Proppat med drömjobb

Ett rätt typiskt måndagsinlägg.

---

 

Min lilla glasögonorm ska iväg och jobba mitt på dan, men i kväll kommer hon hem igen.

Den gångna helgen passerade alldeles för snabbt. Det blev mycket socialiserande med familj och släkt. Det vi hade tänkt göra för oss blev inte av. Nu hade vi inga stora planer, men ytterligare en dag med helg hade varit praktiskt. Fästmön ska iväg och jobba idag igen. Hon börjar mitt på dan och slutar i kväll.

Min dag har jag inlett med sedvanlig administration. Och så sökte jag det där drömjobbet (ett av några stycken…) som jag såg i förra veckan. Formuleringarna har legat och rullat i skallen under helgen. Nu är de satta på pränt och digitalt översända. Men som vanligt gäller att hålla förhoppningar och förväntningar på rätt nivå. Jag brukar få sällskap med ett par hundra andra när det gäller den här typen av tjänster. Proppat med intresserade, alltså. Det är inte lika proppat med drömjobb, dessvärre…

Den ytliga proppen som jag såg igår kväll på vänster ringfingers knoge är redan på väg att lösas upp.

Jag är för övrigt proppad på annat sätt. Igår vid läggdags upptäckte jag en ytlig propp igen, denna gång i vänster ringfinger. I morse, när jag skulle fota den, var den redan på väg att lösas upp så mycket att den nästan inte syns. Den känns inte så mycket heller. Egentligen är det vetskapen att den dök upp som är läskigast.

Min dag och min vecka… Det finns inte så mycket skrivet i kalendern, men eftersom Anna jobbar rätt långa dagar till och med torsdag ska jag försöka ta ansvaret för matlagningen. Det är inget jag gör för att jag tycker det är roligt, utan för att vi behöver äta mat båda två. Igår gjorde Anna broccoligratäng och den var mycket smaskig. Hon får med sig resterna i en matlåda idag. Vad jag ska äta blir en senare fråga. I morgon blir det i vart fall korv i nån form för oss båda. Annas korv innehåller gris, min kyckling. Själva tillagningen är inte bestämd än, men möjligen blir det nån form av Korv Stroganoff – i två pannor, dårå.

När jag inte funderar över mat och dess tillagning idag ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Det är en ganska spretig bok, men bitvis är den mycket underhållande. Det främsta skälet till det är den underbara självinsikt författaren har, en självinsikt som hon driver med och skriver om så målande att man ser vissa scener framför sig – och skrattar högt. Och mellan dessa scener är det både seriöst och konstaterande och jag nickar igenkännande.

I kväll går andra delen av Jordskott. Den ska jag se. Sen ska jag bestämma mig om jag ska se resterande åtta delar. Det får nämligen inte bli alltför absurt – såna program klarar jag inte av. Och med tanke på Jordskotts likhet med Twin Peaks, så…

Vad har DU för dig idag och i veckan??? Är det nåt kul, jobbigt, svårt, tråkigt som händer??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam i mitten

Ett trött, men nöjt inlägg.

---

 

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Töig torsdag

Ett blött inlägg.

 

Sen blev det blött…

I morse fick jag skotta mig ut från porten och in i garaget. Det kom så mycket snö igår att alla stadsbussar ännu på morgonen idag inte hade börjat gå. Man undrar varför det blir så här varje vinter. För vinter blir det ju varje år. Vanligtvis kommer det snö då. Vi som har levt ett tag vet att det till och med kan snöa på vår födelsedag, i slutet av april. Men det klart… Om man gör som UL och kör utan vinterdäck är det ju inte konstigt att man får ställa in bussturer för att det snöar på vintern.

Men framåt kvällen, när jag skulle åka hem, hade snön börjat rinna bort. Tö, helt enkelt. Det var väldigt blött och fem grader varmt. Nu ser jag fram emot en varm helg, gärna med lite sol, dock. Det här vädret och lite annat tjafs gör mig sur och på dåligt humör. Det andra tjafset handlar om att det är så svårt för människor att ta ansvar för saker och ting. På nåt vis är det lättare för somliga att andra tar ansvar. Ungefär.

Jag har försökt spola av mig det dåliga humöret i duschen. En liten macka på det här gör nog att jag kan visa upp ett leende igen. Ska försöka läsa ut min bok på gång före Antikrundan. I kväll är det sista avsnittet av Antikis för säsongen. Min kväll avslutas med att jag kastar på mig rustningen jeansen direkt efter programmet är slut och rider i sporrsträck medelst gasen i botten på Clark Kent* far till Fästmöns jobb för att skjutsa hem henne. Det är nämligen först i morgon kväll vi strålar samman i New Village.

Vad gör du en sån här blöt torsdagskväll då??? Skriv gärna några rader och berätta! För nyfiken är jag ju, som bekant.

Livet är kort.

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Fortsätta må bra

Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter spinna från förmiddagens inlägg på saker hon gör för att ha det rätt OK.

När man befinner sig lite i… ska vi säga… underläge? är det väldigt skönt att ha en familj att hämta kraft och pepp från. Jag tror nog ingen riktigt förstår vilket stöd Fästmön är för mig, hon som själv har det tungt understundom. Det jag kan göra för Anna i gengäld är att försöka underlätta genom att, till exempel skjutsa. Så länge jag har råd med bensin och att ha bilen kvar går det bra, men jag inser att bensinkostnaderna är nåt jag måste minska på. Problemet är att jag inte är så bra på att åka buss – av olika skäl…

Kärleken är inte alltid svart eller vit.

Och tvärtemot vad man också kan tro kommer ”barnen” och jag rätt bra överens. Ibland är de vuxnare än jag och jag kan hämta stöd även därifrån. När det gäller Prinskorven, som just börjat fjärde klass, är det skönt att ändå få fortsätta vara lite behövd. Senare idag, till exempel, ska jag få äran att eskortera den unge mannen till frisören.

Idag faller lockarna för frisörens sax. En efter-bild kommer senare under kvällen!

Att ha nära och kära runt omkring sig som stöttar och som stannar kvar när det blåser är guld värt! Men det är också mycket värt att ha dessa och får känna sig behövd… Det finns alltid nåt man kan göra – och allt behöver inte kosta pengar…

Nånting som jag är lite mindre bra på är att sköta om min kropp. Men även om jag är skitdålig på att äta bra och att röra på mig, ser jag i alla fall till att ha linser så att jag kan se och sköta min hygien (trots att jag är seg in i duschen). Idag skickade jag efter en speciell sorts tandtrådsborstar från nätet (används på morgonen, vanlig tandtråd på kvällen). Tidigare har det gått att köpa dessa på ICA, men nu har de inte funnits på ett bra tag och mina är slut. Jag är nämligen av den uppfattningen att tänderna är en del av kroppen. Det tycker inte Samhället, som delar upp kroppen i Sjukförsäkring och Tandvårdsförsäkring… Det är dyrt att gå till tandläkaren. Eftersom jag inte har nån fast inkomst vill jag inte binda mig för nåt tandvårdsabonnemang. Men genom att sköta om tänderna tar jag själv ansvar för att hålla mina tandvårdskostnader nere…

Jag försöker äta bättre. Här en bild från frukosten. Bild på tandtrådsborstar kommer efter leverans!

Ibland behöver man anlita hantverkare, för allt kan man inte göra själv. Men man kan försöka fixa lite saker själv – om man vågar. Jag har till exempel problem med mina handfat, som allt som oftast släpper ut vattnet alldeles för långsamt. Jag har tagit till kaustiksoda några gånger, utan större förbättring. Häromdan fick jag fin hjälp av Anna att skruva isär ett rör. Du anar inte vad jag hittade för trevligt klet i en av delarna… NÄ, INGEN BILD!!! Vidare har jag ju skickat efter en avloppsrensare, en sink snake, som skulle ha kommit i veckan. Leveransen är nu emellertid försenad och grejen beräknas komma nästa vecka.

Så här ser en sink snake ut.

En väldigt användbar sak är humor. Många tror att jag som person är nattsvart och negativ. De som känner mig vet lite bättre. Utan humor hade jag inte överlevt allt som hänt de senaste sju åren. (Efter sju svåra år, förresten, borde det väl komma sju goda år???) Om jag anstränger mig bara lite kan jag bli ganska road och få skratta när jag vandrar omkring på Tokerian. Det är mycket där som är lite hej svejs… Men det är också ett plejs där jag faktiskt trivs – trots att jag har synpunkter på vissa saker. Idag fnyste jag i mitt inre åt en tröja som nån i personalen lagt ovanpå en frysdisk. DET känns inte så… hygieniskt… Just den här personen gör det typ ”hela tiden” också. Och så jäkla varmt är det inte där inne…

Tokerian säljer frysta tröjor, eller?

Nu ska jag fortsätta må lite bra genom att sätta mig och läsa en stund innan jag åker till Morgonen. Hur gör DU för att må lite bra??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Oro

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

Är det över snart?

Nej, den här dan borde ha börjat bättre, jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Att säga nej och ja och att våga säga vad man tycker… Om Snällfällan och Bättre relationer på jobbet med mera

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.

Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?

Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fick veta om minderårig dotters olycka via Fejan

Sociala medier kan ha både fördelar och nackdelar. En av fördelarna, som jag ser det, är att nyheter kan delas och spridas ganska snabbt. Men frågan är om inte vissa nyheter borde spridas på annat sätt… Föräldrarna till en tonårstjej fick höra talas om att dottern var inblandad i en olycka – via Facebook, dagen efter.

Härom natten var tjejen med om en bilolycka. Hon var passagerare i en bil som kördes av en körkortslös person. Denna person är i skrivande stund misstänkt för rattfylleri. Bilen krockade med en annan bil och föraren av den bilen har fått livshotande skador. Alla inblandade fördes till sjukhus, men tjejen vägrade gå med på röntgen och gick i stället hem. Senare under dagen fick tjejen ont och besökte skolsköterskan.

Varken någon från sjukhuset eller polisen kontaktade den minderåriga tjejens föräldrar. I stället var det en syster till tjejen som dagen efter olyckan läste om olyckan – på Facebook.

Så här får det förstås inte gå till! Kanske hade en förälder fått tjejen att gå med på röntgen om hon hade fått veta att dottern varit  med om en olycka. Enligt polisen är det sjukhuset som ska meddela anhöriga. Från sjukhuset medger man att man har begått ett misstag. Det hela ska nu utredas och troligen Lex Maria-anmälas.

Om det nu är så att vi i Sverige har nånting som kallas myndighetsålder tycker jag att både sjukhus och polis ska tänka till rejält. En 16-åring är nämligen inte myndig. Jag tycker att det är rentav fräckt att skylla på varandra! Om den ena parten inte tar sitt ansvar, borde det vara naturligt för den andra parten att ta det!

Hur skulle du vilja att det vore om din 16-åring var med om en olycka och kom till sjukhus???

Livet är kort.

Read Full Post »

Saké eller ägg..?

Fästmön lagade sanslöst god lasagne igår kväll. På kycklingfärs till mig och sig, övriga fick nöt. Det blev så gott att vi åt upp hela formen. Ja, alltså inte formen i sig utan det som var i formen. Vi var rätt sega på kvällen. Anna sprang förstås omkring och plockade, diskade, städade, men vi softade ganska mycket framför TV:n också. Både med och utan sällskap och en stund med bajsostarna som vi hade tagit med från New Village.

Idag sov vi jättelänge. Klockan var över tio innan vi vaknade ordentligt. Jag känner mig fortfarande ganska seg och vädret är som vanligt fram och tillbaka. Man får ingen lust att göra nånting. Men kanske blir det ändå en sväng till New Village för min del, för jag glömde ju halsbandet jag hade lovat nån.

Det var nog bra att det inte blev nån färskpressad apelsinjuice idag, för Anna förklarade för Idiot-Tofflan att det inte alls är bra med fruktsocker för en diabetiker. Blodsockret åker upp i taket. Så i stället serverade Anna… saké…

Kampai! Sakémugg eller äggkopp?

Närå, även om det har blivit lite mycket alkohol på semestern börjar vi definitivt inte dagen med japanskt brännvin. Vi åt äggfrukost med kaffe och rostat bröd och engelska marmelader. Morgonens Lunchtidens samtalsämne var lynnighet. Jag berättade om mina barndomserfarenheter av att leva med en person som ena sekunden var en ängel, den andra Den Onde själv. Med mera. Vi har nog lite till mans/kvinns erfarenheter av lynniga människor och jag tänker inte hänga ut nån här även om jag har god lust. Men jag vet ju att det inte skulle göra nån sorts nytta, för jag inser att lynnighet är en sorts sjukdom. Däremot tycker jag förstås att den som är sjuk bör ta sitt ansvar och söka hjälp. Det är ju ingen annan som kan göra åt en. Problemet är bara att en del människor inte har sjukdomsinsikt.

Vad händer idag då? Tja, jag vet inte. En sväng till New Village blir det nog, som sagt. Tänk vad Lotta Svärd skulle kunna underlätta och förkorta saker, men hon är nog tyvärr rätt långt bort, Lotta-Potta! Så det blir Chreeester och Sören Snigg ett tag till, med gästspel då och då av Lennart Den Lelle. Ja allt det här är interna skämt och jag tänker inte förklara dem mer ingående.

Vad ska du göra idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Matproblem och helg

Alltså jag är ingen matperson. Eller jo. Jag gillar att äta, men tillagningen av mat lämnar jag till proffsen – om jag kan. Nu är jag ju vuxen sen många år tillbaka och alla dar måste jag själv ta ansvar för att jag får i mig nåt ätbart. Här på bloggen kör jag ibland mina cookalongs. Dessa visar vilken nivå jag är på när det gäller att stå vid spisen.

Igår blev det ingen middag förrän klockan var närmare 22. Och då blev det det här:

Knäckemackor med två sorters ost, ett glas mjölk och Idealisten.

Jag tycker att lekamlig spis ofta kan förenas med kulturell och när jag äter ensam har jag alltid en bok framför mig. Utom när jag är på stökiga restauranger med mycket folk. Då vill jag bara äta nåt snabbt och dra därifrån.

Till lunch blev det sill och potatis idag. Jag kom iväg sent och fick därför äta ensam, även utan bok. Lunchrestaurangen var smockfull som vanligt och ljudnivån bedövande. Jag klämde mig ner vid ett bord ganska nära ett äldre par som strax fick sällskap av en något yngre herre som bland annat berättade om sin åldriga mamma. Det var faktiskt intressant, så jag smyglyssnade lite.

Dagens lunch inbegrep inte nån liten klar eftersom det var arbetsdag!

Till kvällen behöver jag inte äta nånting STORT. Gissningsvis blir det nåt salt eller kanske nåt sött.

Jordnötter och en kanelsnurra, kanske?

Fast bullarna är ju slut sen länge och nötter passar bäst ihop med malt i flytande form, tycker jag nog.

Flytande malt. 

Möjligen skulle man behöva nånting starkare att värma sig med, men det sparar jag till i morgon. Då ska det bli sex (6) grader bara – i skrivande stund är det sju… Sommaren kom visst av sig…

Det blir ensam hemmakväll i New Village för mig i afton. Jag ska nog ringa mamma, kanske. Igår när jag ringde satt hon och grät för att hon kände sig så ensam. Det lät så ledsamt, tyckte jag.

I morgon åker jag till Himlen och kollar vad Anna och barnen har för sig. Det enda jag har planerat för helgen förutom det är att knåpa ihop en jobbansökan. Vad ska du göra i helgen???

Read Full Post »

Lagen om alltings djävulskap

Häromdan fick jag en kommentar på ett inlägg jag hade skrivit. Det är faktiskt så att jag granskar kommentarer och den här bara kunde jag inte släppa igenom. Men jag kan inte låta bli att citera några valda delar, för jag önskar ibland att jag hade lika stark tro på att Nån Annan ska fixa mina problem och inte jag själv:

[…] I Bibeln står det; ” Min är hämnden säger Herren.” […] Jag tycker det är jätteskönt att slippa hämnas när folk gjort mig illa. Det tar Gud hand om och så får de igen, […] Jag är så lycklig över att jag är härligt frälst och det har hjälpt mig igenom alla svårigheter som jag råkat ut för i livet. Med Guds kraft kan jag flytta problem stora som berg! Jesus dog på korset för vår skull. Tack Jesus! Tack Gud för att du frälste mig! Halleluja! […]

Idag halkade jag iväg för att äta lunch för den sista markeringen på mitt lunchkort. Efter ett tag upptäckte jag att jag hade nån i hasorna. Men jag smet in i restaurangen, rev åt mig kaffe och en macka och betalade kontant. Det fanns inget tilltalande alls på menyn. Bland mackorna fanns det en enda som gick an – den dyraste, förstås, den med räkor och nåt jädra klegg. Alla andra mackor hade kött av nåt slag eller rivna morötter. Inget av dessa tu kommer innanför mina käftar, jag lovar!

Hämnden för min smitning kom emellertid ganska omedelbums i form av två saker:

1. Jag spillde ner framsidan av min rena tröja
2. En gubbe passerade mitt när jag satt och åt och la av världens giga-rap

Så lagen om alltings djävulskap är nog en riktig naturlag, för den verkar stämma. Om det sen är Gud eller Den Andre som tar hand om andras problem. För egen del försöker jag lösa mina problem själv, med varierande framgång. Men jag tar ansvar! Därmed inte sagt att jag inte har en Gudstro. För det har jag. Min tro kanske är snubblande, förvillande och ordbajsande lik den där kommentatorns ovan, skulle somliga läsare säkert mena. Men jag tror att

den som gör nån annan illa får för eller senare smaka på sin egen medicin

Detta är emellertid ett gammalt Toffelordspråk och inte ett ord från Den Heliga Skrift.

Read Full Post »