Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Språklig intervention och annat

Ett inlägg om allt från klarspråk via teckenspråk till särskrivningar och stavningar av svenska språket. 

---

 

Idag på morgonen sökte jag ett riktigt intressant jobb. Det är ett vikariat på ett år. Tjänsten omfattar två av mina favoritämnen, klarspråk och kultur. Självklart hoppas jag att jag har tur den här gången och blir utvald. Men som vanligt får jag gissningsvis konkurrera med minst ett par hundra andra kandidater som är lika bra eller ännu bättre än jag själv. Nåja, det är i alla fall extra roligt att hitta jobb som känns så där… HURRA så bra och kul att söka!

Det var ett toppengäng som jobbade med Upptecknat.

Jag har jobbat med klarspråk på olika sätt i de jobb jag har haft. Klarspråk är nåt som har kommit de senaste åren och jag tycker att det är bra. Under min lååånga, lååånga tid på mitt föreföreföreföre detta jobb var jag bland annat redaktör och ansvarig utgivare för information till personer som hade funktionshinder av kommunikativt slag. På klarspråk: synskadade (blinda) och döva. Det var bland de roligaste jobben jag har haft, men också ett av de mest givande. Jag lärde mig otroligt mycket, framför allt av mina döva frilansare och en teckenspråkstolk, som också var med i redaktionen. Det var verkligen ett toppengäng som jobbade med Upptecknat!

Vårt arbete gick ut på att jag gjorde urvalet av innehåll samt skrev ett manus på begriplig svenska, ofta grundat på politiska handlingar och beslut. Som du förstår var det inte alltid det lättaste att få fram en text i klarspråk av detta… Frilansarna översatte sedan detta till teckenspråk och jobbade fram ett teckenmanus som finslipades före produktionen tillsammans med tolken. I studion turades de döva frilansarna om att stå framför kameran och teckna, medan den som inte stod där eller tolken, skötte textpromptern. (När man tecknar kan man ju inte hålla i manus samtidigt.) Tolken läste efteråt in manus, så att även hörande kunde tillgodogöra sig TV-programmet eller den streamade filmen.

Idag är verksamheten jag var med att bygga upp nedmonterad och vi är alla spridda för vinden. Nån i gänget har jag lite kontakt med. Det var i alla fall goda arbetskamrater/medarbetare och framför allt, kompetenta.

Och detta leder mig in på… dagens högskoleutbildade journalisters kompetens. Det fenomen jag noterar att man senast har drabbats av är den anglosaxiska påverkan, framför allt särskrivningarna av längre ord i tid och otid. Ibland kan jag tycka att det är OK att skriva isär vissa ord, men det är väldigt sällan det faktiskt är språkligt korrekt.

Med stavningen bland journalisterna är det ju också si och så. Även här noterar jag anglosaxisk påverkan. Som exemplet nedan, då journalisten säkert haft engelska ordet ”enter” för ögonen…

På korrekt svenska skulle Carola ha ÄNTRAT scenen.

Vidare påverkar talet också stavningen. Jag har noterat att många snabbpratare liksom hoppar över vokaler. I skrift blir det då så här, till exempel…

Vi vanliga människor använder TROTTOAREN, vi.

Det läggs också till konsonanter för att göra språket snabbare, har jag sett…

I morse hade det skett en olycka på en RIKSVÄG, egentligen. Jag tror inte att bilar i vanliga fall kör på nån vägg.

Ja ja, vi har alla saker vi kan förbättra, framför allt för att minska missförstånd. För min del handlar det om att dra ner på orden. Vad handlar det om för din del??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bemanningsföretag – en väg ut i arbete

Det är nästan 20 år sen Arbetsförmedlingens monopol avskaffades. Till stor förmån för bemanningsföretag, företag som har varit och är ganska omdiskuterade. Personligen är jag benägen att hålla med ledarskribenten i Dagens Nyheter idag som anser att de fyller en viktig funktion och framför allt skapar flexibilitet i det svenska systemet. Problemet är bara att alla ANDRA inblandade, som fack, a-kassor, Försäkringskassan med flera inte känns lika flexibla. Och då blir det strul.

Det finns siffror som visar att 100 000 svenskar har varit anställda av bemanningsföretag de senaste åren. Alla dessa kan väl inte ha fel eller fått problem? Kritikerna menar att arbetsgivarnas och fackens roller har försvagats av bemanningsföretagen. Men, från en som befinner sig mellan två jobb kan meddelas att

1. det är arbetsgivarnas marknad fortfarande. Om du söker ett jobb ska du inte vara säker på att du får någon som helst signal om att din ansökan har kommit fram. Om du kommer så långt som till intervju, räkna med att det kan ta månader innan du får besked. Och detta besked behöver inte vara negativt
2. fackens roll… Tja, ärligt talat, vad har facket gjort för mig? Jorå, jag har fått ett bra avtal och nu får jag ersättning via a-kassan. Fast till a-kassan har jag ju betalat – och betalar! – varje månad sen april 1986. När det gäller förhandlingar om lön och annat på min förra arbetsplats kan jag säga att fackens roll var ett stort skämt. De hade ingen annan roll mer än att de gick i arbetsgivarnas koppel. Tyvärr. Jag är barnbarn till en morfar som startade fackförbund på den tiden facket stred för sina medlemmar. Inte var snorkiga mot dem.

Den svenska modellen i arbetslivet handlar om säkra och fasta anställningar, enligt DN:s ledarskribent. Jag fnyser när jag läser detta! Det finns inget som heter säkra och fasta anställningar! Vill arbetsgivaren bli av med dig för att du

• är ful
• har hund
• är homosexuell
• är uppkäftig
• är vegetarian

eller nåt annat så är det inte svårt att göra. Lagen om anställningsskydd, LAS, är tandlös och ett stort skämt! Hur som helst, tanken är att systemet ska VARA tryggt. Men detta skapar rigiditet, enligt ledarskribenten i DN och det är jag den första att skriva under på!

Bemanningsföretagen däremot är flexibla. Och dessutom jobbar de mot diskriminering:

[…] En rapport från den liberala tankesmedjan Fores (Lyckad Invandring, 2010) visar att bemanningsföretag kan spela en särskilt viktig roll för att minska diskriminering. De har nämligen ett starkare fokus på kvalifikationer än andra arbetsgivare. […]

Bemanningsbranschen är emellertid långt ifrån problemfri. MEN… Jag håller med DN:s ledarskribent fullständigt: regler och praxis bör utvecklas.

                                                                                                                                                             PS Vad gäller Arbetsförmedlingen och dess roll anser jag att om inget görs snart kring byråkratin och byråkraterna har den snart spelat ut sin roll. Vem vill till exempel ha en handlingsplan som är formulerad enligt ett standardformulär, där i princip endast viss personalia är utbytt? En sån plan kan jag skriva själv. Jag vill inte att mina skattepengar ska betala en handläggare för detta.

Innan jag avslutar vill jag poängtera att det inom Arbetsförmedlingen och dess organisation också finns duktiga, kompetenta, obyråkratiska och empatiska medarbetare. Man kan inte generalisera och säga att alla som jobbar inom Arbetsförmedlingen är ”dåliga”. Tyvärr skyms sikten dessa ljushuvuden av de medarbetare som är deras motsatser – inkompetenta, byråkratiska och totalt i avsaknad av empati.

Men jag vill applådera ljushuvudena inom Arbetsförmedlingen – för det finns såna. Sträck på er, Ingmari, Maria och allt vad ni heter! 

Read Full Post »

Frukostfunderingar

Ja, jag sitter och kämpar med frukosten – och då hamnar jag allt som oftast vid datorn. Där mår jag mindre illa, så att säga. Har fått i mig några skedar fil och en halv macka, sen måste jag pausa! Du må tro att jag inte bara är blek och snygg, snart blir jag SMAL och snygg också… 😉 Eller tja, utseendet kan jag inte göra så mycket åt, det har jag inte pengar till…

Fast det vore lite skönt att kunna få operera bort den där ostbågen jag har i näsan… En insamling, kanske?

                                                                                                                                                         På tal om pengar hittade jag en tjuga under brödburken idag. Ska jag ta det som ett tecken att jag har en stor summa pengar på ingång? Fast nej, jag gläds nog bara åt den upphittade sedeln, ett välkommet tillskott till hushållskassan.

Selma upphittad idag – under brödburken…

                                                                                                                                                   Funderar vidare – nej, inte på den återstående mackan och filen utan på den häxjakt som tycks pågå på styrelsen i föreningen där jag bor. Det har gnällts på den länge ”internt”, men för att lösa den ekvationen får man allt masa sig till årsstämman i april och göra sin röst hörd. För övrigt kan ju detta endast göras just ”internt”, so why not leave it at that? Det finns faktiskt modiga människor i närområdet som är helt kompetenta att föra sin egen talan. Frågan är varför de bara snackar och inte agerar. En tredjedel av alla medlemmar räcker för övrigt för att kalla samman till en extra årsstämma. Nej, man ska nog leka på sin egen gård, där är det väl för övrigt inte heller så… rent? Eller vad säger man?

Read Full Post »

Nej, Pride är inte sanningen, MEN…

Återigen pågår det ett krig i bloggvärlden. Den här gången mellan Marcus Birro och Rickard Engfors med flera. Det är synd. Det är väldigt synd. För jag tycker att flera av de krigande har sunda och bra åsikter. För det mesta.

Marcus Birro skriver i sin blogg att han tycker att det var roligare förr i tiden när folk var arga på honom. Han känner sig straffad för att han har twittrat negativt om Pridefestivalen, som han benämner veckan som gick. Han känner sig också anklagad för att vara lättstött, indignerad, känslig.

Jag tror inte att det var roligare förr när nån var arg på en. Jag har ofta stuckit ut hakan – och folk BLIR arga, det är oundvikligt när man är kritisk och har åsikter. Men att vara känslig ser jag inte som nåt negativt, snarare som nåt mycket mänskligt och mycket fint.

Däremot ser jag på Pride med lite andra ögon än både Marcus Birro och Rickard Engfors. Jag ser inte heller Pride som en festival i första hand. Jag kan förstå om paraden kan upplevas som en karneval i färger och människor av alla de slag. Det är ju de spektakulära som syns, de ”vanliga grå” finns där också, om än inte lika synliga.

Jag är rätt grå, till exempel.

                                                                                                                                                         Pride är inte heller nåt spektakel. Det är en vecka om året som utvecklats ur de tidigare homosexuella frigörelseveckorna. En vecka om året när HBTQ-folk kan vara sig själva till hundra procent. I Stockholm, framför allt. För det finns även Pride-veckor i mindre städer, men i Stockholm vågar man synas lite mer.

Det är nämligen så att det inte alltid är så lätt att bara få vara den man är – med sina fel och brister – i sin hemstad. Och när såna som jag kanske också är invandrare, arbetslösa, sjukskrivna, frånskilda – då blir det dubbelt jävligt.

I år är det valår. Det är också första gången jag noterar att samtliga partiledare på ett eller annat sätt deltog i Pride. Var var de alla de andra åren?

Att raljera om nåns ofödda barn är simpelt. Det är extra elakt om det handlar om ett barn som har änglasyskon. Att raljera om transpersoner är också simpelt. Dessa människor för ofta flera kamper. Att uttrycka sina åsikter är inte simpelt. Det är att våga. Men man får vara beredd på käftsmällar när ens åsikter inte passar in. Käftsmällar i form av kommentarer som är så kränkande att jag inte kunde publicera dem till inlägg som handlade om hur media bevakade Pride.

Marcus Birro och Rickard Engfors, två personer som har åsikter, som är smarta och som är känsliga, kreativa, konstnärliga, kompetenta. Kliv upp ur sandlådan och respektera varandra i stället för att käbbla.

Read Full Post »