Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘taxichaufför’

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vredens tidDet är alltid roligt att göra nya, litterära bekantskaper. I julklapp av Fästmön fick jag de två inledande böckerna i en serie signerad Stefan Tegenfalk. Nu har jag läst den första boken, Vredens tid, en bok som tangerar Uppsala lite grann. Dock inte så lyckat, dessvärre…

Boken inleds med en krock med dödlig utgång på riksväg 72. Sen fortsätter en ny historia fem år senare. Kommissarie Walter Gröhn får en praktikant, Jonna de Brugge. Det udda paret får i uppdrag att snabbt och smidigt lösa ett fall där en hög jurist tycks ha tagit livet av en taxichaufför. Så följer flera mord och alla är de lika konstiga. Men två klipska hjärnor, en mängd poliser och en och annan journalist kommer sanningen på spåret.

Jag tycker att det här är en både spännande och… ska jag säga… fyndig (?) deckardebut. Men jag har några invändningar. Om man ska skriva om platser i Uppsala bör man till exempel veta att vi säger

Stora torget eller busstorget,

inte 

Stortorget.

Vidare är jag fullt medveten om att cancer idag inte alltid är en sjukdom med dödlig utgång, men att en bortopererad hjärntumör inte innebär nån som helst konvalescens känns lite för fantasifullt.

Det som emellertid får mig att undra om boken har lästs igenom av nån förlagsredaktör är det faktum att man på sidan 202 i pocketversionen tömmer en bil på bensin för att på sidan 230 sen åka iväg med sagda bil – utan att ha tankat den. Det känns mer än fantasifullt.

Men nu ska jag inte bara gnälla! Även om jag läser att bokens personer inte har några motsvarigheter i verkligheten tycker jag mig ana att Ulrica Schenström och Anders Pihlblad har fått låna vissa ”drag” till karaktärerna Ulrika Melin och Jörgen Blad. Men, men, det kan vara jag som är fantasifull.

Det totala Toffelomdömet blir högt, trots Uppsala- och bensinmissarna. Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien, Nirvanaprojektet. Särskilt som slutet i Vredens tid är som det är…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det kan bli fel i semestertider.


 

Mörkare regnmoln

Typiskt åskmoln.

Det är jättekvavt idag. Varmt och klibbigt. Men jag klädde mig i rena jeans, linne och sidenskjorta (jajamens!), stegade ut till bilen och körde ungefär sju mil eller lite till. För att låna en toalett. Vadan detta dårå? För jag skulle ju på en anställningsintervju..?

För det första körde jag fel. Jag körde inte bara fel, jag körde rätt vilse. Men människor är snälla. De talar om för en stackars Toffla som är totalt vilse i pannkakan hur hon ska hitta fram till sylten, så att säga. Fast det krävdes tre människor – en joggande kvinna, en pappa med barnvagn och en taxichaufför. Jag anlände en kvart före utsatt tid. Det gäller att ta gott om tid på sig… Fast jag vet ju att det här med vägarbeten ställer till det medan de pågår. Jag skyller på dem. Mest.

Anländ till företaget möttes jag av en trevlig receptionist. Jag fick registrera mig. Receptionisten ringde efter mannen som skulle intervjua mig. Hon möttes av en inspelad röst som berättade att han var på semester.

Men han kommer väl in ändå!

sa vi båda två. Hoppfulla. Och medan jag väntade fick jag i låna en toalett. Det bubblade i mina öron vid det laget.

rosa toalett

Jag fick låna en toalett, dock inte denna.

Jag fick gå innanför spärrarna med mitt nytillverkade besökskort för att låna toa. Det gick bra att komma in, gå på själva Stället och sen komma ut igen. Men nån intervjuare såg jag inte röken av. Receptionisten ringde igen – och fick samma besked: semester.

Då föreslog jag att receptionisten kanske kunde ringa nån kollega till intervjuaren för att fråga om kollegan visste huruvida intervjuaren var på väg in till kontoret för att intervjua mig. Kollegan visste ingenting, men hade som tur var tillgång till intervjuarens privata telefonnummer. Kollegan lovade ringa intervjuaren och sen ringa receptionisten igen.

Under tiden kom en varuleverans. Leverantören blev inte insläppt nånstans, så den trevliga och mycket serviceinriktade receptionisten gick ut för att hjälpa leverantören till rätta. Under tiden ringde förstås receptionistens telefon… Jag berättade detta för receptionisten efter att h*n återvänt till sin desk (det heter väl så på svengelska?). Jaha, det var ju intervjuarens kollega som hade ringt. Receptionisten ringde upp. Det slutade med att även jag fick intervjuarens privata mobilnummer. Jag ringde upp omedelbums.

Intervjuaren råkade komma åt ett antal fel knappar på sin mobil, så samtalet bröts tre, fyra gånger. Men till sist fick vi kontakt. Det visade sig att det hade blivit fel i kommunikationen mellan bemanningsföretaget och intervjuaren. Datum och klockslag för intervjun med mig hade gått till fel e-post-adress. Sånt händer. Fel kan vi alla göra. Fast kanske bemanningsföretaget borde ha efterfrågat en bekräftelse från intervjuaren..? Det gjorde man från mig, i alla fall.

röd telefon

Intervjuaren och jag tar direktkontakt.

Överenskommet är nu att intervjuaren ringer mig direkt, utan att passera bemanningsföretaget, nästa måndag eller senast på tisdagen. Då bokar vi in en ny intervjutid. Vi kom också överens om att båda två ringa den kontaktperson på bemanningsföretaget som bokade tiden med mig via e-post. Det visade sig att en annan person hade haft kontakt tidigare med intervjuaren, men alltså skickat datum och tid till fel adress.

Jag var ganska jämn i munnen och bestämd i sinnet när jag ringde bemanningsföretaget. Nej, jag var inte otrevlig, men bestämd när jag bad om att åtminstone få ersättning för bensin- och parkeringskostnader för den uteblivna intervjun. Man har inte så stora marginaler och fet plånbok när man går på a-kassa, nämligen. Och det var ju ändå bemanningsföretagets fel. Eller nån människas fel. På bemanningsföretaget. Kontaktpersonen lovade kolla upp detta. Jag var väl inte så där jättesäker på att det skulle utfalla till min fördel. Men efter en knapp halvtimme ringde min mobil. Om jag skickar in parkeringskvitto samt uppgifter om resans längd (nej, jag la inte till för att jag hade kört fel!) och mitt kontonummer via vanlig, hederlig snigelpost så får jag ersättning.

Tack, Perido, för att ni inte bara tog på er ansvaret för felet utan också för att ni ersätter mig för mina utgifter! Så behåller man såväl kunder som konsulter.

Jag vill också tacka för att jag inte är ett dugg varm och för att linnet inte klibbar alls på kroppen – AC rules och bilturen var svalkande. Dessutom är det inte var dag jag åker fjorton mil allt som allt för att låna en toalett…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Rippes Kia

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.


*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag och påskdag. Vi hade lust att gå på lokal och tog därför en taxi till Maestro i Gamlis. En synnerligen otrevlig taxichaufför körde oss dit. När jag ringde Uppsala Taxi och beställde bilen bad jag specifikt om att bilen skulle köra in på gården. Det gjorde den – fast till fel port. Att mamma stod och hängde på en krycka utanför rätt port sket chauffören i. Så när jag hade låst ytterdörren sprang jag ner och fram till chauffören och bad chauffören backa till rätt adress. Jag blir så jädra irriterad, jag hade ju sagt att en av oss som skulle åka med hade svårt att gå! Sen visade det sig att chauffören inte hade tagit med nån bomnyckel, för chauffören cirkulerade runt på området tills chauffören hittade en uppfälld bom. Det var för övrigt jättesvårt att uppfatta vad chauffören sa och uppenbarligen hade chauffören skitsvårt att uppfatta vad jag sa. Dåligt, UppsalaTaxi!

Men på Maestro var servicen utmärkt som alltid! Jag tror att det är en familj som driver restaurangen sen nåt år tillbaka. Alla – till och med mormor och farmor – verkar jobba där. Man blir alltid bra bemött och maten är superb!

Mamma studerar menyn
Mamma hade svårt att välja.


Det enda som är lite trist
är att menyn har varit densamma ungefär lika länge som restaurangen har drivits av den här, som jag tror, familjen. Men servitrisen sa när vi skulle gå att en ny meny är på gång. (Fast det har jag hört förr…)

Vi delade på en förrätt bestående av vitlöksbröd med aioli och oliver. Mamma drack vatten till maten, jag valde öl.

2 En öl i högt glas
En härligt god öl på flaska – fatölspumpen var trasig.


Medan vi väntade på maten
studerade jag inredningen. Jag noterade att man ännu inte plockat ner julpyntet. Det är liksom pepparkaksgubbar på fönsterbelysningen…

uldekorationer kvar i fönstrenJuldekorationer med pepparkaksgubbar. 


Mamma valde en tallrik med köttmix (nöt och fläsk) samt rostad färskpotatis, jag valde en quattro formaggio pizza. Men jag hittade inte alla fyra ostarna, bara fetaost, parmesan och gorgonzola. Kanske var det ruccolan som dolde det mesta?

Quattro formaggio med ruccola o soltorkade tomaterRuccolan dolde det mesta på pizzan, men jag hittade tre sorters ost och underbart härliga soltorkade tomater.


När maten hade sjunkit undan
tog vi en ny titt på menyn och beställde dessert. En solig dag som denna passade glass med bär alldeles utmärkt! De inlagda bären var björnbär, men glassen toppades av en vacker, stenhård och smaklös jordgubbe. Över det hela hade man rivit vit choklad. Ljuvligt gott – utom den snigga men smaklösa jordgubben, dårå.

Glass med bärLjuvligt gott med glass, björnbär och vit, riven choklad. Jordgubben var mest dekor.


Till desserten tog vi
var sin kopp kaffe som bryggdes av en otroligt högljudd maskin. Kaffet smakade mycket gott.

Kaffe
Högljutt men gott kaffe.


Notan slutade på 670 kronor cirkus
och snälla mamma betalade. Jag tyckte att det var ett rimligt pris.

Servitrisen var vänlig nog att ringa en taxi åt oss när vi skulle åka hem. Chauffören (vet ej från vilket bolag) som kom och hämtade oss var supertrevlig och hade bomnyckel, men jag skötte bomöppningen. Bara för det drog han av lite på notan.

Sammanfattningsvis:

  • Utmärkt service på Maestro!
  • Trist att man inte bytt ut menyn.
  • Inte bra att ölpumpen var trasig! Det kom in många som bara ville ta en öl.
  • Gör nåt åt ljudnivån på kaffemaskinen!!
  • Jag gillar ruccola, men det var liiite för mycket sånt på pizzan.
  • God mat, särskilt desserten, men jordgubben kunde man ha skippat.
  • Ta bort juldekoren, det är påsk nu!
  • Taxichaufför 1 från Uppsala Taxi: Byt jobb! Man ska vara serviceinriktad när man kör taxi!
  • Taxichaufför 2 från okänt taxibolag: Helt rätt person på rätt plats! Trevlig och hjälpsam.

En väldigt bra kväll som jag avslutade med del åtta av tio av Brottet, en serie som jag verkligen tycker har onödigt många avsnitt. Fem hade varit lagom.

Vad gjorde du på påskdagen???


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag satt och surfade runt i media vid frukostbordet studsade jag till vid en artikel hos Aftonbladet. En  47-årig man (ja, åldern på en man är tydligen viktig att ha med i en rubrik) hittade en död trebarnsfar i en vägkorsning. Enligt artikelns ingress var mannen död (bäst att nämnas igen, tyckte väl skribenten) och dessutom hade han trasiga kläder. I ingressen får också 47-årige taxichauffören som hittade liket uttala sig. Han säger:

Det är någon som kört på honom eller kastat ut honom […]

OK… En och annan undrar förstås om denne taxichaufför (47-åringen) inte bara är just taxichaufför utan också rättsmedicinskt bevandrad. Men det får vi som läsare förstås inte veta.

Nåväl, hur journalisten har formulerat sig kan man ha synpunkter på, men det gladde mig enormt att 47-åringen inte tvekat att ringa SOS Alarm och hoppa ur sin taxi för att se om han kunde hjälpa den skadade. Tyvärr var mannen redan avliden.

Mannen är nu identifierad och ska undersökas av riktiga rättsmedicinska experter för att fastställa dödsorsaken. Enligt polisen rör det sig emellertid troligen om en smitningsolycka.

Jag tycker att taxichauffören ska ha en eloge för att han ville och försökte hjälpa samt påkallade professionell hjälp. MEN… jag går i taket när jag ser den läsarbild som Malin Persson har skickat in till Aftonbladet. Fick du bra betalt för bilden, Malin Persson? Fy 17 så osmakligt!!!

Vill du läsa nånting riktigt intressant, tänkvärt och välformulerat råder jag i stället att läsa Brit Stakstons inlägg med rubriken Tommy, twitter och tintingate. Glöm inte bort att ifrågasätta det du läser ibland, typ…


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag vaknar med huvudvärk efter att ha varit bortbjuden på middag kvällen innan vet jag att jag har haft roligt. Och druckit vitt vin. Jag och vitt vin går inte så bra ihop, trots att druvorna är renare och alkoholhalten mycket lägre än i rött.


Ett lätt mousserande vin som kittlade tungan.

                                                                                                                                                                Men nu ska jag inte klaga alls, för detta ska bli ett positivt inlägg om hur trevligt det var igår kväll. Jag hade aldrig varit hemma hos Syssling M och hans Eva-Lena tidigare. Deras hem är precis så trivsamt som jag föreställde mig. Trägolv, ett kök med imma på rutorna, kakelugnar, instrument, datorer – och alienkatten Bibbi!..


Alienkatten Bibbi var min egentliga värdinna igår.

                                                                                                                                                                Visst ser hon väl magisk ut? Dessutom är hon husses kelgris och när matte försöker vara hård och banta ner Bibbi, som lider av två till tre kilos övervikt, går Bibbi till husse. Där får hon nåt gott ur en påse i skafferiet, eller så.


Bibbi och hennes husse Magnus, den senare iförd sin webbtrolltischa.

                                                                                                                                                      Sysslingen var kvällen till ära iförd en webbtrolltischa som nån vänligt, men anonymt tillsänt honom. En sån skulle jag också vilja ha! Webbtrollet, däremot, får ju gärna dra, men jag tror inte h*n vet hur eftersom h*n uppenbarligen är totalt uppslukad av min blogg och mitt liv. Tröttsamt…

Men vänta nu, det här skulle ju bli ett positivt inlägg!!!


Eva-Lena gillar inte kameror, men här hann hon inte undan.

                                                                                                                                                            Eva-Lena är Magnus trevliga fru/sambo, en mycket varm person – som liksom jag delar med sig av sin värme i det att hon/vi med varm hand delegerar matlagning till våra bättre hälfter. Det är klokt – i alla fall i mitt fall.

När det gäller skådespelarinsater har Eva-Lena faktiskt gjort en riktigt bra film tillsammans med Magnus om en dator. Jag skrattade så jag tjöt. Eller nej. Jag ylade!

När jag kom mötte jag söte sonen J som var på väg ut. En 19-åring (?) sitter inte hemma med föräldrarna och föräldrarnas gäster en fredagskväll. Sunt! Dessutom gav det mig möjligheten att ta mig en rejäl titt i hans rum! Moahahahaaaaa…

Framåt kvällen dök vackra dotter M upp. Tänk att jag tyckte jag såg Magnus mormor i hennes utseende! Magnus mormor var en mycket vacker dam och syster till min morfar.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

När barnen är små brukar de få godis av sina föräldrar. Nu är dotter M hela 25 år fyllda och hade tagit med en hel kasse chokopåsar till mor och far och Tofflan. Gotti, gotti! Och vilken väluppfostrad flicka som tar hem godis! Bra jobbat, Magnus och Eva-Lena!


En väluppfostrad dotter tar med sig godis hem till sina föräldrar och deras gäster.

                                                                                                                                                            Jag hade medfört en kartong med ljusa chokladpraliner (mörk choklad=urk). Baktanken med detta var förstås att jag skulle kunna snika åt mig massor av bitar, men tänk, jag ville inte ha en enda! Jag var nämligen proppad efter Magnus kycklingspett med ris och jordnötssås och broccoli, Eva-Lenas sallad och ljuvlig paj med vaniljsås till kaffet. (Ja, salladen var till maten, inte till kaffet.)

Vidare överräckte jag en flarra av mitt hemtrampade rödvin. Nu tror jag att Magnus och Eva-Lena definitivt är vitvinsmänniskor. Dessutom är väl kvaliteten på mitt vin inte den högsta. Men kanske kan det vara lämpligt som matlagningsvin???

Magnus hade många kameror, men alla ville visst inte göra som han ville.


En sammanbiten man och hans icke samarbetsvilliga kamera.

                                                                                                                                                                  Kvällen var fylld av intressanta spörsmål och ämnen. Vi talade om allt från kulturredaktörer till psykopater, a-kasseidiotiska regler, försvunna krönikor, chefer i grannskapet och så Magnus fantastiska mamma, som jag önskar att jag hade känt lite bättre. Hon, som var som en storasyster för min egen mamma, fast de i själva verket var kusiner. Tyvärr gick Magnus mamma bort förra året utan att vi hann att träffas igen. (Sista gången hon och jag sågs var på en begravning. Vi satt bredvid varandra på begravningskaffet och fnittrade – inte alls comme il faut!)

Nu är planerna att försöka få en liten minisläktträff kring jul när min mamma kommer hit. Vi vill också försöka få kusin B med make från Hägersten att joina oss. Annars är släkten ett märkligt kapitel, det tror jag Magnus och jag är eniga om. Enough said on that subject on this blog!

Gästen, det vill säga jag, gick inte tomhänt från kvällen. Jag fick en DVD-skiva med spännande och användbart innehåll. Magnus försökte pracka på mig ett av sina skönlitterära verk. Då var det extra roligt att säga:

Nej tack!

(Hans min var obeskrivbar).

Jag har den boken redan!

(Han blev lättad.)

Tacksamt tog jag i stället emot hans avhandling som jag inte har läst! Jag fick den signerad, dessutom! 😛

Taxichauffören körde som en biltjuv och jag var hemma på fem minuter. Förklaringen låg väl i att han var östgöte…

En mycket trevlig kväll, denna! Jag sparar den i mitt hjärta och plockar fram när jag bäst behöver. TACK!

Slutligen en dokumentär, filmad med min tejpade!

Read Full Post »