Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsmat i Förorten

Ett kvällsinlägg.

---

 

Det finns inte just nåt att berätta om mitt tråkiga liv. Jag har inget att roa församlingen med för tillfället.

En nyklippt kille.

Okejrå, en bild till!

Eftersom jag knappt står ut att vara med mig själv tackade jag ja till att äta kvällsmat med Fästmön och två av bonusbarnen ute i Förorten. För tack och lov står de ut med att vara med mig och får mig att skingra tankarna. Elias hade varit och fått kalufsen klippt och han är så fin i kort hår. Jag tror att han var väldigt nöjd själv, för jag fick fota honom! Två gånger, till och med!

Elias börjar bli allt mer lik sin storebror, för när han hade ätit upp sin pizza tyckte han att det räckte med den sociala biten och traskade hem. Vi tjejer fick betala. Ja, vi åt alltså kvällsmat på Kreta. Jag var sur och grinig eftersom det var bacon runt kycklingen. Jag äter inte grismuskel, men hade beställt fel. Det var i alla fall skönt att sitta utomhus en stund. Ljus och luft var gratis.

Jag tog vägen om ICA Solen med Anna och Linn och fick tillfälle att prova den berömda PRO-stolen i affären.

Sen åkte jag hem till en instängd och varm lägenhet. Öppnade fönster och dörrar. Kliade på mina tre myggbett och ringde mamma. Hon hade ringt tre (3) gånger, enligt nummerpresenta-tören.  Kvällen avslutade jag med en timme framför TV:n och en lika lång stund framför datorn, allt medan nån krämade entonig musik. Ja, jag är fortfarande ljudkänslig.

I morgon är en ny dag. Det hjälper föga. Anna och jag förtvivlar över att vi inte kan planera nånting ihop i sommar. Vissa stunder känns livet mest skit.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Jonas

Kvällens När livet vänder var väldigt annorlunda mot de tidigare. I den sjunde delen av åtta fick vi tittare träffa Jonas, varligt pratad med av Anja Kontor.

Jonas cykelolycka gav honom en hjärnskada. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Jonas hade bråttom till träningen, slängde väskan på cykelstyret och trampade iväg. Troligen åkte väskan in i framhjulet och Jonas damp i backen, svårt skadad. Ett ögonblicks verk förändrade hans liv.

Före olyckan var Jonas lite av en äventyrare som klättrade, paddlade och gjorde våghalsiga saker. Efter olyckan mindes han inte ens sin mamma. Hans minne är svårt skadat, värst däran är korttidsminnet. Det har blivit bättre till viss del, men Jonas kan glömma basala saker som att äta för han känner inte hunger. Han lever väldigt mycket i nuet och får ofta problem med alla intryck han hela tiden tar in. Det blir så mycket. Det är så han fungerar just nu. Att komma till ro är svårt.

Jonas har fått träna mycket med sitt tal och under intervjun hör man inte att han har problem att prata. Däremot kallar han logopeden för ortoped vid ett tillfälle. Före olyckan jobbade han som ljudtekniker. Idag jobbar han tio timmar i veckan som säljare. Skadan är väldigt isolerande och att jobba är ett sätt att få en social bit. För, som Jonas säger:

Om du inte jobbar… Efter tre månader slutar folk att ringa, de har glömt bort dig.

Och visst är det så… Det är jag den första att skriva under på.

Jonas kan aldrig gå tillbaka till det liv han en gång hade. Men han har fått ett nytt liv – och en familj. Och han är inte bitter, ser det som en möjlighet. Däremot bryts intervjun flera gånger för att Jonas gråter. Det gör ont att tänka på vissa saker, att inse att man inte klarar av.

Titta på Jonas på SvTPlay.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullt ös… snöoväder

Fy te rackarns vilket skitväder! Det snöade redan i morse, vilket gjorde att bilresan till jobbet tog dubbelt så lång tid. Det har snöat hela förmiddagen och lunchen och fortsätter nu på eftermiddagen. Jo jag vet, det är bara januari och mer snö är bara att vänta. Men ändå. Jag är ingen snöfantast.

Dagens utsikt är från femte våningen. Min bil, som står ganska nära de upplysta växthusen, är tämligen översnöad.

Idag jobbar jag för institution 1. Mitt kontor här är ljuvligt stort – till skillnad från den lite avsides skrubben på institution 2. Jag trivs så bra här, blir riktigt inspirerad! Dessutom passerar kollegor då och då och detta gör att arbetsgången blir väldigt kort ibland. På institution 2 kommunicerar man oftast via e-post – och ibland kan det ta en vecka innan folk svarar… (Märks det var jag trivs bäst?) Det enda dåliga med institution 1 är datorn, som laggar otroligt när jag skriver. Irriterande!

Jag har pillat lite med kalendariet, deltagit i institutionsmöte och löst ett tekniskt dataproblem (jag är mycket stolt!). Resten av dagen har jag jobbat med en nyhet som jag ska försöka få ut innan jag går hem. Men det var svårare att skriva ihop den än jag trodde…

Lunchade med C och S idag och jag känner hur jag saknar gemenskapen och den sociala biten. På institution 2 är det väldigt sällan nån frågar om jag ska hänga med och luncha, på institution 1 är det alltid nån som frågar. Jag frågar också, men på institution 2 har jag slutat. Jag tar hellre en bok med mig som sällskap – tyvärr. För jag vet att jag behöver den sociala biten också. Men kanske är det bara så jag känner just nu. Känner mig lite off och trött, ärret stramar och som sagt, vädret gör ju inte tillvaron gladare.

Efter jobbet hade jag först tänkt åka ut till Himlen med en matkasse. Johan kom förbi förut och frågade om och när jag skulle åka ut, men troligen blir det inte förrän i morgon på grund av vädret. Snöandet har kanske avtagit lite grann, men det är troligen inte plogat så bra på vägarna. Jag får nog vara glad om jag tar mig hem, bara.

Inget roligt att förtälja idag, mer än att jag är stolt över att min lösning på det tekniska problemet fungerade i praktiken. Jag gjorde åtminstone åtta människor lite gladare och det är inte fy skam!

Har du gjort nåt bra idag???

Livet är kort.

Read Full Post »