Glömmer och gömmer – igen…

Nu har det kommit! Straffet för att jag både har suckat och skrattat åt och med mamma om allt hon har gömt och glömt, till exempel den blåa väskan. Häromdan hade jag försnillat en portnyckel och anklagade, halvt om halvt, grannfamiljen för att ha snott den. Sen visade det sig ju att den fanns här hemma.

Igår hittade jag inte mina solbrillor. Jag visste att jag hade haft dem när jag hämtade Fästmön i fredags eftersom jag erbjöd henne att låna dem. (Hon hade gjort en ögonundersökning och var extra känslig i ögonen.) De brukar ligga i främre facket i min jobbväska. Där fanns de inte igår när jag skulle köra i stark höstsol och hämta hem Anna från jobbet. Eftersom de inte heller låg i hallmöbeln var jag säker på att de låg i nåt av handskfacken (jag har två) i Clark Kent*. Fast… där låg de nu inte.

Jag hade ont igår och smärtan gör mig på dåligt humör. Irriterad fräste jag till Anna att nu hade

de där jävla solbrillorna försvunnit också!

I min fantasi fick jag det till att jag hade glömt dem på Tokerian eller på pizzerian i fredags. Det gjorde mig ännu surare. Att jag sen glömde handla allt som stod på lappen när vi stannade till på hemvägen vid ICA Heidan gjorde inte humöret bättre… Jag glömde nämligen ta upp lappen…

När vi väl kom hem efter en färd där jag blivit tvungen att använda de små fula solbrillorna som alltid ligger i ett av bilens handskfack började jag riva i jobbväskan igen. Och HEPP! Där låg de! Fast inte i det främre facket utan i det bakre…

Så nu går jag och undrar vad jag tänker glömma och gömma härnäst. Eller kanske har jag redan glömt nåt idag och uppfyllt dagens glömskekvot… För i morse, när jag kom hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, glömde jag att lägga i handbromsen när jag hade klivit ur bilen för att låsa upp garageporten. Och bilen började rulla bakåt, mot en röd bil som stod på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig (inte så konstigt att jag har ont i ryggen, va..?) in i Clark Kent och fick stopp på honom millimetrar innan den smällde ihop med den röda…

Förresten… det här inlägget hade jag tänkt skriva igår, men jag glömde det…

*Clark Kent = den ende mannen i mitt hushåll – min bil

Livet är kort.