Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensambarn’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskvällar innebär Stjärnorna på Slotteti alla fall i kväll och nästa lördag. Sen är det slut för den här gången. I afton var det Stefan Sauks dag. Stefan Sauk… en skådespelare jag sett i rollen som Guillous Hamilton. Min känsla kring Stefan Sauk var att han är… lite reserverad. Stefan Sauk själv slog huvudet på spiken riktigt hårt vid ett tillfälle i kvällens program när han sa:

Det finns så mycket förutfattade meningar om mig!

Stjärnorna på Slottet 2015

Stefan Sauk var fjärde stjärna den här säsongen.


Stefan Sauk berättade om sin uppväxt som ensambarn med skilda föräldrar. 
Att det dröjde innan han fick sin första bästa vän var en överraskning, liksom hans engagemang i ett visst land i Afrika. Och när han pratade om dottern Lova… Då lyste hela karln…

Det var onekligen en fartfylld dag för stjärnorna, men den började med yoga och slutade med Malaika vid lägerelden. Saker och ting inte riktigt som det var tänkt, av olika skäl. Det var nästan lite synd om Stefan Sauk. Men faktum är att det inte gjorde så mycket. Det blev en riktigt bra dag, även om jag definitivt hade tackat nej till middagen.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Marika Lagercrantz dag.


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen.


Den här helgen
har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

Tidningen FOTO nr 11 2013

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.


Lördagen innebar inte
nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.


När det finns tid
på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

My very best Agnetha Fältskog

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björkar höst

Björken börjar bli naken.


Ha en skön söndag – vad du nu än gör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.


Jag var ett av de där barnen
som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spöket på Stora Mossen
Spänning för bokslukaråldern.


Meya och hennes killkompisar
brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.


Äcklig bokEn bok på gång
är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

BokmärkeHand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

bokstödBokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

en kokbok till migLivet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Tofflan i en bokTalböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

Birgitta har signerat min bokPå den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.


Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!


Livet är kort.

 

Read Full Post »

En liten tur i omvärlden gjorde att jag kände mig manad att ställa samman följande länkar med kommentarer. Man tar sig för sin panna vad gäller vissa saker. Magsura Tuttan Kamon i Träsket kan hålla handen ett snäpp längre ner och hålla för ögonen, så slipper h*n detta elände. Övriga som är hugade, häng på!

  • Ensambarn riskerar övervikt. Det är i alla fall vad forskare i Göteborg har kommit fram till. Ensambarn löper 50 procents chans, till och med, att bli feta. Så bra, då kan jag luta mig tillbaka och skylla min trinda mage på det. Vi syskonlösa, som inte har nån att leka med utan är hänvisade till böcker, på min tid, dator och TV i nutid. Om detta nu inte är sedvanlig Göteborgshumor. Eller en Norgehistoria, för även i Norge har forskare hittat ett samband mellan övervikt och att inte ha några syskon.
  • Få hushåll klarar ekonomiskt bakslag. Och ett av skälen till detta är att hushållen sparar för lite. Vart fjärde hushåll har mindre än 10 000 på sparkontot, enligt en undersökning som Länsförsäkringar har gjort. Två av tio hushåll klarar sig högst en månad om de förlorar sin inkomst. Skrämmande!!! Detta är Sverige, 2012.
  • Moralbarer nytt i USA. Senaste nytt från Det Stora Landet i Väst är moralbarer. Vad handlar det om, tro? Barer som inte säljer alkoholhaltiga drycker till familjeförsörjare eller vad? Nej, det är barer som  har välbetald personal, ekologisk och lokalproducerad öl och där vinsten går till välgörenhet. Och vem vet, kanske går det till en antabuskur eller en vistelse på torken för den som inte kan hantera alkoholen. Konstig idé, tycker jag!
  • Ida skrev roligaste Blocket-annonsen. Ida Hjärtström Baudins symaskin ville inte samarbeta, så hon la ut den på annons på Blocket. Nu har Idas annons blivit utsedd som den roligaste Blocket-annonsen genom tiderna! Det är sajtens vänner på Fejan som har utsett de fem roligaste annonserna. Ida själv fick för övrigt sin strulande symaskin såld – och dessutom en ny av en man som tyckte hon förtjänade det. Själv vidhåller jag att undertråd är Djävulens påfund, ingen diskussion.
  • Fyllde 50 för 103 745 kronor. Det gjorde Madeleine Sandström, vd för stiftelsen Kunskaps- och kompetensutveckling. Alltså hon fyllde 50 och betalade sin fest med pengar som väl bord ha gått till forskning. Eller? När jag fyllde 50 betalade jag mitt firande själv, förutom att Fästmön stod för en del av det. Eftersom Madeleine Sandström hade sin fest förra året på vår förlovningsdag tycker jag gott att det minsta hon kunde ha gjort var att bjuda in oss. Ville gå, liksom… Nej, folk kan inte sköta pengar, det är helt klart, det!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

På söndagar är det ofta lite ledsamt på sina håll. Jag kallar det inuti för söndags-tårar. Det är alltid uppbrott – åt ena eller andra hållet – den dagen. Inte nåt som är optimalt för barn som fortfarande är barn, men tyvärr alltför vanligt. Fästmön och jag bryter också upp varje söndag. När barnen kommer bor vi i Himlen i Förorten och de andra veckorna bor vi i stan hos mig. Då jobbar Anna mycket, ofta kvällar och alltid helger. Inte så att jag klagar, men ibland vore det skönt att få ha några lediga vuxendagar och kanske en ledig helg tillsammans. Den här veckan fick vi väl en halv ledig dag tillsammans, knappt.

Vuxenveckorna lever vi rätt stilla liv, förutom att Anna som sagt jobbar väldigt mycket då. Vi läser mycket, ser andra typer av filmer och TV-program etc. När barnen kommer blir det ett livfullare liv, med ljud hela tiden, kö till badrummen och folk av varierande storlek överallt. Det är inte alltid så lätt att ”ställa om” för en sån som jag, ensambarn och allt… Men det går! Och jag saknar naturligtvis barnen jättemycket de veckor de inte är hos oss, tro inte annat!


Söndags-tårar.

                                                                                                                                                              I natt kom regnet. Jag vaknade av dess smatter mot taket, ett ljud jag brukar finna så rofyllt att jag gärna somnar till det. Men jag kan alltså också VAKNA till det, uppenbarligen… Morgonen var fortfarande regnig när jag skjutsade Anna till jobbet. Det är riktiga söndags-tårar från molnen också! Luften var härlig utomhus, men här inne står den tyvärr fortfarande stilla, takfläktar och öppna vädringsfönster och balledörrar* till trots. Men det är väl så, stenhus blir uppvärmda och håller sen värmen länge.

Tyvärr är vintrarna tvärtom. Då känns det som om huset släpper IN kylan och jag tycker att det drar från varje stängt fönster och dörr. Ventilationen i huset är det också si och så med. Det enda den gör, tycker jag, är att den blåser ut damm, framför allt i badrummet och i duschrummet. Ett fint lager damm eller ludd lägger sig som en äcklig filt på sanitetsporslinet. Det är verkligen ett Sisyfos-arbete att städa dessa två rum!..

Idag blir det emellertid  ingen städning. Jag har ägnat morgonen åt att packa mina väskor och att koka nytt kaffe. I morse slängde jag i mig en mugg uppvärmt java innan jag skjutsade Anna och det smakade INTE gott…


Kaffe och tidning gör en ledsam söndagsmorgon lite bättre.

                                                                                                                                                               Nu blir det nyperkolerat java och en stunds läsning av lokalblaska. Jag har fruktansvärt ont i magen igen och jag noterade att jag måste till apoteket och hämta ut mer magsårsmedicin – bara fyra piller kvar. Ska försöka trappa ner dosen till en tablett varannan dag i sommar, men när jag får så här ont blir det två tabletter om dagen i stället…

                                                                                                                                                 *balledörrar = balkongdörrar

Read Full Post »