Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Effektiviseringsförsök

Ett hyfsat effektivt inlägg.

---

 

Som vanligt vaknade jag klockan sju. Trött och eländig, men klev upp ändå. Det är så man gör i Sverige. Det är så jag gör. I mitt Twitterflöde nåddes jag av den upplyftande nyheten att arbetslöshet ligger bakom många självmord. Det är forskare i Zürich som har kollat statistik i 63 länder under åren 2000 till 2011. Under dessa år var risken för självmord 20 – 30 procent bland folk som hade blivit av med sina jobb. Dessutom visade resultaten att självmordsrisken är högre i länder där det är ovanligt att vara utan arbete. Det gör ont att läsa såna saker. Det är därför vi måste bry oss om varandra och faktiskt våga fråga hur det är. Vi kan ”offra” en halvtimme av våra liv genom att lyssna. Kan vi inte hjälpa kanske vi alltid kan hänvisa vidare till hjälp.

Effektiv fälla.

Några som tar livet av sig hemma hos mig är småflugorna. Men de har inte här att göra och jag har gillrat en fälla som uppenbarligen är effektiv. Ett och annat flygfä surrar emellertid fortfarande, särskilt när jag vattnar mina krukväxter. Det är inte bananflugor, utan en uppmärksam läsare berättade för mig att det är flugor som trivs i fuktig jord. Och mina stackars krukväxter måste ju få vatten ibland… Den effektiva fällan jag har gillrat består av…

• rödvinsvinäger
• vatten
• strösocker
• diskmedel (ett par droppar, bara)

Det som händer är att flugorna dras till det söta och blanka och sen drunknar de. Elakt av mig, men det är ju inte vänliga veckan jämt…

Morgonens första timmar har jag annars ägnat åt sedvanlig administration. Detta omfattade ett visst mått av operativt arbete (byte av toner i skrivaren). Som belöning – för denna arbetsinsats kräver frökenfingrar och inte toffliga prinskorvsdito vilket framkallar blodvite, svordomar och irritation – har jag skickat in en beställning till Bokus på böcker från bokrean. Det blev tre till mig och en till Fästmön. Hon har nämligen inte riktigt uppdaterat sin önskelista, därför blev det 3 – 1. Böckerna levereras först vecka 9, men då är förhoppningsvis Anna hos mig, så det blir perfekt.

Strykdags igen. Här går det undan!

Det är dags att fortsätta den här dagen med frukost och hushållsarbete. Två maskiner ren tvätt hänger eller ligger i gästrummet och väntar på strykbrädan och järnet. Eftersom det bara är jag här är det också bara upp till mig att försöka vara effektiv. Högarna försvinner ju liksom inte annars…

I övrigt ska jag försvinna en stund eftersom jag ska delta i ett födelsedagsfirande i familjen. Jag bespetsar mig på en hembakad hallongrotta eller två.

Så särskilt vänlig har jag inte hunnit vara än idag – om man inte räknar den där boken som jag beställde åt Anna. Jag får väl passa på att vara dum och elak nu så länge jag är ensam, så kanske jag kan bli översvallande vänlig senare idag när jag beblandar mig med Andra Människor. Eller också är jag bara mig själv. Det brukar vara bäst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det KAN vara roligt att handla mat…

Ett inlägg i vilket Tofflan är en lyckans ost och skrattar läppen av sig.

---

 

Det är väl nästan aldrig roligt att handla mat? Det känns ungefär som att gå till tandläkaren: man måste göra det och det gör ont – i plånboken. Sen spelar det ingen roll hur trevliga de som jobbar där är.

Men idag fick jag faktiskt skratta lite och kände mig rund och go’ som en lyckans ost när Fästmön och jag besökte ICA Heidan:

Annas ost! Jag visste inte ens att hon var sitt eget varumärke…

Men snäppet roligare var kanske denna goda ost och jättegouda från Ockelbo:

Ockelbos jättegouda ost.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saknad

Ett saknande inlägg.

---

 

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Idag är det åtta år sen min pappa gick bort. En väldigt onödig död, även om han var närmare 80 bast. Pappa var nämligen alltid den friska i familjen. Ändå var det han som lämnade oss först. Jag saknar pappa varje dag. Fortfarande tänker jag ofta att jag ska ringa pappa och berätta… Sen minns jag att det är omöjligt.

Sorgen och saknaden mildras genom åren. Det är inte så att jag gråter varje dag för att jag saknar min pappa, han fanns ju ändå länge i mitt liv. Men han var ju en av dem som fanns imitt liv ursprungligen. Efter mig kommer… ingen. Det är en märklig känsla som har smugit sig in och blandat sig med sorgen och saknaden.

Eftersom min pappa gick bort på ett dramatiskt sätt har händelsen ältats ganska mycket av min mamma som var med. Det är gott att veta att han inte var ensam när han tog, men det gör ont att fortfarande se mammas sorg över att hon inte kunde rädda hans liv. Han var min pappa, men han var också min mammas älskade. De fick 50 år ihop.

Så idag tar jag mig nån gång under dan till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Jag kan inte åka till hans grav, för den finns 30 mil bort. Men jag besökte den nyligen och gladdes åt att griftegårdsförvaltningen i Motala sköter den så fint när jag och mamma inte kan.

Jag försöker göra det jag ska nu på morgonen, men idag saknas inte bara pappa utan intressanta lediga tjänster. Jag hittade en, som jag naturligtvis sökte. Och så har jag uppdaterat mina uppgifter i ytterligare en kandidatbank. Tvättmaskinen har jobbat klart, hör jag, så jag ska gå och hänga tvätt. En sån här dag, när SMHI varnar för extremt höga temperaturer, går det mesta lite trögt. Det får det göra. Jag har ytterligare en sak på agendan och det är att koppla ur min scanner och bära ut den i förrådet. Det finns tyvärr inte drivrutiner till den för det operativsystem jag använder i min nya dator. Lite trist, för det är alltid roligt att scanna in gamla foton.

Jag måste också införskaffa föda av nåt slag under dan. Gårdagens middag bestod av jordgubbar med mjölk, tunna knäckemackor med kaviar och så boken om den vidunderligt spännande Greta Gustafsson, senare Greta Garbo.

Jordgubbar, som sjunger på sista versen i söt mjölk och knäckemackor med salt kaviar på samt Greta Garbo – det blev gårdagens middag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.

---

 

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!

Missade du att kolla när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att det ALLTID ska vara nåt

Ett gnällinlägg om tillvaron.

Det är ta mig tusan omöjligt. Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Fruset

Ett inlägg om utomhus och inombords.

Kylan har trängt sig in. Hur jag än gör hittar den mina innersta vrår. Att gråta hjälper inte. Det gör bara ont när tårarna fryser på kinderna. Jag suger i mig värmen från min älskade och från dem som vill mig väl. Men jag är så rädd att jag ska ta deras krafter också. Bli en energislukare. Bättre då att dra sig undan lite, hålla sig på sin kant.

Natten var fylld av märkliga drömmar. I en av dem var Anna och jag på min förra arbetsplats. Jag skulle sluta och hade massor att avsluta; Anna var där för att hjälpa till. Men jag blev så ledsen när jag inte hittade alla dem jag ville säga hej då till. Faktum är att jag blev så ledsen att jag hoppade upp ur sängen och ställde mig på golvet – och grät. Även i sömnen.

Det var skönt att få sova lite längre idag också. Mitt personliga batteri visar på low och jag gör vad som helst för att ladda det. Äter till och med grönsaker. Men just mackan på bilden nedan är Annas frukostmacka!

Macka med mycket tomat…

Ljus och sol och frisk luft är också bra för att ladda batterierna och få mer energi. Vi gick ut i den halvfrusna oktobersöndagen.

Eklöven har antagit en orange ton.

Det är ännu vackert ute. Det är fortfarande liv. Men frosten äter sig in i buskar, gräs och löv.

Frostnupna gröna små blad.

Om det är nånting vi alla måste så är det att dö. Döden kan vara en befriare, den kan vara vacker.

Det är dött. Men vackert.

Vi gick till kolonilotterna. Nån hade eldat där. Inte en människa fanns där. Frosten låg som ett vitt täcke.

Frosten låg som ett vitt täcke.

Till och med vattnet i pölarna hade stillat sig.

Stillat vatten.

Vi gick mot kvarnen, men det går inte längre att gå fram till bron och fallet. Husen är uthyrda. Närmaste ladan, dock, har blivit hunddagis. En alldeles lysande idé! Verkligen fin natur för hundarna! Så du som finns på Fejan, hoppa in och gilla Hunderbart Dagis!

Hunderbart Dagis.

På väg tillbaka mötte jag en före detta kollega, upptagen med nån banderoll. Jag fanns inte för honom, han fanns inte för mig. Jag bara noterade.

Marken var full av fallna löv, fallna hjältar. De har fullgjort sitt uppdrag, nu behövs de inte mer.

De behövs inte mer.

Kaffe och äppelkaka efter över fyra kilometers trampade satt fint! Lite inköp av mat och så hem till stan för min del. Här är som igår.

Björken är kvar.

I morgon har jag städdag. På tisdag ska jag på en mässa, inte för att jag vill, bara för att jag borde. Om jag inte har frusit helt och hållet till is innan dess. Det finns en viss risk. För varje kallt ord fryser en kubikmilliliter av jag. Snart känner jag ingenting, för det går undan.

Livet är kort. Vi måste alla leva ett tag innan vi kan dö.

Read Full Post »

Dryyygt…

Ett inlägg om tillvarons dryghet.

Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.

Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Midsommardagsgrejs

Ett inlägg om Tofflans midsommardag.

Mina ord är nästan slut. Måste hitta dem igen, snart! I morgon har jag en intervju som ska bli en artikel. Jag vill. Jag vill så gärna. Så inte bara bilder utan också ord nu.

En slapp dag. Behöver såna. Orkar inte tänka på det svåra, det jag ska ta itu med. Dagens itutagande består av enkla vardagssysslor som att gå och handla. Det verkar som om nån hade rymt från vardagen där också!

Hoppsan! Tofflorna då?

Grillat på menyn idag. Elgrillat. Det ryker inte. Köper tzatziki och lite till.

Hemma igen. Telefonerar med mamma. Samma som igår. Försöker hålla modet uppe. Pratar. Biter ihop. Brister när hon minns fel. Eller jag.

Telefonerar med Jerry. Försöker bena ut. Det är lättare att hjälpa andra när man har stora problem själv! Min Nästanbror mejlar mig om ett projekt som rör Jerry – på sätt och vis. Vågar jag hoppas?

Läser lite. Försöker skriva en del. Går så där.

Samarbetsprojekt med Fästmön. Vi klär om kökssoffan. Äntligen! Så fin den blev utan trasigt tyg!

Omklätt.

Genomsvettig. Men ute är det mulet. Kan vi elgrilla? Jepp! Torka av skiten, den har stått oanvänd i flera år. Dammig. Marinera kalkon. Hacka grönt. Stoppa sladden i uttaget. Kör hårt!

Elgrillat.

Grönsaker är nyttiga, sägs det. Jag gör en jättenyttig skål.

En jättenyttig skål. 

Inne i köket – ett stilleben. Brödrost och mejsel, hur hänger de ihop? Ja just det, soffomklädningen.

Brödrost och mejsel – ett stilleben.

Vi äter mat på ballen*. Det går bra. Det blir till och med gott.

Kalkon, sallad, tzatziki.

Ett franskt rödvin till maten, Jura (2007). Skulle passa till grillat. Det gör det.

Passar till grillat.

Kors i taket, men jag diskar! Anna behöver verkligen slippa! (Fast hon bär in och torkar av.)

Medan solen sjunker ner i midsommardagens kvällsmoln funderar jag ut några frågor till i morgon eftermiddag.

Kvällshimmel.

Jag tänker också hela tiden på vad jag ska skriva i mitt mejl till prefekt 2 – jag åker inte in och jobbar igen, som det känns nu. Det får vara. Jag har 27 semesterdagar att plocka ut. Om prefekt 2 vill att jag ska skriva under nåt papper får han göra sig omaket att skicka det rekommenderat. Jag åker inte in förrän i slutet av nästa månad och städar och rensar och lämnar tillbaka nycklar, passerkort, mobil. Samma visa om igen, men den här gången vet jag vad det handlar om. Ändå var jag inte bättre beredd än sist. Det gör lika ont. Gamla sår rivs upp. Skillnaden: varma, omtänksamma arbetskamrater som säger att jag mer än duger.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »