Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilja’

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.


 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

 Handskar på Bokuspaket

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.


Även om det finns personer som tycker
att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Böcker Bokrean 2016

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Vem vet vad som händer bakom grannarnas dörrar. Ja, ibland vet vi, ibland anar vi. Ibland vill vi inte veta. I det näst sista avsnittet för den här säsongen av När livet vänder träffar Anja Kontor Lotta. Lotta var utåt sett en lyckad människa, men en natt höll hennes sambo på att misshandla henne först och därefter slänga ut henne från femte våningen. Hur kunde hennes liv vända?

När livet vänder Lotta och Anja

Lotta blev nästan misshandlad till döds. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Varje dag blir 77 fall av kvinnomisshandel
anmälda i Sverige. Det är nog ganska få anmälningar med tanke på att 14 procent av alla kvinnor har varit utsatta för fysiskt våld och 20 procent för psykiskt våld. Det är riktigt skrämmande att läsa att 20 kvinnor dör varje år på grund av våld i nära relationer.

Lotta är en av dessa kvinnor som blivit misshandlade i en nära relation. Trebarnsmamman Lotta hade skilt sig. Så träffade hon en ny man, den perfekta mannen, som hon trodde. Han var charmerande, han uppvaktade henne och han var festens medelpunkt, alltid glad och och pratsam. Men mannen som fick henne att känna sig betydelsefull höll på att bli hennes död.

Det var när Lotta flyttade hem till mannen som han började bryta ner henne psykiskt. Det började med små saker som Lotta gjorde fel. Till sist gjorde hon fel hela tiden och han började misshandla henne. Han slog ner henne, bankade hennes huvud i golvet och sparkade henne.

Ingen visste nånting, ingen misstänkte att den charmerande mannen var en misshandlare. Lotta själv pratade inte med nån och hon försökte inte lämna mannen. Hon säger:

Man skäms och tycker att det är ens eget fel. Och vem var jag utan honom? Jag hade inget liv utan mannen och jag hade dessutom sagt upp mig från jobbet.

Till sist blev det ohållbart och Lotta lyckades fly, helt sönderslagen. Hon fick hjälp av familjen, släppte ut sina känslor genom att skrika i skogen och mannen fälldes i domstol. Idag är Lotta gift med en av sina hjälpare.

Livet vände verkligen för Lotta, men det var nära att det ändades. Jag vill tro och hoppas att den som såg kvällens program och befinner sig i liknande situation som Lotta inte väntar utan söker hjälp. Nu.


Missade du programmet med Lotta? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt blandat inlägg.


 

Barnkrokar elefanter

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Vinglas och Pjoltas sorgliga på Spotify

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan.

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Yellow

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna veckans fråga.


För ett tag sen
var det en stor katastrof på Filippinerna. Fästmön har ett fadderbarn där och hon har ännu inte hört hur läget är för just den pojken. Tofflan undrade om du har gjort nåt för de drabbade av katastrofen.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

55 procent (tolv personer) svarade: Ja, jag har skänkt pengar. 

36 procent (åtta personer) svarade: Nej. 

Ni procent (två personer) svarade: Other: 
Japp, genom jobbet på Läkare Utan Gränser. Allt fokus är på Filippinerna.
Saknar medel, men inte viljan.

Ingen svarade: Ja, jag har varit där eller jag ska åka dit och hjälpa till.

Whitelady7-Eva kommenterade:

Jag donerar tid, så till vida att jag jobbar en del skift för min jobbarkompis som kommer just från Tacloban och vars familj blivit rätt hårt drabbad. Hon fick kasta sig på plantet i torsdags morse för att ta hand om sin mamma, då hennes pappa avlidit. Han var sjuk sen tidigare, och efter det som hänt så blev det för mycket. Samma sak drabbade hennes farbror dagarna efter stormen, och hennes 3 syskon har förlorat precis allt, hem och allt… Många av våran personal kommer från Filipinerna, och har blivit drabbade i olika grad.

Stort TACK till dig som klickade ett svar eller kommenterade! Jag hoppas att du har lite kraft kvar att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslan just nu.


Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Spjutstaket

Vågar jag gå utanför staketet?


Jag skrev nog häromdan
att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…


Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.


Det finns personer
som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Anna tittar åt sidan

Min älskling reflekterar också.


Några av mina texter har granskats
av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min helg.


Lördagseftermiddagen bjöds det på flamsfika
i Himlen. Jag garvade så till och med bilderna blev suddiga. Denna blev minst suddig:

Lördagsfika

Flamsigt och suddigt och Fritzlan utan huvud.


Herr Olsson kom på besök
och medförde hembakat fikabröd (eller hur?!). Han tog en bild som verkligen avslöjade Glupskheten med stort G. Titta och förfasas här!

Eftermiddagen och kvällen gick i spelandets tecken. Jag förlorade baske mig allting mot alla – utom en enda match:

Vunnen match

Den enda match jag vann.


Och att jag vann den matchen
var nog rena undret för här krånglade nätverket. Fick sitta med ena armen utsträckt och hoppades vid Gud att några grannar inte såg mig och trodde att jag satt och tränade på en viss fördömlig hälsning…

Men även på Morgonen krånglade visst nätverket och där är det en annan leverantör än här i Himlen. Men okejrå, jag erkänner: det enda sättet för mig att klå Jerry var att klippa av linan. Den trådlösa linan…

Fästmön lagade god mat och jag åt för mycket. Nedsjunken i TV-sofforna glodde vi på Brottsplats Edinburgh (halvtrist) och en dokumentär om Jimi Hendrix (helbra, ska kolla på Play!)

Natten var varm och irriterad. Nåns billarm gick av jag vet inte hur många gånger, men om vi hade stängt fönster och balledörr* hade vi kvävts. I alla fall jag.

Vaknade runt åtta och nån timme senare serverade Anna frukost med marmelad. En marmelad med stora bitar i. En gång hittade jag till och med en kärna i den. Det gjorde ont att tugga på den. Idag gick det emellertid bra. Men det är inget socker tillsatt i alla fall!

Marmelad

Marmelad utan tillsatt socker, men med bitar och kärnor i.


Helgfrukost innebär ofta kokt ägg.
Till det – randig kaviar. Vi har insett att Garants randiga, som Tokerian säljer, är helt OK och typ 15 spänn billigare än Kalles. Så tyvärr, Kalles, det blir Garant numera.

randig kaviar

Are you randy tonight?


Idag då?
Jorå, jag har bestämt träff i veckan som kommer med min Nästanbror angående nånting som kanske kan ge mig sysselsättning framöver. Och nu försöker Anna kicka igång nätverket så att hon kan fixa ett par saker på sin dator. Kanske blir det en tur ut till svampskogen sen. Om viljan finns.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna en rad och berätta!


*balledörr = balkongdörr


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, få ord, två bilder.


Ibland är det rent magiskt här.
Ibland är här så vackert att det gör ont ända längst in.

Julikväll vid Vätterpromenaden.

Julikväll vid Vätterpromenaden.


I kväll har jag gått här för sista gången
på länge. Den här sjön, den här promenaden där jag har stått och längtat. Efter vad? Till vad?

Och solen sjönk ner som en apelsin på parkeringen medan mina tankar redan var härifrån, till den mest älskade. För det är där jag hör hemma numera. Det här är inte mitt hem.

Solnedgång

Solen som en apelsin.


Det var länge sen jag hörde hemma här.
Jag har gått här i några dagar på dessa gator och vid sjön. Ställen mina fötter trampade som barn. Nu är jag en främling. Och jag har lagt bort det barnsliga. Uppsala är min vuxliga stad. Den kalla, hårda staden. Men ändå staden där mitt hjärta finns. För här finns det inte.

Vätterstadens magi är ändå kvar inuti, vad jag än har sagt och tyckt och känt. Jag skulle ha kunnat skapa nånting här. Här, där ljuset är magiskt. Här, där jag aldrig passade in. Min själ for vidare tillsammans med min kropp. Jag ville nånting mer än vad jag trodde mig kunna hitta här. Ingen magi kan ta bort alla år.


Livet är kort.

Read Full Post »

Tidigt i morse började jag läsa Rikard Woffs självbiografi, Rikitikitavi. Och det var när jag läste inledningen som jag kunde formulera tankar och ord och skäl till varför jag bloggar såsom jag gör, delvis. Jag tänker på de dagboksliknande inläggen.

Rikard Wolff skriver att hans pappa alltid förde dagbok, åtminstone några rader varje dag. Men när pappan dog ville mamman varken ha de efterlämnade pappren eller fotona. Så var det lite när min pappa dog också, även om det inte handlade om vilja. Även min pappa skrev små dagböcker och just några rader varje dag. Det kunde handla om allt ifrån vem som hade ringt under dan eller dödsfall bland släkt och vänner.

Även min pappa skrev små dagboksanteckningar.


När min mamma skulle flytta
från huset var vi tvungna att gå igenom allt. Vi var också, till skillnad från Rikard Wolff, tvungna att kasta pappas alla dagböcker. Rickard Wolff tog hand om sin pappas papper och foton med avsikten att skriva en bok. Min livssituation gjorde det inte möjligt för mig att göra på samma sätt. Detta samt det faktum att mamma tvingades sälja en massa fin, rysk konst som varit i pappas familjs ägo, för en spottstyver via en lurig auktionsman, sörjer jag otroligt idag. Och det underlättar ju inte mitt bearbetande med syfte att kunna förlåta somliga för att de förstörde det liv jag hade för fyra år sen. Nej, jag kan inte förlåta. Jag kan nog aldrig förlåta. Eller… jag är rätt långt från att förlåta.

Men jag kan lämna nånting efter mig som ingen kan kasta. Inte för att jag efterlämnar några barn, som skulle vara intresserade – min släkt dör ut med mig. Den här bloggen kan förstås också dö, raderas, men det går att få cachade kopior. Mina ord ska alltid finnas ute i cyberspace. Och den som häcklar mina ord, den är en hård och empatioförmögen person. Ingen har nånsin tvingat nån att läsa här. Jag bara ger dig mitt liv. Det är bara så, en stor del av syftet med bloggen. Jag lämnar nånting efter mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »