Givande och tagande

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.

---

 

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor – utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att det ALLTID ska vara nåt

Ett gnällinlägg om tillvaron.

Det är ta mig tusan omöjligt. Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)

Livet är kort.

Read Full Post »