Innanför grindarna, uppe i det blå, nere på jorden

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Uppe bland stjärnorna…

 

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsmat i Förorten

Ett kvällsinlägg.

---

 

Det finns inte just nåt att berätta om mitt tråkiga liv. Jag har inget att roa församlingen med för tillfället.

En nyklippt kille.

Okejrå, en bild till!

Eftersom jag knappt står ut att vara med mig själv tackade jag ja till att äta kvällsmat med Fästmön och två av bonusbarnen ute i Förorten. För tack och lov står de ut med att vara med mig och får mig att skingra tankarna. Elias hade varit och fått kalufsen klippt och han är så fin i kort hår. Jag tror att han var väldigt nöjd själv, för jag fick fota honom! Två gånger, till och med!

Elias börjar bli allt mer lik sin storebror, för när han hade ätit upp sin pizza tyckte han att det räckte med den sociala biten och traskade hem. Vi tjejer fick betala. Ja, vi åt alltså kvällsmat på Kreta. Jag var sur och grinig eftersom det var bacon runt kycklingen. Jag äter inte grismuskel, men hade beställt fel. Det var i alla fall skönt att sitta utomhus en stund. Ljus och luft var gratis.

Jag tog vägen om ICA Solen med Anna och Linn och fick tillfälle att prova den berömda PRO-stolen i affären.

Sen åkte jag hem till en instängd och varm lägenhet. Öppnade fönster och dörrar. Kliade på mina tre myggbett och ringde mamma. Hon hade ringt tre (3) gånger, enligt nummerpresenta-tören.  Kvällen avslutade jag med en timme framför TV:n och en lika lång stund framför datorn, allt medan nån krämade entonig musik. Ja, jag är fortfarande ljudkänslig.

I morgon är en ny dag. Det hjälper föga. Anna och jag förtvivlar över att vi inte kan planera nånting ihop i sommar. Vissa stunder känns livet mest skit.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anklagad: Tracie’s story

En kvart försenad halkade jag in på SvT1 och Anklagad: Tracie’s story, en brittisk serie från i år. Sen satt jag klistrad och glodde de 45 minuter som var kvar av den.

Simon är också Tracie.

Anklagad består av fyra timslånga program. Delarna är fristående och handlar om vanliga människor råkar ut för saker som gör att de anklagas för grova brott. I kvällens avsnitt får vi möta Simon som är engelskalärare. Men efter jobbet är han transvestitenTracie. Så småningom träffar Tracie en man som återvänder. Han återvänder kväll efter kväll och Tracie är på väg att bli kär. Tracie tror att han är gift, vilket han förnekar. Hans fru är död, säger han. Det tror Tracie på tills hon en dag får se paret.

Det här är en film som ömsom får mig att bli glad, ömsom får mig att förtvivla. Ungefär såsom Tracie torde känna sig. Den stora skillnaden är att jag som tittare inte blir anklagad för mord.

Filmen är oerhört gripande och jag är glad att jag hoppade in i den. För trots det hemska den handlar om är den positiv när den skildrar Tracies mod. Högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Klafs, klafs…

Ja, du har rätt. Rubriken är onomatopoetisk. Idag låter det klafs, klafs när man går ut. Inte nog med att det blåser som 17, det regnar också. När jag vaknade i morse trodde jag att jag hade sovit utomhus med tanke på frisyren.

Morgonfrisyr av det blåsta slaget.

Den här bilden är inte bara rolig. Jag förtvivlar faktiskt lite över den också! Skälet är att jag alltid har varit så stolt över mitt hår. Är det nånting jag har unnat mig och nånting jag verkligen har skött om och lagt pengar på är det mitt hår. Och nu tappar jag nävar varje dag. Sist jag var och klippte mig bad jag att min frissa skulle klippa riktigt kort. På det viset inbillar jag mig att det inte syns så mycket. Jag känner det ändå. Tunt och livlöst är det. Fåfänga jag gråter inombords. Kan operation Alien Extraho ge mig håret tillbaka, såsom det var? Svar: nej, troligen inte. Så då gråter jag lite till. Inombords.

Inte var jag ensam idag heller som åkte bil till jobbet. Maj gadd, vilka köer det var! Varför ska alla ut och åka när jag är ute och åker? (Ironi, för den som inte fattar det.)Vid vissa trafikljus var det ingen idé att köra trots att det var grönt, för risken var så stor att jag hade blivit stannandes i en korsning… Regn, regn, regn… Men jag såg i lokalblaskan att det ska bli sol i morgon. Må dä. Det vore ju inte helt fel när jag ska tömma ballen*  och skena till kallförrådet som värsta ystra ponnyn. (Ja, jag överdriver. En Toffla skenar aldrig som nån värsta, yster ponny – det går inte ihop med min image.)

För tillfället är hösten ganska grå och färglös. Jag ser fram emot fyrverkeriet i naturen som jag vet kommer varje höst! Visst, naturen dör – men bara för att återfödas igen i vår! Det gäller att inte glömma bort det när det känns som mest… färglöst/tjockis-svart. På tal om färger känns det skönt att Salas heminredningsbutik har koll på vilka färger som gäller i höst. Fast ett misstag gjorde de ju i annonsen när de skrev turkos… Turkos är ju varken nån färg eller snyggt.

Tur att Salas heminredningsbutik har lite koll på vilka färger som gäller i höst – trots korrekturfelet turkos. 

Fredag idag och Fästmön dimper ner i kväll. Ska verkligen utnyttja henne den här veckan till att skyffla och plasta in möbler. Stackars Anna… Måste komma på nåt bra sätt att muta henne på…

*tömma ballen = tömma balkongen på möbler inför fönsterbytet

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsmorgon i juni?

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…

I morse vaknade jag kvart över sju, cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

• Fästmön
• Mamma
• Vännen/kollegan L

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Intressanta människor, kaos och firande

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.

Det intressanta med just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »