Vecka 21: Salt och Surt

Ett höjande och sänkande inlägg.

---

 

Torsdag betyder att den Tofflianska, gångna veckan sammanfattas i dess höjdpunkter (salt) respektive sänkor (surt). Salt godis är ju nämligen gott, surt är äckligt. Om Tofflan får bestämma. Och det får hon på sin egen blogg. Det är inte svårare än så här:

Salt

• Bär och glass på ballen (Bästa Fästmön i hela världen bjöd på en försmak av sommaren i tisdags kväll!)
• Ett återseende! (Vännen Eva och jag. I måndags.)
• En finfin helg (Tack, Anna!)
• Anja Kontor (Tack för att jag fick göra en av mina tre drömintervjuer med dig!)
• Caberet (Tack, Anna, för födelsedagspresenten och tack, Sarah Dawn Finer & crew for an amaaazing show!)
• Ett möte med en bokman (Tänk, vilka spännande människor det finns!)

Surt

• Människor som inte svarar (Fruktansvärt irriterande!)
• Människor som det inte är nån idé att försöka socialisera sig med (Jag ger upp!)
• Protesterande rygg (Visserligen mildare protester än tidigare, men…)
• Äckliga snuskgubbar  (Som tror att de är Guds gåva till kvinnan.)

Notera övervikten av det positiva under den gångna veckan!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Irriterande som en finne – eller ungdom med acne?

Ett irriterande inlägg – för en del. 

Varning för otäck bild! Blunda… NU!

 

Irriterande som en finne på hakan eller ungdomlig hy? Notera dock avsaknaden av kråkor i näsan. Alltid något…

Det finns många som retar sig på mig. Jag är fullt medveten om det. Jag vet till och med vilka de flesta är som retar sig på mig. Men jag skiter i er. Vill ni slösa er tid på att vara på dåligt humör – varsågoda!

Själv retar jag mig mest på en finne som jag har fått på hakan. Kan tänka mig att många ser mig som just en sån finne. Jag väljer i stället att se det som att jag är så ung att jag lider av acne. Då och då. Hört talas om positivt tänkande? Eller förskönande omskrivningar? Eller avdrag på ålder? OK, jag ska vara ärlig. Nästa månad infaller min femtioandra födelsedag. Jag var tvungen att tänka efter innan jag skrev min ålder. Så har det varit efter 30. Det handlar inte om nån åldersnoja, det är nog min dyskalkyli som galopperar. Förresten är det inte bara jag som fyller år nästa månad. Födelsedag har även min fästmö och hon har det ett par veckor före mig. Jag sitter och funderar över lämpliga presenter. Vi hade nog båda tänkt oss nån upplevelse, men eftersom läget är så… ovisst som det är blir det omöjligt att planera.

Läget, ja… Det som skulle ha sagts idag ska sägas under morgondagen. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Tillvaron är väldigt, väldigt gungig. Det kunde ha blivit så att jag hade gjort min sista åktur idag. Nu blir det inte så. Men kanske snart. Luttrad undrar jag hur länge det ska pågå den här gången. Och med det menar jag förhoppningar/tur/flyt för en viss sak. Gissningsvis inte lika länge som sist. Då var det nästan två år. Oavsett, jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att bli bollad med.

Olika nyanser höst.

Irriterande – och frustrerande! – är inte bara ovissheten utan också vädret. (Och nu behöver ju den som retar sig på väderprat inte läsa det här stycket – om den inte vill reta upp sig, förstås.) Caroline, som brukar kommentera hos mig ibland, skrev häromdan att hon inte estimerar våren så mycket som hon tror att jag gör. Mja, alltså hösten, med alla dess färger, är min favoritårstid, men våren kommer som god tvåa! På tredje plats kommer förstås sommaren och sist den där j**la vintern, den som har återvänt. Enligt den senaste prognosen på appen väntar tre dygn med kyla. På onsdag och torsdag kompletterat med mer snö. Men sen… sen står det nio grader och en stor, fet sol på fredag. Samma dag som min älskling dyker upp i New Village, hoppas jag. Som bäddat för en finfin helg! Och dit fram kan jag i alla fall planera.

Livet är kort.

Read Full Post »