Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘våga säga vad man tycker’

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.


Nu har jag inte läst boken
och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Bättre relationer på jobbet

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?


Ja, ja…
Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Konfirmationsläger. Sara är där med kompisen Madde. Men allt blir bara fel. Detta är konturerna i Anna Ehns ungdomsroman Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, sänd till mig av författaren själv.

Om att våga ta ställning. Bland annat.


Att vara på konfirmationsläger är pirrigt.
Sara får göra saker hon inte känner sig riktigt bekväm med. För Sara är en sån där tjej som har svårt att ta ställning, svårt att våga ta plats. Synas och höras är läskigt. Men med rumskompisen Lina blir hon Kristen Stewart. Om det inte vore för det där med Madde, Saras bästa kompis som har träffat Peter. Eller är Peter ihop med Lina? Och sen knäet. (Eller heter det knät?) Sara springer för att slå sitt eget rekord, men knäet… Till sist tvingas hon välja.

Jag gillar den här boken, trots att jag är helt fel målgrupp – tant, 50 bast, inte alls ung tonårstjej. Kanske är det för att jag känner igen så mycket, både från min egen tonårstid men intressant nog även från livet som vuxen. Arbetslivet i synnerhet. Där tonårens intriger fortsatte och ingen vågade säga vad den egentligen tyckte. Eller jo. En gjorde ju det – och åkte ut med huvet före…

Anna Ehns språk är kanske inte heller en ung tonårstjejs, men jag tycker hon fångar mycket av det i de korta meningsbyggnaderna kombinerat med snudd på stream of concousness när Sara skriver i sin träningsdagbok.

Det här är en bra bok och hade jag en 13-14-åring skulle jag definitivt ha satt den i händerna på henne! Nu har jag inte det, men jag kan inte påstå att jag har lidit under läsningen.

Boken är alldeles sprajtans ny, den kom ut i måndags (13 augusti 2012). Naturligtvis finns den att köpa på de vanliga på nätet och i gamla vanliga bokhandlar.

Högsta betyg!

Read Full Post »