Frostigt och isigt

Ett frostigt inlägg.

---

 

I natt blev det vinter igen. Det lär komma många vintrar till innan våren är här. Våren är inte nån favoritårstid i min kalender, jag är en höstmänniska. Men kanske var våren favorit när jag var barn och många av oss i kompisgänget fyllde år från mars till och med maj. (Undantag fanns!) Nu är det Fästmön och jag och vi fyller båda år i april.

Det är inte bara utomhus det är frostigt och isigt. Här inne är det ganska så kyligt också. Tänk att det ska göra lika ont varje gång en människa inte vågar stå upp för det som är fel utan väjer undan med blicken av rädsla för… frostiga (minst sagt…) relationer. Visserligen hedersamt att medge att man inte vågar. Men det är ingen hjälp för mig. Jag får åter bekräftelse på den utbredande värdelösheten. Nej, ingenting har ändrat sig sen 2009 eller 2006 eller 1999 eller 1977 eller 1969 heller…

Frostigt och isigt.

Så passande att ägna förmiddagen åt att frosta av frysen. Det behövdes! Kanske tar jag och torkar ur kylskåpet i eftermiddag. Det behövs också. Jag städar och gör rent, för jag vill inte höra sen i vinden att

hon var en riktig skitoxe, den däringa!

Det ska vara ordning och reda och rent när det är dags.

Amarone 2011 Luigi Righetti passade perfekt till Brie, gorgonzola och chèvre med fikonmarmelad.

Helgen har varit tung, men jag har samlat kraft och både producerat och tagit in. Den som tror att man klarar sig utan input lever nog i en bubbla för sig själv. Lördagsmiddagen jag lagade till fick jag spara till söndagen. Några goda ostar, fikonmarmelad och ett gott och svindyrt Amarone gick det bättre med. Det finns kvar av allt, så kanske blir det nåt gott i kväll också. Varför spara på godsakerna när man kan njuta här och nu? I graven behöver man det ju inte.

Idag har jag mobiltalat med två människor före klockan elva, varav en i Frankfurt. Tänk, den som finge resa… Igår mötte jag Lucille och hon tyckte att jag skulle unna mig en vecka utomlands.

In my dreams…

tänkte jag, men log bara vänligt och lite sorgset. Jag har inte varit utomlands sen 1996 – om man inte räknar Danmark och Finland efter det, förstås.

Jag såg ljus i morse genom fönsterrutan, mellan husen.

Något litet ljus har jag sett idag genom fönsterrutan, mellan husen. Jag kanske ska ge mig ut sen när alla fryslådor är avtorkade och alla frysvaror återbördade. Det skär i mig av sorg för att jag har fått säga nej till tre vänner. Men tårarna och tankarna – utöver dem jag har spillt här – håller jag för mig själv. Den falska omtanken har jag emellertid skickat vidare – och vad jag menar med det vet bara oss tre som det berör.

Det är måndag idag. Det är sex år och en vecka sen mitt gamla liv slogs i spillror. Jag accepterar det aldrig. Jag jobbar hårt med att påverka det. Men det kan vara försent…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Irriterande som en finne – eller ungdom med acne?

Ett irriterande inlägg – för en del. 

Varning för otäck bild! Blunda… NU!

 

Irriterande som en finne på hakan eller ungdomlig hy? Notera dock avsaknaden av kråkor i näsan. Alltid något…

Det finns många som retar sig på mig. Jag är fullt medveten om det. Jag vet till och med vilka de flesta är som retar sig på mig. Men jag skiter i er. Vill ni slösa er tid på att vara på dåligt humör – varsågoda!

Själv retar jag mig mest på en finne som jag har fått på hakan. Kan tänka mig att många ser mig som just en sån finne. Jag väljer i stället att se det som att jag är så ung att jag lider av acne. Då och då. Hört talas om positivt tänkande? Eller förskönande omskrivningar? Eller avdrag på ålder? OK, jag ska vara ärlig. Nästa månad infaller min femtioandra födelsedag. Jag var tvungen att tänka efter innan jag skrev min ålder. Så har det varit efter 30. Det handlar inte om nån åldersnoja, det är nog min dyskalkyli som galopperar. Förresten är det inte bara jag som fyller år nästa månad. Födelsedag har även min fästmö och hon har det ett par veckor före mig. Jag sitter och funderar över lämpliga presenter. Vi hade nog båda tänkt oss nån upplevelse, men eftersom läget är så… ovisst som det är blir det omöjligt att planera.

Läget, ja… Det som skulle ha sagts idag ska sägas under morgondagen. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Tillvaron är väldigt, väldigt gungig. Det kunde ha blivit så att jag hade gjort min sista åktur idag. Nu blir det inte så. Men kanske snart. Luttrad undrar jag hur länge det ska pågå den här gången. Och med det menar jag förhoppningar/tur/flyt för en viss sak. Gissningsvis inte lika länge som sist. Då var det nästan två år. Oavsett, jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att bli bollad med.

Olika nyanser höst.

Irriterande – och frustrerande! – är inte bara ovissheten utan också vädret. (Och nu behöver ju den som retar sig på väderprat inte läsa det här stycket – om den inte vill reta upp sig, förstås.) Caroline, som brukar kommentera hos mig ibland, skrev häromdan att hon inte estimerar våren så mycket som hon tror att jag gör. Mja, alltså hösten, med alla dess färger, är min favoritårstid, men våren kommer som god tvåa! På tredje plats kommer förstås sommaren och sist den där j**la vintern, den som har återvänt. Enligt den senaste prognosen på appen väntar tre dygn med kyla. På onsdag och torsdag kompletterat med mer snö. Men sen… sen står det nio grader och en stor, fet sol på fredag. Samma dag som min älskling dyker upp i New Village, hoppas jag. Som bäddat för en finfin helg! Och dit fram kan jag i alla fall planera.

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörk dag, ljusa tankar… och tvärtom!

Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.

Idag är det Fars dag. Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.

Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Även om hösten är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.

Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.

Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!

Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.

Min mamma i påskas.

Nu har jag förmånen att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.

Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.

Ljusa tankar mitt i det svarta.

Det gör ont att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig

Nu tycker jag att du är knäpp!

och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.

Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

En liten promenad

Ett inlägg om en liten promenad för att handla.

Det varma vädret håller i sig, men idag är det lite molningare och blåsigare. Känns ingen skillnad för mig, jag är lika varm som jag alltid är. Jag öppnar typ alla fönster och dörrar som går att öppna för att släppa in luft här hemma – Fästmön, när hon är här, kryper under filten och har ullstrumporna på. Det är så det blir när man går ner i vikt. HA! Vi feta vi fryser inte!

Oavsett sol och värme… vi går mot höst. Det går inte att komma ifrån. Men hösten är min favoritårstid, så jag ser fram emot den. Jag älskar alla vackra färger och att man slipper både svettas eller frysa. (Jorå, jag kan frysa också!) Titta bara på de här ”bären”…

Röda bär av nåt slag på ett träd.

Jag har varit en tur till Tokerian. Det är ju tisdag och då köper Tofflan alltid Expressens TV-tidning för den är bäst. Den vidhängande kvällsblaskan köper jag däremot inte och det är en sport att lyckas undkomma i kassan – för man måste egentligen köpa TV-tidningen tillsammans med blaskan. Jag vill inte läsa blaskan. Jag stoppar inte ner den i varukorgen eller varuvagnen. Det räcker med det jag kan läsa på nätet. Jag vill inte betala för att läsa Expressen.

Idag var det ganska lugnt på Tokerian. Inga jackor som låg slängda över mat eller så, men ett par personalkillar diskuterade sport med höga röster. Nä, idag var det en kund jag blev ilsk på! Det var en kärring – ja, jag kan inte kalla henne annat – som betedde sig illa. Kärring kan man vara redan vid 25, det har inget med ålder att göra. Denna kärring var emellertid lite äldre än så. Först strök hon alldeles för nära mig och jag var rädd att hon skulle sno min plånbok som jag hade i bakfickan. Men i stället lyckades hon smita före en kvinna som ställt sig i en kassakö. Hon bara liksom gled in framför kvinnan. Kvinnan och jag tittade på varandra med ögonbrynen höjda ända bak i nacken. Men ingen sa nåt. Kvinnan hade väl inte bråttom och jag skulle till en annan kassa, scannerkassan. Fast tänk så folk beter sig!!!

Soporna är utgångna till soprummet, men kläderna ligger fortfarande ostrukna och växterna skriker efter vatten. Det gäller att fylla sin dag med väsentligheter… I eftermiddag är jag ute i Himlen och stökar, DET är väsentligt!

Gör du mycket mer än jag idag??? Skriv gärna och berätta! Här, alltså. I en kommentar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite ljusare

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.

Det är inte så att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…

Livet är kort.

Read Full Post »