Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tilltryckt’

Ett rapporterande inlägg.


 

I Himlen är det gott att vara. Men jag blev lite störd när jag anlände och upptäckte att min säng var upptagen av en annan elefant än jag själv…

Elefanten i min säng

Min upptagna säng.


Vi lagade mat tillsammans. 
Det gick bra utan att vi högg varandra med potatisskalare eller kastade glas och porslin på varandra. Sen åt vi gott, bland annat bajsost som jag hade med mig. (Det var tur att vissa i familjen inte var hemma.)

Bajsost

Bajsost. Till höger skymtar jag en av Fästmöns små fåniga gafflar.


Sen roade vi varandra med modeuppvisning. 
Här är jag med byxorna upp till armhålorna.

Byxor upp till armhålorna

Modeuppvisning. Anna tog bilden.

 

Vi tittade på en film på TV.

Den som dräper Forntidens skugga


Även om jag har blivit rätt tilltryckt 
på sista tiden finns jag kvar och har ögon och öron öppna.

Tomte med tilltryckt näsa

Tilltryckt men med ögon och öron öppna.


Den här inlägget är fritt att rapportera vidare. 
Noteras bör att det handlar om MITT liv, ingen annans. Glöm inte att ange källa om du citerar mig.

Hur var DIN trettondagsafton??? 

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett tilltryckt inlägg.


 

Så var det dags idag igen. Att bli tilltryckt, alltså. Efter närmare 40 minuters lyssnande måste sista ordet bli nåns.

Någon:

Jag sa ju att jag skulle…

Jag:

Nej, det gjorde du inte. Du berättade det när jag fick tag i dig efteråt.

Någon:

Jag har fortfarande kvar dina fem samtal på nummerpresentatören. De försvinner visst aldrig.

Jag:

Jo då. De trillar bort efter hand. För övrigt ringde jag flera gånger än fem. 

Någon:

Men det var bara fem samtal.

Jag:

Var glad att nån ringde dig överhuvudtaget. Jag låg sjuk en hel helg och ingen hörde av sig.

Någon:

Gjorde du? Det sa du aldrig.

Nä, du lyssnade väl inte. Tänkte jag, men sa det inte. Nu vill jag inte höra mer på en stund. Framför allt vill jag inte höra mer om julen på en stund. Jag orkar inte. Det finns inget att ”fira”. Jag vet inte om jag klarar tre veckors ständiga nålar.

Att det kanske inte är nån annan än jag som ringer till dig, sa jag inte. Vi har våra parallella ensamheter. Ska vi räkna så får nog du flest samtal. Men du ska alltid ha sista ordet. Det var fint att du påminde mig om pengarna. Då blev jag tyst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslan just nu.


Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Spjutstaket

Vågar jag gå utanför staketet?


Jag skrev nog häromdan
att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…


Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens IKEA-besök.


Nej då. SÅ jäkla rädd är jag inte.
Men jag är inte så förtjust i att besöka Uppsalas relativt nya, stora IKEA-komplex. Jag hittar inte. Jag vimsar runt bland turkosa och hemskmönstrade saker. Det luktar… dun..? (enligt Fästmön).

Och där finns barn. Barn i mängder. Horder! Samtliga skriker. Inte en enda unge kan använda normal samtalston idag. När de inte får som de vill illtjuter de. Detta är väl i och för sig en klassiker, men… Om jag hade skrikit och illtjutit som dagens barn hade jag blivit utvisad av min mamma eller pappa. Så är det bara.

Själva turen idag hade flera olika syften. Ett av mina var att leta efter en hushållspryl, en vitlökspress. Den jag har har jag ägt sen 1980 och den är väldigt utsliten nu. Själva delen man lägger vitlöken i är liksom tilltryckt och passar dåligt i pressen. IKEA saluförde ett par varianter och jag ville se IRL om det kunde vara nåt som fick följa med hem.

För att komma till hushålls- och småprylarna måste man gå igenom hela varuhuset. Genvägarna hittar jag ännu inte i detta komplex. Därför kikade vi på lite annat under vägen. Både jag och Anna tycker att jag behöver en ny TV-och-stereo-och-DVD-möbel. Det kanske det blir i framtiden. Till dess nöjde jag mig med att beskåda dessa slangar.

Slang

Snacka om slang…


Vi var tvungna
att passera barngrejorna. Det var jobbigt och tålamodskrävande, så jag fick stanna och fota denna söta uggla. Den var helt tyst, jag lovar!

Uggla gosedjur

Helt tyst uggla. Jag ville krama den!


Efter dessa traumatiska upplevelser
nådde vi fram till kafeterian. Jag bjöd gentilt på kaffe och kanelbullar, till det facila priset om tio kronor – tillsammans! DET är det bästa med IKEA, det vill säga billigt fika och goda kanelbullar!!!

Men ack, ve och fasa! Vi lyckades parkera våra rumpor vid ett bord i värsta katastrofzonen. Här var det fullt av ungar i alla möjliga åldrar. Alla skrek de och sprang omkring eller satt nertryckta i barnstolar och skrek. En unge gallskrek för att h*n inte fick sitta på en barstol. Ja, BARstol!.. Anna tyckte att h*n var söt. Jag såg bara nåt rött, skrynkligt och ilsket ansikte. Inget sött med det alls! Det var så fantastiskt fruktansvärt att vi faktiskt skrattade… Först på vägen ut hittade vi pensionärshörnan där vi borde ha suttit.

Kanelbullar o kaffe på IKEA

Kanelbullar och kaffe på IKEA – endast tio kronor för två personer!


Barn var emellertid inte de enda
som skrek. Där finns en sorts kundradio som då och då vrålar ut meddelanden om olika erbjudanden. Värst var ett där en tillgjord ung kvinna blabbade om presentkort. HEMSKT! Vidare fick jag veta att jag kunde få hjälp vid utgången av kassavärdar. Kassavärdar… Maj gadd, jag har lärt mig ett nytt ord idag!

Medan Anna skötte sitt, skötte jag mitt. Två fynd gjorde jag idag: dels en vitlökspress, som tänkt, dels en skoförvaring, som inte tänkt. Men den var i alla fall svart och inte turkos eller hemskmönstrad…


Livet är kort.

Read Full Post »

I eftermiddags höll jag på att skratta ihjäl mig! Först skrattade jag åt Jerry som twittrade till sig själv. Sen gjorde Petite Moi nånting lite mer korkat. Och det fick jag höra också!..

Vad jag gjorde? Jo, jag höll på att testa Gilla-funktionen. Det är nämligen så att blogginlägg hos andra WordPress-bloggare som jag gillar (genom att klicka på deras Gilla-knapp) ska komma upp i högerspalten, under rubriken Läsvärt hos andra! Men det har inte funkat riktigt som det ska på typ en månad så jag trixade lite med widgeten i väntan på ett möte.

Men det bar sig… Nej, jag bar mig inte bättre åt än att jag lyckades Gilla ett av mina egna inlägg. Reaktionen lät inte vänta på sig. Efter ett tag kom ett mejl från WordPress där det stod:

Du är påtagligt narcissistisk. Du trodde förmodligen att Blåsbälg och gubbslem bara handlade om dig.

Snacka om att bli tilltryckt! Och att få skratta! För övrigt handlade blåsbälgsdelen av ovanstående om mig, gubbslemmet om andra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »