TGIF?

Ett fredagligt inlägg.

---

 

Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen!

Det är fredag kväll. Jag har jobbat min andra vecka på mitt nya jobb. I det här inlägget tänkte jag inte skriva så mycket mer om mitt jobb än att jag fortfarande trivs och tycker att det är roligt. En del saker är svåra, men jag har som mål att lära mig. Och jag är väldigt glad över alla nya, snälla kollegor, framför allt min närmaste kollega. Vi kommer så bra överens och är alldeles lagom personliga och sociala med varandra. Utbytet i yrket är också bra. Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen. Jaa, det kan inte vara bättre. Så… jag blir lite trött på alla som jobbar och som klagar på sina jobb, som gnäller att de har ett jobb att gå till när måndagen kommer och som sen klagar hela veckan ”på skiten”.

Om en inte trivs på jobbet finns det några alternativ. Att gnälla och klaga, som en person jag följer på Twitter gör varenda dag, hjälper inte. Vill en förändra sin situation måste en vara aktiv. Det är alltid lättare att få nytt jobb om en söker jobb när en redan har ett jobb. Det är mycket, mycket svårare att få jobb när en är arbetslös – tro mig, jag vet. Men självklart lyckas inte alla som redan har jobb heller. Då får en försöka göra det bästa av situationen. Prata med chefen eller facket kan vara ett alternativ om trivseln har med arbetsmiljön eller liknande att göra. En utbildning eller några kursdagar kan göra att en piggas upp också. Tar möjligheterna slut att göra nåt åt jobbet på jobbet, så att säga, gäller det att se till att en har fritid som är stimulerande nog i stället.

På mitt förra jobb var det hemskt. Jag sov inte på nätterna och hade ont i magen när jag skulle åka och jobba. Jag pyste på bloggen, men bet för det mesta ihop. Sen blev jag väldigt glad när jag stängde dörren efter mig min sista arbetsdag. Löftena jag gav mig då – att aldrig återvända och att aldrig utsätta mig för nåt liknande igen – har jag hållit. Nu när det har gått ett tag ser jag det som en prövning och en lärdom. Jag lärde mig att det finns människor som inte är ett dugg snälla. Men jag lärde mig också att det finns människor som är snälla. De senare håller jag kontakten med.

Boendet kunde vara bättre.

För egen del är boendet just nu så att jag önskar att jag kunde säga

TGIF!*

och gå hem. Men jag är ju redan hemma – och jag trivs inte. Det handlar om allt från grannar som inte hälsar, grannar som snokar, grannar som skvallrar, men mest om grannar som inte visar hänsyn. Inget tycks förändra sig och då är det jag som måste förändra min situation. Eftersom jag inte har nåt fast jobb är det då inte bara att flytta. Ändå drömmer jag om det där huset i skogen eller på landet. Huset, som jag också vet att Fästmön drömmer lite om. Tänk om våra drömmar nån gång kunde slå in och bli verklighet… DET jobbar i alla fall jag på!

Vad har DU för mål just nu??? Skriv några rader i en kommentar, det är fortfarande åtta procents utrymme kvar här!

*TGIF! = Thank God it’s Friday!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Titt i bladen fast på nätet

Ett inlägg i vilket Tofflan surfar runt i omvärlden, sedd ur media på nätets ögon.

Det här med att titta i ett fysiskt blad, en papperstidning, gör jag alltmer sällan. Gör du? Jag får mina nyheter via cyberspace. Många medier har gratis visning av nyheter och artiklar. Och sen finns det ju andra källor för att få veta vad som är på gång – bloggar, till exempel. Men det som skrivs där ska man möjligen ta med en nypa salt eftersom inlägg inte alltid är faktagranskade eller har ett underlag som visar ”allt”, bara skribentens åsikter i olika frågor. Nu blir det emellertid en liten tur här medierymden, häng med om du har lust! Stanna kvar om du hellre vill det.

Kor på villovägar i Knivsta. Det gäller att inte lida av ko-skräck om man bor i Knivsta. Igår eftermiddag kom Rosa och hennes kompisar på villovägar – bland villorna i Knivsta. Kossorna hade helt enkelt rymt från Egebyholm.

Depardieu vill bli algerier. För ett tag sen blev den franske skådisen Gérard Depardieu rysk medborgare. Nu vill han ha ett algeriskt medborgarskap också. Vad han håller på med? Han samlar på pass, enligt Dagens Nyheter.

Trivsel på jobbet ger bättre sömn. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har på regeringens uppdrag undersökt den internationella forskningen om arbetsmiljöns betydelse för sömnstörningar. Resultaten visar att medarbetare som känner sig rättvist behandlade, har möjlighet att påverka och kontrollera sina arbetsuppgifter samt har ett medmänskligt stöd på jobbet sover bättre än de som har alltför höga krav på sig. Och den som jobbar skift drabbas oftare av sömnstörningar. Eh… och det nya i detta var..?

Måltidens sociala funktion främjar demokratin. En måltid är ett möte och ett tillfälle när vi kan överföra våra tankar och värderingar. Det skriver statsvetarna Leif Lewin och Evelina Stadin i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Sverige är landet som har flest ensamhushåll. Trots det äter 82 procent middag med familjen minst en gång i veckan. Gemensamma måltider påverkar demokratin, menar Leif Lewin och Evelina Stadin. För vi äter inte bara för att bli mätta utan också knyta vänskapsband. Måltiden blir en mötesplats. Så tänk därför på alla som inte har nån att äta med, kanske står utan jobb eller familj. Dessa kan nämligen vara… näthatare som äter hamburgare framför sina datorer, enligt skribenterna. Ensamätarna är kort sagt ett problem. Oj då! Jag som åt min fil ensam framför datorn i morse… Men jag äter lunch och/eller middag i sällskap med andra flera gånger i veckan, jag lovar!!! 

Trafikstrejk rycker närmare. Kommunal säger nej till bud om kollektivavtal. Det kan drabba bussresenärerna i Stockholm, men även tågpendlarna Stockholm – Uppsala. Blir det ingen lösning utbryter strejk vid natten till den 20 juni.

Juridisk miss kan kosta en halv miljon extra. Vad var det jag sa igår..?

Är i en tid där det som räknas är utseende. Jimmy Fredriksson skriver om klädkoder – allt från bankernas kavaj och slips till sjuksköterskan Mattias som jobbar i klänning. Man ler lite… Och ändå vidhåller jag att shorts inte är OK på jobbet om man inte är typ brevbärare.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att säga nej och ja och att våga säga vad man tycker… Om Snällfällan och Bättre relationer på jobbet med mera

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.

Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?

Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollegor emellan: Arbetskamrater på gott och ont

Idag läser jag första artikeln av planerade fyra i lokalblaskans serie ”Kolleger emellan”. Redan på förstasidan studsar jag när rubriken ”Arbetskamraterna vår andra familj” studsar emot mig. Och visst ligger det en hel del sanning i rubriken – vi väljer för det mesta inte våra arbetskamrater men vi tillbringar massor av tid med dem. Ibland tillbringar vi MER tid med arbetskamraterna än med familj och vänner. Eller vi och vi… Den som har ett jobb, vill säga.

Av artikeln inne i tidningen (tyvärr inte utlagd på hemsidan) framgår att kollegor kan både stötta och frysa ut, men också att relationerna på jobbet är avgörande för hur vi mår. Och trivs. Vidare menar artikelförfattaren Tina Lövrander, som bland annat konsulterat forskare, att vi föds med ett behov av att tillhöra en grupp. Detta är en förutsättning för att må bra och för att man ska kunna fungera.

Kollegor kan stötta eller frysa ut…

                                                                                                                                                              Om man då tar bort den förutsättningen torde behovet finnas kvar. Men vad händer om vi berövas social samhörighet och gemenskap? Vad händer med en människa om h*n inte får detta behov tillgodosett? Blir h*n egoistisk? Eller blir h*n bara väldigt ensam?

Forskning har visat att arbetskamrater har en stor betydelse för trivseln och att de är den viktigaste motivationen på jobbet. Den som har bra kollegor står ut med det mesta – dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre möjligheter till utveckling. Men för den som har utmanande och stimulerande arbetsuppgifter får arbetskamraterna mindre betydelse.

Forskarna ser inte att man umgås mer privat idag med sina kollegor än tidigare. Däremot umgås man på andra sätt med kollegorna idag. Och artikeln avslutas med en mening som bankar sig in i min skalle:

Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.

Min kommentar till denna mening blir:

Ja, i familjer som sviker blir saknaden efter nån inte alls stor och nån tomhet känner man inte – bara när det gäller arbetsuppgifter som ingen kan eller vill ta över.

Read Full Post »

Bra chef är viktigare än lön och arbetsuppgifter

Hela 20 000 personer har tyckt till om arbetsmiljö. Resultaten visar att en bra chef är mycket viktigare än en hög lön och intressanta arbetsuppgifter! Manpower och Kairos Future har låtit göra undersökningen och lokalblaskan har skrivit om den.

Chefens betydelse för hur trivseln och effektiviteten är bland de anställda har blivit viktigare. Det är inte bara chefen som söker information om de jobbsökande – förhållandet är omvänt också! Det bekräftar den stora undersökning som Sveriges största panel har deltagit i.

Resultaten visar också att sterss inte främst beror på att man har för mycket att göra, utan för att ledarskapet är otydligt och motsägelsefullt. Av detta följer dålig stämning på arbetsplatsen, det blir brister i regler och struktur och arbestuppgifterna upplevs som ostimulerande.

Två framgångsfaktorer för en kreativ och effektiv organisation är att personalen har gemensamma intressen och hög utbildning. Men om det blir konflikter på jobbet löses dessa bäst om parterna pratar med varandra. Konflikter som ignoreras leder i många fall till svårare problem med intrigerande, grupperingar, sämre arbetsmiljö och lägre effektivitet.

Jag kan bara nicka igenkännande och upprepa… Intrigerande, grupperingar, sämre arbetsmiljö och lägre effektivitet…

Undersökningen visar också att det finns tio obehagliga sanningar om de anställda som chefen kanske bör känna till:

1. Det är chefen som får folk att sluta.
2. De anställda är ofta sämre än chefen tror – de ljuger i sina CV.
3. Hälften av alla jobbsökande kollar upp chefen på det nya, presumtiva jobbet.
4. En del tror att chefen väljer medarbetare efter utseende.
5. Kvinnor vill helst ha kvinnliga chefer, men äldre kvinor vill hellre ha manliga chefer. För män spelar chefens kön ingen roll.
6. Cheferna underskattar sina medarbetare. Många anställda vill gärna ha fler kontroller och feedback.
7. Många anställda föredrar känslokalla chefer. Majoriteten vill inte ha en chef som är impulsiv och styrs av sina känslor, men en lyhörd och rak chef anses bäst.
8. De anställda tror att chefen inte är så resultatorienterad.
9. De anställda trivs bäst och jobbar bättre om de har gemensamma intressen som sina kollegor.
10. Om en chef har svårt att rekrytera nya medarbetare har chefen tagit dålig hand om de gamla. De allra flesta rekommenderar nämligen sitt företag – om de trivs med chefen.

Tänkvärt…

Read Full Post »