Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘institutionsmöte’

Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar om klämdagar och annat.


Idag är det fredag
. Men det är också en så kallad klämdag. Eller

squeeze day

som en av administratörerna sa på ett institutionsmöte. Alla utländska doktorander och forskare såg ut som frågetecken och fattade ingenting. Det var mest förvirrande. Men vi svenskar är rätt vana vid klämdagar, alltså en dag mellan två röda eller mellan en röd dag och en lördag. En dag när många av oss tar ledigt. Man måste alltså ansöka om semester – eller komp. Man kan inte bara ta ledigt.

Idag på jobbet har jag sett fyra (4) personer på institution 2 där jag jobbar idag. Alla 136 andra verkar ha hajat det här med klämdag – även icke svenskar. Men undrar om folk jobbade igår i stället, när det alltså var helgdag och ledigt för alla. Det verkade nästan så med tanke på den flod av e-post jag fick. Det är lite jobbigt, det där, med jobbmejlen kopplad till jobbmobilen. Man är alltid tillgänglig, liksom. Så klart jag kan skita i att läsa mejlen, men jag är ju så nyfiken och kan inte låta bli!

Det blev ingen åska igår. Jag satt på ballen* så länge det gick. Åt middag, dessert, läste och spelade Wordfeud. Tog klämdag några timmar ledigt från datoriserandet. Jag inser att jag sitter alldeles för mycket vid datorn. Det blir ju tråkigt till slut. Men samtidigt, jag letar ju jobb och var leta om inte i cyberspace?

Vaniljglass m krossad choklad o en bok
Gårdagens dessert. Och nej, Jontas, det är inte ädelost i skålen, det är vaniljglass med krossad choklad.


Regnet kom sen i alla fall.
Det verkar ha varit blött i natt igen. Idag är det otroligt hög luftfuktighet. Mitt hår är alldeles lockigt. På jobbet har vi som tur är AC på kontoren. Men det är lite läskigt när man kommer ut sen och värmen slår emot en som en vägg. Jag har en del småplock att ta tag i under dagen. Om jag jobbar på kanske jag kan sluta lite tidigare som kompensation för hemmajobbandet (mejlerier mest), men det vet man aldrig förrän det har gått några timmar.

I morgon eftermiddag åker jag till Himlen. Hämtar Fästmön, som slutar jobba ganska tidigt, och åker ut för att stanna till söndag när Anna också jobbar. Vi får se vad det är för väder ifall jag och Prinskorven kan hitta på nåt.

Telefonerade med mamma igår och det glädjer mig att hon ska hitta på nåt i helgen! Först idag är det frissan (ja, hon får komma fredagar nu igen så att hon blir fin till helgen!). På lördag ska hon gå nån tipspromenad och fika lite med några bekantingar. Det är gott att höra att hon inte bara sitter hemma och är ledsen och ensam. Inte vet jag när jag kan åka ner och hälsa på heller. Annas och min tänkta utflykt i pingsthelgen blir inte av heller, vi har inte råd. Helgen därpå är det Mors dag, men frågan är om jag orkar köra Metropolen Byhålan tur och retur på ett par dar med tanke på hälen. Hälen är mycket bättre nu och i onsdags stod jag faktiskt en hel halvtimme och jobbade på min speciella fotmatta. Men… 60 mils bilkörning vet jag inte om den klarar av utan protester.

Är du ledig och vad sysslar du med då??? Skriv gärna en kommentar och berätta!


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Småkyligt är det inte. Det är skitkallt, för att tala lätt svenska. Temperaturen sjönk redan igår kväll och i morse var det 16 grader kallt. När jag huttrande cirkulerade in genom dörrkarusellen på jobbet hörde jag nån på väg in i hissen fnissa:

Varmt och skönt idag, eller hur?

Och så stack JJ ut huvudet och skrattade. Jag svarade:

Dags att ta på sig bikini.

Men sånt dags blir det aldrig för min del. Nu när jag inte bara är fet och ful utan dessutom vanprydd av ett gigantiskt ärr blir det aldrig mer bikini – inte offentligt, i alla fall.

När dagen så småningom vaknade var det för att bli en solig dag igen. Härligt! Man blir mycket piggare! Jag vill ge mig ut och fota, men jag är tveksam till om såväl häl som iPhonekamera håller för det.

Idag jobbar jag på femte våningen. Jag berättade för B om att jag har fått en förhandsförfrågan om ett eventuellt uppdrag för en tredje institution. Men jag kan ju inte jobba mer än heltid… OM jag får ett erbjudande gäller det att tänka över saken ordentligt. Jag trivs bäst på institution 1, men jag har bara 20 procent (en dag i veckan) där. Om det gick att kombinera på nåt sätt… Ja ja, jag har inte fått nån formell förfrågan än, så…

Igår jobbade jag lite längre eftersom lunchen med Lisbeth blev lång. Det sista jag gjorde var att publicera en nyhet på externwebben för institution 2. När jag sen satt i bilen fick jag ett mail från fakulteten att jag i slutet av nyheten hade gått ut med förtida information om beslut som inte var tagna än. Jag blev självklart irriterad eftersom jag hade kollat uppgiften med berörd person. Hade några ärenden på vägen hem, men så snart jag fått igång min dator hemma mailade berörd för att kolla. Jo, det var rätt som fakulteten angett. Men på frågan vad jag skulle skriva i stället har jag fortfarande inte fått nåt svar. Fick därför klura ut nån passande formulering och vid halv sju-tiden igår publicerade jag detta hemifrån. Ibland är det underbart med modern teknik! Däremot gillar jag inte när det blir fel. Och gissningsvis är det som vanligt budbäraren som blir skjuten om nån nu, under den en och en halva timme ursprungstexten låg ute, skulle råka ha sett felaktigheten.

Sanningen kommer om natten

Hon var med mig i bilen i morse.


Irritationen flöt emellertid ut i morse,
för i bilen hade jag sällskap av Sarah Dawn Finer. Hennes skiva går alldeles utmärkt att köra bil till också. Jag fick tillfälle att lyssna ordentligt på texterna och en del av dem går rätt in.

Idag är institutionsmötet inställt. Jag har i stället ägnat mig åt att försöka dra i en publikationshärva samt kollat upp läget med en nyhet om en spännande rapport, gett lite råd så där. Och så har jag haft besök på rummet av Johan, som fladdrade förbi här med en kartong till en av forskarna.

I eftermiddag blir det arbete med forskningssidorna på institution 1:s externwebb samt ett möten kring detta. Jag tror inte att jag har nåt problem att fylla resten av den här bikinitajmdan…


Livet är kort.

Read Full Post »

Fy te rackarns vilket skitväder! Det snöade redan i morse, vilket gjorde att bilresan till jobbet tog dubbelt så lång tid. Det har snöat hela förmiddagen och lunchen och fortsätter nu på eftermiddagen. Jo jag vet, det är bara januari och mer snö är bara att vänta. Men ändå. Jag är ingen snöfantast.

utsikt från femte våningen

Dagens utsikt är från femte våningen. Min bil, som står ganska nära de upplysta växthusen, är tämligen översnöad.


Idag jobbar jag för institution 1.
Mitt kontor här är ljuvligt stort – till skillnad från den lite avsides skrubben på institution 2. Jag trivs så bra här, blir riktigt inspirerad! Dessutom passerar kollegor då och då och detta gör att arbetsgången blir väldigt kort ibland. På institution 2 kommunicerar man oftast via e-post – och ibland kan det ta en vecka innan folk svarar… (Märks det var jag trivs bäst?) Det enda dåliga med institution 1 är datorn, som laggar otroligt när jag skriver. Irriterande!

Jag har pillat lite med kalendariet, deltagit i institutionsmöte och löst ett tekniskt dataproblem (jag är mycket stolt!). Resten av dagen har jag jobbat med en nyhet som jag ska försöka få ut innan jag går hem. Men det var svårare att skriva ihop den än jag trodde…

Lunchade med C och S idag och jag känner hur jag saknar gemenskapen och den sociala biten. På institution 2 är det väldigt sällan nån frågar om jag ska hänga med och luncha, på institution 1 är det alltid nån som frågar. Jag frågar också, men på institution 2 har jag slutat. Jag tar hellre en bok med mig som sällskap – tyvärr. För jag vet att jag behöver den sociala biten också. Men kanske är det bara så jag känner just nu. Känner mig lite off och trött, ärret stramar och som sagt, vädret gör ju inte tillvaron gladare.

Efter jobbet hade jag först tänkt åka ut till Himlen med en matkasse. Johan kom förbi förut och frågade om och när jag skulle åka ut, men troligen blir det inte förrän i morgon på grund av vädret. Snöandet har kanske avtagit lite grann, men det är troligen inte plogat så bra på vägarna. Jag får nog vara glad om jag tar mig hem, bara.

Inget roligt att förtälja idag, mer än att jag är stolt över att min lösning på det tekniska problemet fungerade i praktiken. Jag gjorde åtminstone åtta människor lite gladare och det är inte fy skam!

Har du gjort nåt bra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Som alla andra måste jag förstås kommentera morgonens kyla. Hemma var det nästan 19 minusgrader vid 6.15-tiden i morse. Tack och lov startade Clark Kent* som han – ta i trä! – alltid gör! Och tack och lov hade jag tak över huvudet i natt och en skön och varm dunjacka att krypa in i. Finns många som inte har nåt av det… Tänker också på stackars Fästmön och minstingen som har en bra bit att traska till skolan i den här kylan.

termometer som visar nästan 19 minusgrader

Nästan 19 minusgrader…


Jag är också så tacksam
för de nya fönstren som VERKLIGEN håller kylan ute! Det brukar INTE vara över 20 grader i köket när det är så här kallt!

I morse bevistade jag ett institutionsmöte på institution 2. Här kallas de prefektinfo och det är verkligen envägskommunikation. Ingen frågar nånting. Men det var annars en intressant och informationsrik dragning. Lite ledsamt var det att inte bli nämnd bland de förlängda tidsbegränsade anställningarna (räknas inte jag?), men jag har ju fått veta muntligen att min anställning är förlängd till den 31 mars. Annars har jag sett ett intressant jobb som jag ska söka. Ansökningstiden går ut på onsdag, så troligen sätter jag mig tisdag kväll och skriver en ansökan. Jag har också en annan idé om ett ställe som jag eventuellt ska kontakta, ett ställe där jag vet att man är intresserad av att anställa en kommunikatör.

Det blir bara några korta rader idag på förmiddagsrasten, för jag måste jobba undan. Ska åka till Jerry på Team Sportia och hämta mina nya inlägg idag och måste ge mig iväg runt klockan elva. Den här gången hittar jag, emellertid… 😳 Tänkte passa på att inhandla nån julklapp eller två till Anna när jag ändå är ute och åker kring lunch. Hälen var OK i morse när jag vaknade, nu har jag gått ett par vändor på jobbet och den gör lika ont som vanligt.

Dagens hittills mest fruktansvärda särskrivning hittade jag i en av lokalblaskans många reklambilagor.

annons särskrivning ljus kotte

Nån som vill köpa en ljus kotte för endast 29:90?


Ha en bra arbetsvecka,
du som jobbar och en bra skolvecka, du som pluggar! Alla andra får ha en bra vecka, kort och gott!


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var rena natta när jag tittade ut genom fönstret när harpan på Ajfånen väckte mig tio över sex. Jag stack ut näsan genom balledörren* och såg tunna, vita flingor dansa ner. Det var som ett isregn. Önskar jag hade kunnat foto, men som du vet är jag rätt besviken på Ajfånens kamera, så jag försökte inte ens. Strax under nollan var det – och så lär det förbli resten av veckan. Tänkte kolla dammen på jobbets innegård då och då för att se när den klär sig i vinterskrud. Än så länge är det inte ett spår av is.

Inte frusen än!


Igår kväll hämtade jag Fästmön
från jobbet – för att jag var så pussugen! Tro inte att jag gör det för att vara snäll, jag är otroligt självisk. Kanske lite snäll, ändå, för det var blött och kyligt att ta bussen hem skulle ta ganska lång stund för henne. Hon är min guldkant på tillvaron och såna ska man vara rädd om.

Idag jobbar jag en trappa upp, på institution 1. Det är roliga dagar, även om jag inte estimerar att byta kontor. Jag tycker att det är jobbigt att släpa papper och prylar, men jag slipper i alla fall bära dator eftersom jag har en hyfsat fungerande lap top där uppe. Den har Explorer och e-postprogram och Officepaketet, så jag kan arbeta hjälpligt, i alla fall. De större programmen, som Photoshop och InDesign är alltför tunga för den lilla datorn att jobba i, de går med nöd och näppe att öppna.

Kryckan stod lutad mot ytterdörren hemma idag, men den får stå kvar. Jag orkar inte släpa omkring med den också, det räcker med papper, prylar och trådlöst tangentbord som ska forslas en trappa upp. Hälen är inte värre än värst nu på morgonen, vi får se hur den är framåt eftermiddagen. Däremot har jag fått tillbaka mitt eksem på fingret, så det smordes direkt efter morgontvätten med ett tjockt lager kortisonsalva av receptbelagd sort. Just nu kliar och svider det som 17 och är allmänt rött och ilsket.

Dags att stjälpa i sig yoghurten och sätta fart till jobbet nu! Idag väntar institutionsmöte och så ska jag fortsätta jobba med forskningssidorna på webben för institution 1. På fredag får jag namn på kontaktpersoner så att jag kan gå vidare.


*balledörren = balkongdörren


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…


Igår trappades problemen upp.
Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!


Igår kväll väntade Fästmön hemma
med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »