Den har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.
Inte tar det lång tid innan jag är helt fängslad av bokens innehåll. Författaren beskriver, subjektivt, förstås, sitt liv från barnaåren till nutid. Språket flödar klart och för berättelsen vidare i ett tempo som tilltalar mig mycket. Inte heller viker författaren för att skriva om svåra saker, som till exempel hatet gentemot sin mamma, sin missbruksnatur, sin övervikt och sitt självmordsförsök. Annat extra intressant för mig som kommunikatör är turerna i den så kallade Geijeraffären, där Leif GW Persson blev syndabock. Han blev mycket illa behandlad, men lyckades komma igen, som vi ju vet, bland annat som författare men också som TV-personlighet.
En stark person väjer inte för sina svaga sidor. Jag rörs alldeles särskilt när han beskriver det svarta hålet han upplever inuti sig själv efter pappans bortgång. Vi har så många likheter, författaren och jag, inte minst förhållandena till våra fäder. Men när jag läser om det som författaren fick med sig från sin far – en koppartunna, en klackring och en flaska konjak – skiljer vi oss åt. Jag fick visserligen både pappas klackring och hans konjak, men jag fick också en grav att gå till. Det fick inte Leif GW Persson.
Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!
Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåamappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.
På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.
Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.
En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!
Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.
Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,
tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…
Vad var nu detta???
Långsamt tog jag fram en sax och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:
Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!
Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!
Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.
Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!
Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!
Stockros på vår rutt. Årets sista?
Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.
PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!
Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.
Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd
gratis cykeltvet
och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.
Detta bildspel kräver JavaScript.
När molnen hade hopat sig tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.
Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)
Snorrekorv och pommes väntar på mig!
Och så avslutningsvis – för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:
Torsdag betyder att den Tofflianska, gångna veckan sammanfattas i dess höjdpunkter (salt) respektive sänkor (surt). Salt godis är ju nämligen gott, surt är äckligt. Om Tofflan får bestämma. Och det får hon på sin egen blogg. Det är inte svårare än så här:
Ett inlägg där Tofflan svingar sig ut i cyberspace – för att finna de mest märkliga nyheter.
Ingen papperstidning från och med nu, så ut i cyberspace far jag. Häng med – om du har lust.
Varannan riksdagskvinna blir hotad. Ja, du läser rätt! Förra året hotades varannan kvinnlig riksdagsledamot i samband med att hon utförde politiskt arbete. Svenska Dagbladet har gjort en undersökning och 128 av 150 ledamöter besvarade enkäten. Mejl var ett exempel på hot-kanal.Film en annan.Och vad består hoten av? Tja, riskdags… förlåt, riksdagskvinnorna ska halshuggas, våldtas, familjen ska dödas och så vidare. Dessutom kallas de saker som rugguggla, blåst hagga som borde spärras in, stolpskott som ska malas till köttfärs, nolla, idiot med mera. För att de gör sitt jobb. Kommentarer och hot handlar om klädsel, hur de uttrycker sig och så vidare. Därför känns denna tweet från @PolBlogg EXTRAsmaklös:
Sveriges farligaste kommun. Vi snackar Hultsfred. Ingen annanstans i Sverige har nämligen ryckt ut så många gånger under förra året – totalt 23,47 stycken per 1 000 invånare. Minst utryckningar gjordes i Östhammar i Uppsala län, bara 2,58/1 000 invånare.
Snälla mår bättre. En ny amerikansk studie visar att goda relationer med sina medmänniskor är lika viktigt för hälsan som att inte röka och att passa sig för övervikt. Och det viktiga i sammanhanget är vagusnerven. Min vagusnerv är det nog sisådär med. Snäll är jag inte precis känd för att vara.
Chers mamma har skivdebuterat. I förra veckan gav Chers mamma Georgia Holt ut sin första skiva, en countryhistoria. Georgia Holt är 86 bast, men skivan spelades in 1980. Chermamman hamnade genast på 43:e plats på Billboardlistan.
Psykiatrins hus – Lustiga huset? Tja, jag har ju bara sett det från utsidan och det ser ju allt annat än inbjudande ut med allt glas. Jag skulle känna mig uttittad om jag vore patient där. Kritiken från dem som varit inomhus är inte nådig… Opersonligt, för mycket insyn, inget för höjdrädda, lyhört, kalt, ogästvänligt, trädgård på taket (suicidrisk?) för att nämna en del av kritiken.
Snart kommer skattepengarna! Ja, till dem som har deklarerat elektroniskt och angett bankkonto, vill säga. Den 7 juni kan dessa räkna med att få sin återbäring. Andra får vänta till augusti.
Fick ögonbrynet bortbitet. En man i Kalmar fick sitt ögonbryn bortbitet av en annan man i samband med ett bråk. Tofflan rekommenderar silvertejptill ögonbrynen i stället. Galningar!
Hallonsaft skadade öra. Och i Metropolen Byhålan har man insett att hallonsaft kan vara farligt. Troligen har det bildats knallgas som sen gjorde att en flaska av sagda dryck exploderade. Den törstige fick uppsöka akutmottagning efter att ha skadat sitt öra.
Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren
tidlösa.
Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.
Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet anotherviktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.
Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.
Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagomär bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.
Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.
Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?
Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.
När jag tänker efter…Jagkanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…
Onsdag och då kan nästan inget stoppa Tofflan från att ta sig till Thaistället för veckans mest kulinariska lunch – kycklingspett med ris och en fantastisk jordnötssås! Nere i entrén mötte jag E som kom och balanserade på såväl kryckor som en låda med sin avhandling. Runt omkring var det fullt av FRISKA människor, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa E. Jag la min bok och mina solbrillor på golvet och så tog jag lådan ända in i hissen. Armstyrkan är det inget fel på. Däremot torde det ha varit en syn med en med kryckor och en som haltade svårt, kånkades på en låda…
Idag skiner solen lite och jag hade som sagt gett mig fan den på att promenera till Thaistället. När jag inte har ont i hälen tar det mig tio minuter, ungefär, att gå dit. Nu tar det minst 20. Jag hade rejält ont när jag kom fram. Stannade då och då för att vila foten – och ta en och annan bild. Det blåste friska och kyliga vindar, så det var skönt med handskar.
Ett orangelitet träd fastnade i Ajfånens kamera.
På Thaistället träffade jag N från fakulteten och N frågade om hälen. N är en sån där spring-person och eftersom hälsporre är en typisk löparskada var intresset genuint. Fast för min del är det ju ingen löparskada utan en förslitning – i kombination med övervikt (jag skulle helt klart INTE slå en pensionär…) och extremt korta hälsenor.
Dagen har avlöpt bra, jag har fått mycketgjort. Foldern är levererad till grafikern, i sekunden efteråt hade beställaren upptäckt ett korr-fel och det kom ett argt mejl… Det hade ju varit HIMLA bra om just den beställaren nån gång är på sitt arbete så att vi till exempel kan motläsa korrektur… Men det ordnar sig med det, foldern ska inte tryckas den här veckan, för beställaren har inte bestämt upplaga och är dessutom bortrest.
Startsidan har fått sig en rejäl omgång. Jag har lagt in nya texter och länkar, en karta samt en jättefin bild. Nu ska den bara godkännas av prefekten innan den publiceras. Och så väntar en undersida på att en studierektor ska göra den.
I morgon förmiddag ska jag berätta för prefekt 2 om mitt arbete med kommunikation på institution 1 och vad det arbetet har resulterat i. Jag hoppas få göra nånting liknande på institution 2, nämligen. Efter lunch kommer fakultetskommunikatören och intervjuar prefekt 2 och hans deputy och mig angående institutionens kommunikationsarbete generellt.
Här fotar jag en lustig spegel på vägen till lunchstället.
Och så är det Fästmöns och min fjärde förlovningsdag i morgon! Eksemen på fingret där min förlovningsring sitter blossade upp igår igen, så jag smörjer och smörjer och smörjer med kortisonsalva. Dessutom läste jag nånstans att man inte ska tvätta händerna med tvål och vatten utan sprita sig i stället, så det gör jag efter toabesök på jobbet, i alla fall.
Nålar i hälen, en tur till BRF:s brevlåda med ett omdöme om fönsterbytet samt en tur till soprummet är min eftermiddag och kväll. Och så TV-programmet Stalkers, som sagt, icke att förglömma!
En liten tur i omvärlden gjorde att jag kände mig manad att ställa samman följande länkar med kommentarer. Man tar sig för sin panna vad gäller vissa saker. Magsura Tuttan Kamon i Träsket kan hålla handen ett snäpp längre ner och hålla för ögonen, så slipper h*n detta elände. Övriga som är hugade, häng på!
Ensambarn riskerar övervikt. Det är i alla fall vad forskare i Göteborg har kommit fram till. Ensambarn löper 50 procents chans, till och med, att bli feta. Så bra, då kan jag luta mig tillbaka och skylla min trinda mage på det. Vi syskonlösa, som inte har nån att leka med utan är hänvisade till böcker, på min tid, dator och TV i nutid. Om detta nu inte är sedvanlig Göteborgshumor. Eller en Norgehistoria, för även i Norge har forskare hittat ett samband mellan övervikt och att inte ha några syskon.
Få hushåll klarar ekonomiskt bakslag. Och ett av skälen till detta är att hushållen sparar för lite. Vart fjärde hushåll har mindre än 10 000 på sparkontot, enligt en undersökning som Länsförsäkringar har gjort. Två av tio hushåll klarar sig högst en månad om de förlorar sin inkomst. Skrämmande!!!Detta är Sverige, 2012.
Moralbarer nytt i USA. Senaste nytt från Det Stora Landet i Väst är moralbarer. Vad handlar det om, tro? Barer som inte säljer alkoholhaltiga drycker till familjeförsörjare eller vad? Nej, det är barer som har välbetald personal, ekologisk och lokalproducerad öl och där vinsten går till välgörenhet. Och vem vet, kanske går det till en antabuskur eller en vistelse på torken för den som inte kan hantera alkoholen. Konstig idé, tycker jag!
Ida skrev roligaste Blocket-annonsen. Ida Hjärtström Baudins symaskin ville inte samarbeta, så hon la ut den på annons på Blocket. Nu har Idas annons blivit utsedd som den roligaste Blocket-annonsen genom tiderna! Det är sajtens vänner på Fejan som har utsett de fem roligaste annonserna. Ida själv fick för övrigt sin strulande symaskin såld – och dessutom en ny av en man som tyckte hon förtjänade det. Själv vidhåller jag att undertråd är Djävulens påfund, ingen diskussion.
Fyllde 50 för 103 745 kronor. Det gjorde Madeleine Sandström, vd för stiftelsen Kunskaps- och kompetensutveckling. Alltså hon fyllde 50 och betalade sin fest med pengar som väl bord ha gått till forskning. Eller? När jagfyllde 50 betalade jag mitt firande själv, förutom att Fästmön stod för en del av det. Eftersom Madeleine Sandström hade sin fest förra året på vår förlovningsdag tycker jag gott att det minsta hon kunde ha gjort var att bjuda in oss. Ville gå, liksom… Nej, folk kan inte sköta pengar, det är helt klart, det!
När jag vaknar med huvudvärk efter att ha varit bortbjuden på middag kvällen innan vet jag att jag har haft roligt. Och druckit vitt vin. Jag och vitt vin går inte så bra ihop, trots att druvorna är renare och alkoholhalten mycket lägre än i rött.
Ett lätt mousserande vin som kittlade tungan.
Men nu ska jag inte klaga alls, för detta ska bli ett positivt inlägg om hur trevligt det var igår kväll. Jag hade aldrig varit hemma hos Syssling M och hans Eva-Lena tidigare. Deras hem är precis så trivsamt som jag föreställde mig. Trägolv, ett kök med imma på rutorna, kakelugnar, instrument, datorer – och alienkatten Bibbi!..
Alienkatten Bibbi var min egentliga värdinna igår.
Visst ser hon väl magisk ut? Dessutom är hon husses kelgris och när matte försöker vara hård och banta ner Bibbi, som lider av två till tre kilos övervikt, går Bibbi till husse. Där får hon nåt gott ur en påse i skafferiet, eller så.
Bibbi och hennes husse Magnus, den senare iförd sin webbtrolltischa.
Sysslingen var kvällen till ära iförd en webbtrolltischa som nån vänligt, men anonymt tillsänt honom. En sån skulle jag också vilja ha! Webbtrollet, däremot, får ju gärna dra, men jag tror inte h*n vet hur eftersom h*n uppenbarligen är totalt uppslukad av min blogg och mitt liv. Tröttsamt…
Men vänta nu, det här skulle ju bli ett positivt inlägg!!!
Eva-Lena gillar inte kameror, men här hann hon inte undan.
Eva-Lena är Magnus trevliga fru/sambo, en mycket varm person – som liksom jag delar med sig av sin värme i det att hon/vi med varm hand delegerar matlagning till våra bättre hälfter. Det är klokt – i alla fall i mitt fall.
När det gäller skådespelarinsater har Eva-Lena faktiskt gjort en riktigt bra film tillsammans med Magnus om en dator. Jag skrattade så jag tjöt. Eller nej. Jag ylade!
När jag kom mötte jag söte sonen J som var på väg ut. En 19-åring (?) sitter inte hemma med föräldrarna och föräldrarnas gäster en fredagskväll. Sunt! Dessutom gav det mig möjligheten att ta mig en rejäl titt i hans rum! Moahahahaaaaa…
Framåt kvällen dök vackra dotter M upp. Tänk att jag tyckte jag såg Magnus mormor i hennes utseende! Magnus mormor var en mycket vacker dam och syster till min morfar.
Jajamens!
som Bosse J brukade säga.
När barnen är små brukar de få godis av sina föräldrar. Nu är dotter M hela 25 år fyllda och hade tagit med en hel kasse chokopåsar till mor och far och Tofflan. Gotti, gotti! Och vilken väluppfostrad flicka som tar hem godis! Bra jobbat, Magnus och Eva-Lena!
En väluppfostrad dotter tar med sig godis hem till sina föräldrar och deras gäster.
Jag hade medfört en kartong med ljusa chokladpraliner (mörk choklad=urk). Baktanken med detta var förstås att jag skulle kunna snika åt mig massor av bitar, men tänk, jag ville inte ha en enda! Jag var nämligen proppad efter Magnus kycklingspett med ris och jordnötssås och broccoli, Eva-Lenas sallad och ljuvlig paj med vaniljsås till kaffet. (Ja, salladen var till maten, inte till kaffet.)
Vidare överräckte jag en flarra av mitt hemtrampade rödvin. Nu tror jag att Magnus och Eva-Lena definitivt är vitvinsmänniskor. Dessutom är väl kvaliteten på mitt vin inte den högsta. Men kanske kan det vara lämpligt som matlagningsvin???
Magnus hade många kameror, men alla ville visst inte göra som han ville.
En sammanbiten man och hans icke samarbetsvilliga kamera.
Kvällen var fylld av intressanta spörsmål och ämnen. Vi talade om allt från kulturredaktörer till psykopater, a-kasseidiotiska regler, försvunna krönikor, chefer i grannskapet och så Magnus fantastiska mamma, som jag önskar att jag hade känt lite bättre. Hon, som var som en storasyster för min egen mamma, fast de i själva verket var kusiner. Tyvärr gick Magnus mamma bort förra året utan att vi hann att träffas igen. (Sista gången hon och jag sågs var på en begravning. Vi satt bredvid varandra på begravningskaffet och fnittrade – inte alls comme il faut!)
Nu är planerna att försöka få en liten minisläktträff kring jul när min mamma kommer hit. Vi vill också försöka få kusin B med make från Hägersten att joina oss. Annars är släkten ett märkligt kapitel, det tror jag Magnus och jag är eniga om. Enough said on that subject on this blog!
Gästen, det vill säga jag, gick inte tomhänt från kvällen. Jag fick en DVD-skiva med spännande och användbart innehåll. Magnus försökte pracka på mig ett av sina skönlitterära verk. Då var det extra roligt att säga:
Nej tack!
(Hans min var obeskrivbar).
Jag har den boken redan!
(Han blev lättad.)
Tacksamt tog jag i stället emot hans avhandling som jag inte har läst! Jag fick den signerad, dessutom! 😛
Taxichauffören körde som en biltjuv och jag var hemma på fem minuter. Förklaringen låg väl i att han var östgöte…
En mycket trevlig kväll, denna! Jag sparar den i mitt hjärta och plockar fram när jag bäst behöver. TACK!
Det mesta här i världen tycks farligt. Det vi stoppar i oss blir vi sjuka av, ofta får vi cancer. Nu senast är det vårt fredagsmysande som är farligt för hälsan. Och visst kan jag hålla med om att frossandet är mindre bra. Men i lagoma doser handlar det, i alla fall för mig, om livskvalitet.
Det finns väl ingen som har missat reklamen för fredagsmys? Själva mysandet består inte så mycket av gemenskap. Nej, det handlar om att stoppa i sig saker. Godsaker. Goda saker. Men mindre nyttiga saker – som godis, chips och läsk. Men chips och läsk höjer insulinet i kroppen, det hjälper till att lagra fett och det får oss faktiskt att bli hungrigare! Riskerna för diabetes och övervikt är stora.
Mitt favoritsnacks om jag ska fredagsmysa!
Samtidigt är det väl ingen som vill sluta fredagsmysa. Läkare och kostrådgivare föreslår därför nyttigare saker som plockmat, till exempel nötter, oliver och ost. Eller varför inte grönsaker med nyttig dip?
Värt att tänka på när man läser om den första rikstäckande undersökningen om övervikt bland svenska barn. Totalt ingick 4 600 barn i undersökningen. Av dessa hade 17 procent övervikt. Tre procent vägde så mycket att de hade fetma…
Vi fredagsmyser varje fredag. Dessvärre noterar vi vuxna att mysandet tenderar att spilla över på lördagen också. Och ibland i veckan. De stora ”barnen” har ju egna pengar. Men vi vuxna får oss en tankeställare när vi läser om mysandets baksidor… Och våra egna framsidor är ju inte direkt… små… I höst blir det andra bullar! Nej, inga bullar!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Den har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.
Snälla mår bättre.
Psykiatrins hus – Lustiga huset?
Snart kommer skattepengarna!
Hallonsaft skadade öra.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 