Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter på temat sommar.
Kvällssol.
Det är kväll. En sval vind leker genom mina öppna fönster. Jaa, i skrivande stund har jag åtminstone ett öppet fönster i alla mina rum. (Utom i morn, där är det stängt…) Det har varit två dagar med sol och värme. Jag har suttit i skuggan, men ändå har jag fått lite färg, noterar jag. Rosafärg, vill säga… Nåja, jag är i vart fall inte likblek längre.
De har dagarna har jag nog fått mer frisk luft än under hela våren. Våren 2015 ska jag inte minnas på annat sätt än den tiden när jag isolerade mig. Inget händer, livet står stilla. Men mitt i det har jag fått nya vänner och gamla vänner har blivit mer betydelsefulla. Annars lever jag mest när Fästmön är nära. Och så kan jag inte ha det. Man kan inte hänga sig på folk. Kragtagning!
Jag telefonerade med mamma i eftermiddags – 47 minuter. Men det var ett bra samtal idag och dessa samtal sparar jag i mitt hjärta. Det är inte lätt för henne heller. Hon får bara frisk luft när hon går och hämtar sin matlåda eller rollar över till Lilla ICA. Men en bit in i juli kommer jag ner och då har jag lovat utflykter, inte bara på själva födelsedagen! Lucille plingade på i kväll och det blir perfekt att vi ser till varandras hem. De åker i morgon och kommer hem när jag åker. Vissa grannar är bara toppen! Andra… har visat… vänlighet och hyfs och det är gott nog för mig.
Basilika, olivträdet och dragonen fick flytta ut idag.
Tre krukor med grönt – basilikan, olivträdet och dragonen – ställde jag ut på ballen*. Det ser… rätt trist ut. Kanske åker jag och inhandlar nån litenblomma i morgon för att få lite färg. Jag vill ju inte sitta där ensam och vara rosa… Pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar visserligen, men de trivs så bra i köket att jag inte har hjärta att ställa ut dem på balkongbordet.
Det är kväll. Det blåser frisk luft genom mitt hem och jag sitter och funderar över växtlighet… Dessutom har jag just sett sista avsnittet av Frikänd på SvT Play och nu vet jag vem mördaren är. Det är fiktion. Verkligheten är… annat. Så många människor som fick sätta livet till i helgen. Och här sitter jag och njuter av svalkan och tänker på blommor…
Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…
Post jag hade väntat på.
Innehållet var emellertid av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!
Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!
Den här amaronen var extremtfyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.
Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!
Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligtfryntlig…
Fryntlige Herrn 2012.
Idag vaknade jag med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!
Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.
När jag vaknar med huvudvärk efter att ha varit bortbjuden på middag kvällen innan vet jag att jag har haft roligt. Och druckit vitt vin. Jag och vitt vin går inte så bra ihop, trots att druvorna är renare och alkoholhalten mycket lägre än i rött.
Ett lätt mousserande vin som kittlade tungan.
Men nu ska jag inte klaga alls, för detta ska bli ett positivt inlägg om hur trevligt det var igår kväll. Jag hade aldrig varit hemma hos Syssling M och hans Eva-Lena tidigare. Deras hem är precis så trivsamt som jag föreställde mig. Trägolv, ett kök med imma på rutorna, kakelugnar, instrument, datorer – och alienkatten Bibbi!..
Alienkatten Bibbi var min egentliga värdinna igår.
Visst ser hon väl magisk ut? Dessutom är hon husses kelgris och när matte försöker vara hård och banta ner Bibbi, som lider av två till tre kilos övervikt, går Bibbi till husse. Där får hon nåt gott ur en påse i skafferiet, eller så.
Bibbi och hennes husse Magnus, den senare iförd sin webbtrolltischa.
Sysslingen var kvällen till ära iförd en webbtrolltischa som nån vänligt, men anonymt tillsänt honom. En sån skulle jag också vilja ha! Webbtrollet, däremot, får ju gärna dra, men jag tror inte h*n vet hur eftersom h*n uppenbarligen är totalt uppslukad av min blogg och mitt liv. Tröttsamt…
Men vänta nu, det här skulle ju bli ett positivt inlägg!!!
Eva-Lena gillar inte kameror, men här hann hon inte undan.
Eva-Lena är Magnus trevliga fru/sambo, en mycket varm person – som liksom jag delar med sig av sin värme i det att hon/vi med varm hand delegerar matlagning till våra bättre hälfter. Det är klokt – i alla fall i mitt fall.
När det gäller skådespelarinsater har Eva-Lena faktiskt gjort en riktigt bra film tillsammans med Magnus om en dator. Jag skrattade så jag tjöt. Eller nej. Jag ylade!
När jag kom mötte jag söte sonen J som var på väg ut. En 19-åring (?) sitter inte hemma med föräldrarna och föräldrarnas gäster en fredagskväll. Sunt! Dessutom gav det mig möjligheten att ta mig en rejäl titt i hans rum! Moahahahaaaaa…
Framåt kvällen dök vackra dotter M upp. Tänk att jag tyckte jag såg Magnus mormor i hennes utseende! Magnus mormor var en mycket vacker dam och syster till min morfar.
Jajamens!
som Bosse J brukade säga.
När barnen är små brukar de få godis av sina föräldrar. Nu är dotter M hela 25 år fyllda och hade tagit med en hel kasse chokopåsar till mor och far och Tofflan. Gotti, gotti! Och vilken väluppfostrad flicka som tar hem godis! Bra jobbat, Magnus och Eva-Lena!
En väluppfostrad dotter tar med sig godis hem till sina föräldrar och deras gäster.
Jag hade medfört en kartong med ljusa chokladpraliner (mörk choklad=urk). Baktanken med detta var förstås att jag skulle kunna snika åt mig massor av bitar, men tänk, jag ville inte ha en enda! Jag var nämligen proppad efter Magnus kycklingspett med ris och jordnötssås och broccoli, Eva-Lenas sallad och ljuvlig paj med vaniljsås till kaffet. (Ja, salladen var till maten, inte till kaffet.)
Vidare överräckte jag en flarra av mitt hemtrampade rödvin. Nu tror jag att Magnus och Eva-Lena definitivt är vitvinsmänniskor. Dessutom är väl kvaliteten på mitt vin inte den högsta. Men kanske kan det vara lämpligt som matlagningsvin???
Magnus hade många kameror, men alla ville visst inte göra som han ville.
En sammanbiten man och hans icke samarbetsvilliga kamera.
Kvällen var fylld av intressanta spörsmål och ämnen. Vi talade om allt från kulturredaktörer till psykopater, a-kasseidiotiska regler, försvunna krönikor, chefer i grannskapet och så Magnus fantastiska mamma, som jag önskar att jag hade känt lite bättre. Hon, som var som en storasyster för min egen mamma, fast de i själva verket var kusiner. Tyvärr gick Magnus mamma bort förra året utan att vi hann att träffas igen. (Sista gången hon och jag sågs var på en begravning. Vi satt bredvid varandra på begravningskaffet och fnittrade – inte alls comme il faut!)
Nu är planerna att försöka få en liten minisläktträff kring jul när min mamma kommer hit. Vi vill också försöka få kusin B med make från Hägersten att joina oss. Annars är släkten ett märkligt kapitel, det tror jag Magnus och jag är eniga om. Enough said on that subject on this blog!
Gästen, det vill säga jag, gick inte tomhänt från kvällen. Jag fick en DVD-skiva med spännande och användbart innehåll. Magnus försökte pracka på mig ett av sina skönlitterära verk. Då var det extra roligt att säga:
Nej tack!
(Hans min var obeskrivbar).
Jag har den boken redan!
(Han blev lättad.)
Tacksamt tog jag i stället emot hans avhandling som jag inte har läst! Jag fick den signerad, dessutom! 😛
Taxichauffören körde som en biltjuv och jag var hemma på fem minuter. Förklaringen låg väl i att han var östgöte…
En mycket trevlig kväll, denna! Jag sparar den i mitt hjärta och plockar fram när jag bäst behöver. TACK!
…känns betydligt mer angeläget att läsa och blogga om än en fallen statschef. För vi snackar inte om lite ungdomsarbetslöshet, vi snackar om en hel generation utan jobb. Rubriken i Svenska Dagbladet är inte överdriven, på nåt sätt.
Ute i Europa går var femte person i åldrarna 15 – 24 år utan jobb. Jaa, 15-åringar kan vara färdiga med sin obligatoriska skolgång och arbetslösa. I Spanien är det ännu värre, där går hälften av alla unga i dessa åldrar utan jobb.
Hur ska det sluta? Jag menar, om man aldrig lyckas få nån erfarenhet eller komma in på arbetsmarknaden? Då är det ju lika bra att lägga sig ner och dö. För har du ingen försörjning kan du inte överleva.
I Sverige är 23 procent av de unga utan jobb. Det är flera än genomsnittet ute i Europa. Hur kan man då säga som forskaren Oskar Nordström Skans på Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering? Han tycker nämligen inte att vi ska prata om en förlorad generation. Han säger bland annat i artikeln i Svenska Dagbladet:
[…] Det är klart att det är ett stort socialt problem att inte komma in på arbetsmarknaden, men för det stora flertalet kommer det ändå att gå bra.Vi ska inte glömma att ungdomsarbetslöshet skiljer sig från när äldre blir av med jobbet. De har svårare att komma tillbaka, för unga är perioden av arbetslöshet ofta betydligt kortare […]
Sluta jämföra äpplen och päron! Det är illa för både unga och oss äldre som är arbetslösa! Man slås ut – de unga redan från början, vi äldre när vårt sparkapital är slut. Skillnaden är att de unga får viss hjälp och engageras i olika program som de får några tusenlappar för i månaden. De flesta klarar sig på detta eftersom de bor kvar hemma. Vi som är äldre kan ha tur att hitta arbetsgivare som är intresserade av personer med yrkeserfarenhet. Tyvärr tycks dessa arbetsgivare vara få. De flesta av oss äldre bor ju inte kvar hemma eftersom många inte ens har sina föräldrar kvar i livet…
Alldeles nyss ringde för övrigt min lilla mamma och sa att hon var för sjuk – ja, hon har varit dålig hela helgen – för att ta sig till banken och sätta in de 1 500 kronor jag behöver till klockan 15 idag. Men lilla mamma då! Jag har verkligen inte bett att varken få eller få låna pengarna, men det skär i mitt hjärta att veta att hon är så sjuk och så vill hon hjälpa mig. Nu är jag vuxen och jag ska klara mig själv. Det jag undrar är bara var alla mammas så kallade gamla goda vänner tog vägen efter att min pappa gick bort? Tur att mamma, liksom jag själv, har förmågan att göra nya bekantskaper, men det blir ju inte lättare när man blir äldre och inte ens har arbetskamrater.
Hur som helst, ni som finns där ute för såväl min mamma som för mig, TACK! Jag sparar er i mitt hjärta – ni som hjälper med handling och inte bara tomma ord.
Det första jag själv ska göra när jag är i jobb är att byta fackförbund. Det andra jag ska göra är att försöka knyta till mig en arbetslös ungdom som behöver en praktikplats. Mina ord ska inte förbli tomma, de ska bli till handling!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 