Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sportlov’

Ett semmelfritt inlägg.


 

 Kanelbulle

Jag äter kanelbullar idag, kanske.

Nä se semlor gillar jag INTE! Därför blir denna fettisdag garanterat semmelfri. Därmed inte sagt att jag inte kan svulla på annat än bullar med vispgrädde och äcklig, söt mandelmassa. Bullar, till exempel, duger gott som de är. Varför förstöra dem med att göra ett hål, stoppa i grejs och lägga locket på? Nej, kanelbullar ska det vara – helst. Det går bra med semmelbullar också – utan grejs, dock.

Bakom alla antipatier finns förstås en historia. Min semmellusta tog slut för ungefär 40 år sen, det vill säga på yngre stenåldern. Precis som nu var det sportlov. Jag hade rest till Tranås för att hälsa på Lena Kling-Kling, ett av barnen på gården där jag lekte mellan två och sju års ålder. Lena Kling-Kling och jag var ett par av barnen som då hade vuxit upp till tonåringar. Det gjorde inte alla, men det är en annan historia. Hur som helst, det var sportlov och vi var 14 år och hade svårt att hitta gemensamma intressen. Våra vägar hade ju skilts åt när jag som sjuåring flyttade tillbaka till Metropolen Byhålan. Men så kom vi på att vi skulle baka semlor. Det var säkert Lena Kling-Klings idé, för hennes pappa hade varit bagare, om jag inte minns fel. Jag tror att vi bakade lika många semlor som vi var år, det vill säga 14. Sen åt vi upp dem. Allihop. Och efter den gången äter jag aldrig mer semlor. Inte så svårt att förstå, va..?

Pojken Per, jag och Lena Kling Kling

Pojken Per, jag och Lena Kling Kling i juli 1967. Lena och jag är fem år. Foto: Pojken Pers mamma.


Fettisdag utan semlor… 
Kanske inhandlar jag ett par kanelbullar på min utflykt till Tokerian idag. Eller så blir det nåt annat. Jag menar är det fettisdag så är det. Igår kväll försökte jag hjälpa Fästmön genom att äta upp tre av hennes kakor. Kakorna blev belöningen för att jag klarat av ett besök på Stormarknaden med äldste bonussonen. Tyvärr kan man konstatera att butikerna i köpcentrumet enbart säljer kläder för spinkiga pygméer – inte resliga, stadiga vikingar som Johan och mig. Nuff said! Jag tror att jag ska inventera mina skåp här hemma innan jag skenar över och köper en massa bullar och gotta som jag blir än mer reslig och stadig av…

Sittmöbel utanför Gränby centrum

Pygmébostad utanför köpcentrumet? Na, mer troligt ett tillhåll för bolmare.


En utflykt blir det för min del idag
alltså för att köpa mjölk, mat och bröd. Vädret är inte så lockande. Det är grått och trist igen. Jag ska ta en dusch innan jag sticker ut. I eftermiddag ska jag titta ikapp på lite saker jag har spelat in på DVD-hårddisken från TV:n. Och läsa min sista julklappsbok från 2014. Och kanske svulla lite så här på fettisdagen – men garanterat semmelfritt blir det här hemma!

Nu vill jag ju förstås veta om DU ska äta semla idag – eller semlOR, kanske? Skriv några rader och berätta i en kommentar, så jag får ha lite koll på dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om semlor.


Idag är det fettisdagen.
 Då ska man äta semlor. Men jag kan för mitt liv inte tycka om semlor. In fact, när jag ser en semla tänker jag:

Mosa, mosa, krossa!!!

ungefär. Det är den mäktiga kombon av grädde och mandelmassa som får mig att… må lite illa.

bakning_semlor Foto www.fotoakuten.se

Mosa, mosa, KROSSA! Fotot är lånat av http://www.fotoakuten.se

Eftersom jag i övrigt är känd för att gilla sötsaker finns det naturligtvis en historia bakom mitt semmelhat. Ett sportlov för länge sen, typ på stenåldern, var jag och hälsade på en kompis i Småland. Under veckan inföll fettisdagen. Min kompis pappa var bagare och gissningsvis hade Lena, som hon heter, ärvt dessa gener. Hon fick den briljanta idén att vi skulle baka semlor och bjuda snälla tanter i huset på. Främst tant Torn, hon var liten och snäll och i yngre dar en riktig kaktant.

Men… tant Torn var inte hemma och ingen annan tant heller. Det slutade med att Lena och jag åt upp semlorna vi hade bakat. Totalt 28 stycken, det vill säga 14 var. Sen den gången har jag inte ätit nån semla.


Livet är kort. Anekdoten ovan är baserad på en sann historia ur Toffellivet.

Read Full Post »

Ett inlägg om snälla människor och dumma, fast i förtäckta ordalag, det vill säga både småländska och värmländska – förutom den sedvanliga östgötskan.

 

Träd med fågelbo i skymningen

On top of things..? Hur som helst ljusare än förra veckan när jag skulle åka hem.

Om en Toffla väl bestämmer sig, så kan ingen komma åt henni. Energislukarna hålls kort och de med goda energier välkomnas. Inte vet jag om jag har varit på topp, precis, idag, men jag har ändå känt att jag har varit on top of things. Det vill säga haft kontroll. Hyfsat.

Idag var det lite nyheter som skulle släckas och några som skulle tändas. Oklart om en del. Jag pressade på för ett svar och agerade sen efter det. Fick en massa konstiga frågor flera gånger under dan. Kändes nästan som nån sorts test. Vilken tur att jag inte har sökt jobb idag! (Hittade ingen annons.)

Det skulle visa sig att solen tittade fram idag. Alltså inbjöd jag M för en lunchpromme och därefter lunch. Vi gick en lite längre sträcka än sist och pratade jobb och annat. Lunchen intogs på ett av Sveriges Harrys. Maten var OK, jag åt panerad spätta, kokt potatis och hyfsat med grönt till.

Hjärta vid vattenglas

Glasklart ett gott hjärta.

Så skönt det är att det finns nån som man kan tala helt öppet med! Nån som både lyssnar och delar med sig av sina egna… irritationsmoment. Det känns som om skallen blir rejält rensad, faktiskt, och då inte bara av frisk luft och ljus utan också av nån som fattar. Glasklart. Tyvärr för min del slutar M tidigare än jag slutar. M jobbar bara några dar in i mars, medan jag blir kvar mars ut. Vem ska jag sen andas med? Ställer jag mig utanför mig själv gläds jag för M:s skull. Åt den kommande, fina utmärkelsen och åt nya jobbet som verkar vara väldigt nära.

Min dag avslutades med ett besök nere hos pojkarna på IT. Ja, det är bara killar som jobbar där, tror jag. Och de är bra! Jag har ett ärende ihop med min favorit-kille och det känns skönt att vara säker på att han kan lösa problemet. I morgon bitti kommer en annan kille upp och kikar på min dator. Datorn är nämligen väldigt trögstartad och jag har inte många prylar varken på skrivbordet eller profilen.

Av infektionen märks inte ett dyft, mer än att jag är trött, förstås. Alltid trött… Kan inte säga annat än att jag är liiite avis på Fästmön som har tagit ledigt den här veckan för att tillbringa tid med sportlovande son. Men hon är värd ledig tid och pojken och hans mamma behöver göra saker tillsammans. Sen vet jag att hon också ska in till jobbet i alla fall en dag den här veckan.

Strax några mackor, därpå en surfrunda bland mina Kickor & Pluttar och slutligen lite TV. Längtar redan efter mina tre böcker som jag beställde igår! Bara en deckare, förresten.

En måste unnä sä littä, göttä sä littä,

som ho sa, ho Tabita, eller vad hon nu heter…

Jag köper böcker när jag unnar mig nånting, men vad gör DU??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.


Nu har jag inte läst boken
och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Bättre relationer på jobbet

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?


Ja, ja…
Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan har det varit sportlov här i Uppsala. Den här veckan har ståkkhålmarna sportlov. Tofflan undrade om du tar sportlov.

Så här fördelade sig de 20 inkomna svaren:

60 procent (tolv personer) svarade: Nej, varför då? Jag är ju vuxen. Sportlov är för skolbarn. 

20 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag har inte råd att ta ledigt och än mindre åka bort. 

10 procent (två personer) svarde: Ja alltså… Jag har tagit ledigt från jobbet, men sporta… Nja, det ska jag inte. 

5 procent ( en person) svarade: Jepp! Jag sticker till fjällen! 

5 procent ( en person) svarade: Jaa, jag ska ut och sporta varje dag!

Caroline kommenterade:

Jag fyllde i det första ”Jepp! Jag sticker till fjällen” men det är inte riktigt sant… Jag var borta förra veckan, inte i fjällen men nära nog och av anledningen: skidåkning, korvgrillning, lite bira-pimpling. Dessutom åker jag tillbaka om några veckor igen och av samma anledning. Allt tack vare att jag lyckades pricka in alla storhelgsdagarna kring årsskiftet + mer ändå = komptid och lite extra i kassan 🙂 Det ÄR sportigt att pimpla bira på kvällarna och jag kallar det också sportlov!!

Tofflan kommenterade:

Caroline: Birapimpling är helt klart en sport! Men jag får passa på att jobba så länge som möjligt. Jag kan ju inte jobba in dagar så där som du kan och dessutom var jag ju sjukskriven runt storhelgerna. Och långledig. Så jag jobbar GÄRNA nu!

Tatiana kommenterade:

Fast vi åker v 10 .Upp till västerbotten . Jag ska åka slalom åtminstonde tre ggr . Längd vägrar jag att åka det får mannen syssla med .Då han åker längd så ska jag ligga och läsa, se på film, förbererda middagen, kork aupp vin mm. Inte helt fel 🙂

Stort TACK till dig som klickade ett svar och till Caroline och Tatiana som också kommenterade!

Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag hade tänkt ta lite ledigt i eftermiddag. Ta lite sportlov jag också. Vila lite, för jag känner mig trött och slut eftersom jag inte sover varken tillräckligt mycket eller tillräckligt bra. Men jag håller på med så roliga saker här på jobbet, så jag blev visst kvar för byggnation av webbplats. Det är så fantastiskt spännande – och tacksamt! – att se nånting växa fram via ens händer och framför ens ögon. Lite stolt är jag också över det jag får till. Skulle gärna vilja visa upp det, men det går ju inte eftersom det handlar om intranät och ofärdigt material.

pussel strand ram

Lite som att pussla.


Att bygga upp en intern webbplats
är lite som att  pussla. Först börjar jag med ramen, det vill säga själva strukturen. Har tänkt ut innehåll för startsida, ingångssidor och undersidor. Det växer. Jag är nästan klar med allt innehåll under en flik. ML och jag hade ett snabbt avstämningsmöte före lunch och jag har bett att få visst underlag. Några större synpunkter hade ML väl inte, utan jag fick klartecken att bygga på.

Dagens lunch var trevlig och jag intog den i sällskap med två favoriter här, T och J. Ibland känns det enklare att umgås med män, de är utan krusiduller på nåt visare. Rakare, alltså. I alla fall i jobbsammanhang. Kvinnor kan vara mer om sig och kring sig, krumbuktiga. Typ säga en sak och mena en annan – och man ska gissa vilken. Hur som helst, dagens lunch gav en del idéer och tankar kring utveckling, bland annat om sociala medier. Tänk om institution 2 blir den första som… Nej, det tänker jag förstås inte avslöja här!

Nu SKA jag emellertid strax gå hem. En timmes sportlov, ungefär. Hem och slappa, fixa till mig för Fästmön som dyker upp senare. Längtar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Helgen närmar sig med stormsteg efter en vecka vars dagar har rusat fram. Inget sportlov här, inte. Men jag älskar ju att jobba, så det gör mig ingenting. Bygget av den nya interna webbplatsen för Huset går bra, men jag känner att jag måste stämma av med uppdragsgivaren idag så att jag vet om jag är på rätt väg. Dessutom behöver jag lite underlag. Men jag har som sagt många idéer och en del har jag påbörjat.

baksidan på MVMhuset

Huset från baksidan sett.


En annan avstämning
har jag nästa vecka med prefekten på institution 2. Jag är väldigt orolig för framtiden, det är lätt att vänja sig vid att ha ett jobb att gå/åka till varje morgon. Men vad gör man när det tar slut? Det finns inte så många intressanta jobb ute att söka nu. När det gäller vissa arbetsgivare känns det som om det inte är nån idé heller att lägga ner tid, kraft och energi på att skriva ihop en ansökan. Jag vet inte vad det är dessa ser – eller inte ser. Min ålder? (HA! De skulle bara veta hur barnslig ungdomlig jag är…) Min bredd ser de definitivt inte. Nåja, jag hoppas och tror att jag får bra referenser här ifrån. Det finns nog en och annan som har goda ord att lägga och jag kan ju också vifta med sånt som ökade besöksfrekvenser från externer (det vill säga människor utanför företaget) på våra externa webbplatser sen jag började jobba med dem.

I afton strålar Den Mest Älskade och jag samman hemma hos mig. Gissningsvis tar vi en drink innan vi åker ner till Fina Restaurangen, där jag har reserverat bord för två. Kanske borde jag hålla lite hårdare i slantarna, men jag vill fira oss i efterskott och på tukvinnahand på Alla Hjärtans Dag. Jag får ju i alla fall två löner till… Resten av helgen ligger som ett oskrivet blad framför oss. Två hela, lediga dar tillsammans…

När jag pratade med mamma i onsdags kväll bjöd jag hit henne till påsk. Vi får se om det går, för hon måste ju ansöka om riksfärdtjänst. Jag kan inte köra 4 x 30 mil för att hämta och lämna henne, jag tror inte min onda häl går med på det. Som det är nu klarar jag 2 x en mil per dag, det vill säga till och från jobbet. Åker jag mer, får jag ont. Och ändå är det inte gasfoten som är besvärlig utan kopplingsfoten. Hälen är trots allt mycket bättre än tidigare, men den är inte bra.

På tal om mammor fyller Annas snälla mamma år idag. Jag ska slå en signal under dan och gratulera, tänkte jag, om hon nu har tid att komma till telefonen. Gissar att hon har en del folk på besök – hon har många syskon. För att inte tala om barnbarn (elva stycken!). Till och med barnbarnsbarn… Ändå är hon själv rena ungdomen!

tulpaner

Tulpaner till Annas snälla mamma.


Tänk så olika det kan vara i livet
– jag har varken syskon eller barn, så några barnbarn eller barnbarnsbarn kan jag inte få. Skulle jag dö nu ärver min mamma mig, men om hon skulle gå bort före mig finns det inte nån som ärver mig. Om jag inte gifter mig, vill säga… Vem vet, det kanske är dags snart. Jag lämnar ju en del efter mig, som manuset till min bok, en svart bok, en svart låda, minimalt med skulder och lite annat. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle dö i höstas. Därför ”städade” jag lite och sorterade och gjorde färdigt. Avslut, helt enkelt. Så en och annan spänn kanske man kan tjäna på min bortgång. Sen finns det andra som lär darra när sanningar uppenbaras. Men tyvärr, tyvärr kan ni inte nå mig då med era hot och förföljelser.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »