Att sko sig är inte det lättaste

Ett inlägg om skor.

---

 

Det är synd att säga att jag är nån skofetischist. Fast precis som när det gäller kläder är skor ett nödvändigt ont. Man behöver ju helt enkelt ha kläder på kroppen och nåt på fötterna när man ger sig av hemifrån. Men att sko sig är inte det lättaste.

Mitt skoproblem är lite divergerat. Jag har ganska stora fötter för mitt kön (fast på könet ska jag naturligtvis inte ha några skor), nånstans mellan 41 och 42. Jag tycker att jag har breda fötter, men det sa ortopeden att jag INTE har. Han tycker att jag har fina fötter – fast höga valv. Och det är dessa valv som orsakar mina hälsporrar.

Jag tittar då och då på pjuck när jag är ute på mina shoppingturer. Men eftersom jag får ont i foten av att gå och stå tittar jag också på skor på nätet. Idag på seneftermiddagen hittade ett ställe med bra sortiment och bra priser. Är det fri frakt och fri retur funkar det ju lika bra att sitta vid datorn och handla skor.

Sköna Marie har tillräckligt med utrymme i häldelen för inlägg samt en kant som håller inläggen på plats.

Först och främst behöver jag ett par nya tofflor. Eller inneskor av sandaltyp. Jag har tidigare haft väldigt bra innesandaler av märket Sköna Marie. Nu hittade jag ett par röda på rea! I häldelen av sandalen lägger jag ett inlägg, så just den delen måste vara både rymlig och ha en kant som håller inläggen på plats. Det går i och för sig att limma fast inläggen, men ibland behöver jag ju flytta inläggen till andra skor. Sköna Maries sandaler är toppen på det viset att de både är tillräckligt breda för inlägg och har den där kanten.

 

Nike airmax, min drömsko.

Snart blir det ju varmare och lättare att gå utomhus. Ett par nya gympadojor till våren vore inte helt fel. Jag drömmer om ett par Nike airmax. Fast den drömmen kostar närmare 1 300 spänn, så den får förbli just en dröm…

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Jonas

Kvällens När livet vänder var väldigt annorlunda mot de tidigare. I den sjunde delen av åtta fick vi tittare träffa Jonas, varligt pratad med av Anja Kontor.

Jonas cykelolycka gav honom en hjärnskada. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Jonas hade bråttom till träningen, slängde väskan på cykelstyret och trampade iväg. Troligen åkte väskan in i framhjulet och Jonas damp i backen, svårt skadad. Ett ögonblicks verk förändrade hans liv.

Före olyckan var Jonas lite av en äventyrare som klättrade, paddlade och gjorde våghalsiga saker. Efter olyckan mindes han inte ens sin mamma. Hans minne är svårt skadat, värst däran är korttidsminnet. Det har blivit bättre till viss del, men Jonas kan glömma basala saker som att äta för han känner inte hunger. Han lever väldigt mycket i nuet och får ofta problem med alla intryck han hela tiden tar in. Det blir så mycket. Det är så han fungerar just nu. Att komma till ro är svårt.

Jonas har fått träna mycket med sitt tal och under intervjun hör man inte att han har problem att prata. Däremot kallar han logopeden för ortoped vid ett tillfälle. Före olyckan jobbade han som ljudtekniker. Idag jobbar han tio timmar i veckan som säljare. Skadan är väldigt isolerande och att jobba är ett sätt att få en social bit. För, som Jonas säger:

Om du inte jobbar… Efter tre månader slutar folk att ringa, de har glömt bort dig.

Och visst är det så… Det är jag den första att skriva under på.

Jonas kan aldrig gå tillbaka till det liv han en gång hade. Men han har fått ett nytt liv – och en familj. Och han är inte bitter, ser det som en möjlighet. Däremot bryts intervjun flera gånger för att Jonas gråter. Det gör ont att tänka på vissa saker, att inse att man inte klarar av.

Titta på Jonas på SvTPlay.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tomtat!

Nu har jag tomtat lite! Eftersom jag var ute en sväng strax före och under lunchen för att prova och hämta mina nya inlägg passade jag på att leka tomte: jag har köpt en (1) julklapp till Fästmön – och tre (3) till mig själv. Ja vaffan, jag måste ju ha nåt att lägga fram på julafton när jag ska egen-mysa! Vad jag har köpt till Anna kan jag naturligtvis inte berätta. Till mig själv har jag köpt en bok, för ovanlighetens skull. Den tänker jag faktiskt slå in och verkligen lägga i en liten julklappshög (inte så tokigt när man köper alla klappar själv till sig själv – då behöver man inte byta!)

Ett hårt paket till mig själv.

Via jobbet har jag nu beställt en blåtand, alltså ett slags headset samt en adapter så att jag kan ladda min Ajfån i bilen. Eftersom min fasta telefon till jobbet är ihopkopplad med min Ajfån skulle bordsapparaten egentligen kunna skrotas. Jag föredrar fortfarande att snacka i blåtand eller annat headset när jag pratar i mobil, nämligen. För då blir jag ju riktigt mobil och har händerna fria (hands free, vet du…) att till exempel anteckna eller så!

En sån här och en adapter blev de två andra klapparna till mig själv idag.

I och för sig skulle man kunna se inläggen som den fjärde julklappen till mig själv, men jag måste ju prova och gå in dem redan nu. Det kommer förstås ett särskilt inlägg om detta senare i kväll. För det var ju inte bara inläggen i sig som jag fick för 1 599 pix utan också gipsavgjutningarna av mina fötter – med extreeemt smala hälar, enligt Ortoped-Jerry Berglund. (Själv tycker jag förstås att jag har kryssningsfartiyg till fötter… Minst Titanic, alltså. Och likt Titanic står/flyter jag inte stadigt trots allt…) Inser att det är mycket inlägg just nu och i mitt liv finns två: skoinlägg och blogginlägg. Det är naturligtvis skoinläggen jag ska gå in och inte blogginläggen.

En som nog kände det som julafton för ett tag sen var före detta kollegan som fick ett nytt jobb! Och nej, jag blev inte sur trots att jag hade sökt samma jobb. Jag tyckte att det var ex-kollegan väl unt. För det ÄR bra att röra på sig arbetsmässigt – i alla fall så länge man själv bestämmer när och hur och inte nån liten fjant gör det. Då kan det bli tragedi utan like. (Jag undrar hur högt skadeståndet skulle kunna bli? Förresten går det inte att värdera i pengar det somliga har gjort gentemot andra. Att få sitt liv förstört från en dag till en annan går inte att sätta nån prislapp på.) Nästa vecka har vi bokat in en lunch, ex-kollegan och jag (Den Lille Fjanten vill jag naturligtvis inte umgås med!) och då hoppas jag att få veta ”allt” om nya jobbet – som ändå verkar både roligt och stimulerande, vad jag förstår. Å, vad jag är glad för ex-kollegans skull! (Och arbetsplatsen har fått en riktig pärla, vilket jag hoppas att de inser! Fast jag har talat om det för dem via e-post.)

Livet är kort.

Read Full Post »