Det är tur att man inte åker UL-buss så ofta

Ett ilsket inlägg.

---

 

Landstinget gör det igen: skillnad på skit och pannkaka.

I min jakt på vettiga lediga jobb att söka fastnade mina ögon på en artikel i lokalblaskan. Rubriken skär i ögonen: UL-resor kan bli billigare för anställda i landstinget. Alltså, livet är inte rättvist, men vad  i hela friden är detta? Och är det ens tillåtet skattemässigt? 

Enligt artikeln ska de landstingsanställda kunna köpa biljetter till stadsbussar, regionbussar och Upptåget till en rabatt på upp till 2 000 kronor om året. Arbetsgivaren köper en årsbiljett och sedan dras en viss summa varje månad från lönen. Idag kostar ett månadskort (30-dagarskort) 790 kronor. Med rabatt skulle motsvarande kosta 625 kronor för de landstings-anställda.

Det här förslaget kommer från majoriteten, det vill säga alliansen. När ärendet diskuterades på ett styrelsemöte igår kom den rödgröna minoriteten med ett motförslag där man ville utreda möjligheterna att ge de anställda 20 procent rabatt. Alliansens förslag fick dock fler röster och nu ska det hela alltså gälla från och med oktober.

Under några år på 1990-talet fick de anställda hos samma arbetsgivare fri öppen sjukvård. Men detta upphörde efter ett tag – inte för att det var för dyrt för arbetsgivaren utan på grund av nån skatteteknisk regel, tror jag. Har dessa regler ändrats nu? Jag kan inte tycka att de rödgrönas förslag är rättvist heller. Varför ska ägaren till UL gynna sina egna anställda, medan andra löntagare som måste åka kollektivt vackert får betala ett fullt – och i mina ögon alldeles för högt – pris?

För arbetsgivaren beräknas det hela kosta en miljon kronor om året. Det låter lågt. Och under nästa år ska biljettpriserna höjas igen med i genomsnitt tre procent, enligt artikeln i lokalblaskan. Utom för de egna anställda dårå, som får fortsätta åka på rabatt.

Idag cyklar 32 procent av de landstingsanställda till jobbet. Miljövänligare och bättre för den egna hälsan än så kan det inte bli.

Att syftet är att få fler än en fjärdedel av de 11 000 egna anställda att åka kollektivt kan tyckas lovvärt. Men det är faktiskt 32 procent som cyklar (en ökning med tio procent jämfört med året innan). Ska inte kolossen landstinget i stället applådera dem som väljer det kanske mest miljövänliga alternativet att ta sig till jobbet? Ett alternativ som också främjar den egna hälsan. Jag menar, nu när allt fler av oss måste vårda oss själva eftersom det fortfarande – efter många, många år – är svårt att få tider i primärvård och väntetiderna på akuten ett skämt (som inte är roligt)…

Jag tycker dessutom att det här är ett extremt fult sätt att locka underbetalda anställda. Höj lönerna för vårdpersonalen i stället så har de råd att köpa bussbiljetter precis som alla andra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varken hackat eller malet – men tuggat?!

Ett lite frustrerat inlägg.

Nä den här dan, som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.

Livet är kort.

Read Full Post »