och fraktfri!

Mina varor som jag beställde i helgen från Apotea – som vanligt rätt och snabb leverans.

Jag kan verkligen rekommendera Apotea – och det här skriver jag inte för att jag får betalt för det utan för att jag är en nöjd kund, helt enkelt! Nu har jag beställt apoteksvaror därifrån flera gånger. Det har aldrig blivit fel och varorna levereras snabbt (ibland till och med dan därpå!). Dessutom är det fraktfritt och priserna ligger då och då under dem apoteken har. Tror jag ska testa receptbelagda varor nån gång och se hur det funkar. Tydligen blir man, efter inloggning med e-legitimation, uppringd av en farmaceut. Det är ju lite bökigt för mig just nu såsom min arbetsplats är ”utformad”. Men jag kanske testar ändå.

I övrigt lyckades Posten leverera ett kuvert med värdefullt innehåll i form av presentkort på 150 kronor på Boxholmsost! Jag älskar verkligen deras ostar och hade sån tur att jag blev lycklig vinnare hos Klara. TACK!

Jag hade turen att vinna presentkort från Boxholmsost hos Klara!

Anna och jag lagade mat tillsammans i afton. Det vill säga hon bredde mackor och jag skivade ost, var och en la på makrill från var sin burk. Magarna blev väldigt fulla.

Nu är jag så jäkla trött efter den dåliga sömnen i natt att jag undrar om jag kan hålla mig vaken till klockan 21. Då visar TV4 nämligen det första av två nya Maria Wern-avsnitt… Min TV-tidning har bara gett programmet två insekter. Vi får se hur många tofflor det blir. Om jag orkar skriva nåt om det senare. Mitt brunmärkta finger sitter dock kvar och går att skriva med. Det är inte ondare, bara brunare. Helt klart en ytlig propp, precis som jag har haft mången gång tidigare, dock inte på fingrarna utan på fötterna och smalbenen. Aj still ölajv, alltså.

Ha en go kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bara Spara har brutit mot god marknadsföringssed – Upsala Nya Tidning är på god väg

Ett inlägg om en anmälan och ett beslut.

Idag kom ett mejl från DM-nämnden. I somras fick jag ett antal oönskade säljarsamtal till min mobiltelefon. Detta föranledde att jag anmälde företaget som ringde, Baraspara, till DM-nämnden. Nästan ett halvår har gått och jag hade så gott som glömt bort min anmälan när mejlet med nämndens beslut trillade in i min mejlbox. Här kan du läsa ett skärmklipp av beslutet. Notera att överträdelserna anses allvarliga.

Detalj ur beslutet.

I mitt inlägg om min anmälan skrev jag (för dig som inte orkar eller vill klicka på länken ovan) följande:

[…] Jag har inte varit kund där, jag är inte kund där och jag tänker inte bli kund där. Jag har inte heller gett mitt medgivande till företaget nånstans att man får ringa mig. […] 

Företaget har hävdat till nämnden att vi som har blivit uppringda troligen har gett vårt medgivande – nånstans. Personligen är jag stensäker på att jag inte har gjort det. Jag vill nämligen verkligen inte att försäljare ringer mig på min mobiltelefon – eller på min fasta telefon heller, för den delen. Det går idag att spärra såväl sin fasta telefon som sin mobil via Nix. Men genom att göra det känns det som att man går med på att det kan ringa säljare. Hur man än vänder sig har man arslet bak, alltså. Jag har i alla fall registrerat såväl mobil som fast telefon hos Nix. Dessutom anmäler jag alla företag som ringer och försöker sälja på mig saker och ting. Företag där jag är kund är förstås undantagna – dessa hindras inte heller av Nix.

Nästa fråga som dyker upp är förstås om företag där man har varit kund får ringa. Eller om det är OK att dessa ringer. Så här står det hos Nix:

[…] Ett kundförhållande enligt ovan ska anses bestå även en tid efter det att avtalet upphört, normalt minst sex månader därefter men inte mer än ett år, om inte särskilda skäl föreligger. […]

Igår ringde, för sjätte gången, en säljare som vill få mig att ta en ny prenumeration på Upsala Nya Tidning. Jag sa upp tidningen i mars i år. Varje gång en säljare har ringt med ärende att få mig att prenumerera på tidningen igen har jag sagt ifrån ordentligt. Varje gång har säljarna också lovat att ta bort mig från uppringningsregistret. Det gjorde även den säljaren som ringde igår. Jag är medveten om att det inte har gått ett år än sen kundförhållandet upphörde, men det har gått ungefär tio månader. Till denna tid finns också sex stycken nej att lägga. Så vad är det som är så svårt att fatta och respektera???

Jag vill inte prenumerera på Upsala Nya Tidning. För varje samtal från en säljare som representerar företaget blir jag mer och mer negativt inställd. Tjatet resulterar alltså inte i att jag blir prenumerant igen utan bara att jag ännu mindre vill det. Badwill, alltså. Om ringandet fortsätter anmäler jag även tidningen när ett år har passerat. För några särskilda skäl föreligger inte.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lossnar lite – om jag vågar gå utanför staketet…

Ett inlägg om känslan just nu.

Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Vågar jag gå utanför staketet?

Jag skrev nog häromdan att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…

Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Tips till Ikanobanken och lagad mat

Ifall jag inte lever i morgon (tisdag), vill jag informera om att detta inlägg är tidsinställt, men jag kanske inte svarar på eventuella kommentarer. Bara så du vet.

Jag hann hem! Jag hann hem innan telefontiden hos Ikanobanken tog slut. För jag ville ju så gärna kommunicera med banken. Tala om för banken att jag har fått ett taskigt brev ur informationssynpunkt från dem.

Ett taskigt brev från Ikanobanken.

Kvart i fem ringde jag. Efter sjuhundrafyrtioelva knapptryck hamnade jag i nån sorts telefonkö. Jag fick veta att jag kunde bli uppringd efteråt av en kundundersökare, men tyvärr har jag inte blivit det. Jag som har så många synpunkter och som är en sån åsiktsmaskin, enligt somliga… *smackar hårt med tungan i gommen*

I örat vrålade gräslig väntemusik. Jag fick sätta på telefonens högtalare och lägga telefonen långt bort från mig, för jag kunde inte hålla den mot örat medan jag väntade – då hade jag fått en hörselskada. Det informerade jag också den mänskliga rösten som svarade efter några minuter.

Jag frågade vad som menades med brevet. Hur kan banken avsluta mitt konto när plastkortet är giltigt till och med december månad 2013? Jag fick veta att kortets giltighetstid inte är avgörande, att det inte bestämmer kontots vara eller inte vara. Det handlar om hur aktiv – eller inaktiv, som i mitt fall – man är. Så kontot kunde alltså avslutas för att jag inte varit tillräckligt aktiv, det vill säga har inte handlat på kredit på IKEA på ett tag. (Nä, tacka f*n för det, krediträntan är ju så hög…)

Det är faktiskt så att banker kan avsluta konton som de bedömer vara inaktiva. Det kan ju vara värt att begrunda ifall det nu råkar vara så att man har en slant undanstoppad på ett konto nånstans. Ett konto som man inte är så aktiv med. Vem vet, en dag kanske banken har avslutat det. Förskräckligt att det kan gå till så, men ett faktum.

Jag vill trots detta ha kvar mitt IKEA Handla-kort, som det gällde i det här fallet (jag ser inte detta som nåt konto, fast det gör Ikanobanken). Men se det får jag inte – jag får ett nytt kort! Miljövänligt? Nej, inte särskilt. Knäppt? Jaa, för mitt nuvarande kort är ju giltigt till och med december 2013, som sagt.

Det är säkert så att det är jag som är blåst. Så må det vara, man ska målgruppsanpassa sin kundinformation. Och Ikanobanken hade ju inte ens uppgett korrekta öppettider i sidfoten, så… (Detta påpekade jag förstås också! Jobbig typ jag är!)

Efter detta telefonerande var jag helt slut. Trots detta ställde jag mig vid spisen och lagade mat – och maten var inte ens trasig…

Färsk fylld pasta med tomatsås.

Men pastan kokade över och såsen brände nästan fast. Nej, nån matlagare av rang är jag inte – trots alla matlagningskunniga kvinnor i min närhet (mamma, mammakusinen B, Fästmön, Storasyster…) Maten gick i vart fall att äta. Och jag överlevde och avrundande kvällen med läsning av Till offer åt Molok, min bok på gång! Jag vill helst inte göra annat än läsa denna Åsa Larssons senaste deckare!!! Hur ska jag hinna läsa alla böcker i min olästa-hylla? Snälla Gud, ge mig lite mer tid!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Jobbiga saker och jobbsaker

Uppdaterat: Jag har fått en läkartid i morgon bitti.

Inte kan jag direkt påstå att jag är världsbäst på att ta tag i saker som gäller mig själv… Det är lättare när det gäller andra eller jobb. Då tvekar jag inte en sekund. Men nu har jag faktiskt tänkt till och ringt min läkarmottagning. Det handlar om den här tunga tröttheten som jag har känt en vecka, ungefär. Samma tröghet som sommaren och hösten 2010, dock utan tromboflebit den här gången, tack och lov. Jag tror det räcker med att få kolla några värden och visar det sig att nåt är åt skogen, kanske jag behöver höja min dos. Skulle det däremot visa sig att jag behöver blod blir det en annan femma – jag tänker nämligen vägra. Och det gör jag av ideologiska skäl: så länge homosexuella män inte är välkomna att lämna blod, till exempel vid Sjukstugan i Backen, tänker den här homosexuella kvinnan inte ta emot nåt blod heller från samma ställe.  För övrigt skulle jag aldrig låta mig vårdas där igen, inte så länge man anställer kränkare. (Så, nu har jag sagt det igen och igen!)

Nä, nåt blod vill jag inte ha från Sjukstugan i Backen.

Runt halv tio ska jag bli uppringd av nån från mottagningen. Min doktor Anders slutade ju tyvärr före jul, så vi får se vem som tar hand om mig nu. Han lovade att Mottagningen skulle fortsätta ta väl hand om mig, men Mottagningen är ju ingen doktor utan ett samlingsbegrepp… Lite orolig är jag därför, men jag vägrar att vända mig till den offentliga vården – som ju, som sagt, anställer kränkare. (Titta, en gång till!)

Snöovädret och plusgraderna igår kväll har ersatts av sex minusgrader och hård is på vägar, cykelbanor och gångbanor. I vart fall inget slask – än så länge. Tänker på min sportlovsledige favoritkille i Himlen som kanske ville fixa skridskor. Nu var gossebarnet lite snorigt igår, men vi får hoppas att det var nåt tillfälligt. I morgon ska han och mamma tillsammans med moster och kanske nån kusin hälsa på sin snälla mormor som har födelsedag senare i veckan. Har man världens snällaste mormor måste detta uppmärksammas!

På gång den här veckan är bland annat planering och bokning av en kortkurs i videokonferensutrustningen. Jag har bokat lokal och utbildare och skickat ut inbjudan till hugade. Lokalen tar max tio personer och hittills idag har fyra tackat ja. Det fylls på… Jag har inga intervjuer inbokade den här veckan, men tänkte gå runt och se om framför allt några av de lite mer erfarna medarbetarna kan ge mig en halvtimma.

I morgon ska jag luncha med CJ från min förra arbetsplats på fakulteten. Det var alltså henne jag trodde att jag messade till angående lunch, när jag i själva verket messade Annelie Kvist. Denna Annelie Kvist som gärna ville luncha med mig, men som jag absolut inte känner… 😳 Så sorry, Annelie, det blir ingen lunch! I fredags var jag för resten till thaistället och mötte där en mycket förvånad JK, också från fakulteten. JK hade ingen aning om att jag var kvar inom företaget, men jag berättade läget. Noterade glimten av lite välment avundsjuka i ögonen när jag nämnde att jag har kontor högst upp i nybygget… Nåja, JK:s och de andras tur kommer, deras hus håller på att byggas, men det är nog inte inflyttning förrän nästa vår, tror jag. De sitter verkligen i ett gammalt hus som inte är särskilt lämpligt ens som kontor…

Jag har noterat att ytterst få läsare kommenterar de inlägg som handlar om mitt nya jobb. Kanske dessa inlägg inte intresserar eller kanske man är missunnsam, rentav? Jorå, jag vet att många som inte gillar mig läser min blogg, men min blogg är väl mindre intressant just nu när det går lite bra för mig. Jag fattar och tänker att ni har små liv, ni. Små, futtiga liv. Jag glömmer aldrig hur det är att gå utan jobb och allt det innebär. Och for your information är min egen jobbsituation inte löst än, jag har en tidsbegränsad anställning. Jag kan mycket väl hamna ute i kylan igen direkt efter min 50-årsdag, i princip. Så jag glömmer aldrig. Men jag glömmer inte heller det löfte jag har avgett om att försöka hjälpa andra i liknande situation – om nu min egen ordnar sig. Jag tycker nämligen att det är för jävligt att duktiga och kompetenta människor inte får  nån plats på arbetsmarknaden idag. Det stinker!

Det här företaget kan ALLA som bloggar i alla fall jobba åt. En stor knapp till företaget finns här intill i högerspalten! 

Read Full Post »