He is still #1

Ett inlägg om bilar samt såväl läraktiga som missförstående människor. 

---

 

My #1!

Idag har jag kört en pigg flicka till jobbet. Det är hon på bilden i förra inlägget, Kia*. Det gick riktigt bra. Hon är kvick på att lyda min minsta vink, hon känns trygg och säker att föra fram och hon går på ännu mindre luft än Clark Kent**. Men ifall nån undrar är förstås Clark fortfarande nummer ett! Just nu får han emellertid stanna hemma och vila i garaget. Ändå tänker jag att det vore lite kul om bilar var människor. Kanske hade Clark och Kia kunnat bli ett par och jag Stålfarmor så småningom…

Jag har haft sån tur att jag får tid hos bildoktorn*** redan på onsdag. Och om jag infinner mig klockan sju på morgonen med Clark tar de in honom först och gör organtransplantationen**** medan jag väntar. På så vis behöver Kia bara åka med mig till jobbet i morgon också. I upphetsningen över detta insåg jag att jag glömde fråga en väsentlig sak: vad själva ingreppet inklusive delen kostar… Men det är smällar jag får ta. Bilen ska besiktigas den 23 maj och då måste den vara i toppskick.

Igår var den snudd på outhärdligt ond, ryggen.

Igår var det en riktig värkdag och att bilen pajade gjorde ju inte saken bättre. Jag åkte hem extra tidigt från Fästmön för att ta tablett och däcka, men av det blev intet förrän till kvällen. Dessutom blev jag tvungen att äta nåt också för att kunna ta tabletten. Magen värkte lite redan innan, antagligen av oro. Den blev inte bättre efter tabletten, men det blev inte outhärdligt. För igår var det ryggen som snudd på var outhärdligt ond. Jag värmde också min vetekudde och hade bakom ryggen i såväl TV-fåtölj som i sängen. Mitt i natten vaknade jag. Då hade tabletten antagligen slutat verka och blivit ersatt av värk. I morse kändes ryggen av. Men det var bara till att bita ihop och ge sig iväg. Jag skulle ju ha introduktion med ”min efterträdare”…

Kommunikation är svårt…

Det var en märklig känsla att introducera personen som fick tjänsten jag sökte. Men det är en väldigt trevlig person som har lätt för att fatta och som är lätt att jobba med. Till skillnad från… somliga. Jag vet inte vad det är, men idag känns det som om somliga bara missförstod mig – utom den nya personen… Det var nästan så jag undrade om det var med vilje.

Jag fick mitt eget anställningsavtal av chefen, så förutom att introducera jobbade jag med ett par av mina ”nya” uppgifter – intranätet och storskärmarna. Sen fick jag förstås greja lite med externwebben och sociala medier också. Men så blir det inte för alltid, för den nya personen ska ju ta över.

Rejält trött är jag i skrivande stund. Jag har nyss kommit hem och tagit rätt på en maskin tvätt som jag körde igår. Maskinen är igångsparkad på nytt. Det gäller att beta av. Mamma ska få ett samtal nu (vi telefonerade två gånger igår och hon är orolig för diverse), liksom vännen Rippe. Senare i kväll lär jag däcka framför Secrets & lies.

När bilen är fixad hoppas jag kunna fokusera lite mer på jobbsökeri. Och till helgen hoppas jag att jag orkar ställa ut balkongmöblerna och mattan samt tvätta och dammsuga bilen. Vi får se vad ryggen säger om detta… Men My Knight***** måste få sin armour shining så att han kan glänsa som den nummer ett han är för mig!..

*Kia = Rippes bilflicka
**Clark Kent = min lille bilman
***bildoktorn = bilverkstan
****organtransplantationen = utbyte av bildel
*****My Knight = Clark Kent (kärt barn har många namn, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullt ös… snöoväder

Fy te rackarns vilket skitväder! Det snöade redan i morse, vilket gjorde att bilresan till jobbet tog dubbelt så lång tid. Det har snöat hela förmiddagen och lunchen och fortsätter nu på eftermiddagen. Jo jag vet, det är bara januari och mer snö är bara att vänta. Men ändå. Jag är ingen snöfantast.

Dagens utsikt är från femte våningen. Min bil, som står ganska nära de upplysta växthusen, är tämligen översnöad.

Idag jobbar jag för institution 1. Mitt kontor här är ljuvligt stort – till skillnad från den lite avsides skrubben på institution 2. Jag trivs så bra här, blir riktigt inspirerad! Dessutom passerar kollegor då och då och detta gör att arbetsgången blir väldigt kort ibland. På institution 2 kommunicerar man oftast via e-post – och ibland kan det ta en vecka innan folk svarar… (Märks det var jag trivs bäst?) Det enda dåliga med institution 1 är datorn, som laggar otroligt när jag skriver. Irriterande!

Jag har pillat lite med kalendariet, deltagit i institutionsmöte och löst ett tekniskt dataproblem (jag är mycket stolt!). Resten av dagen har jag jobbat med en nyhet som jag ska försöka få ut innan jag går hem. Men det var svårare att skriva ihop den än jag trodde…

Lunchade med C och S idag och jag känner hur jag saknar gemenskapen och den sociala biten. På institution 2 är det väldigt sällan nån frågar om jag ska hänga med och luncha, på institution 1 är det alltid nån som frågar. Jag frågar också, men på institution 2 har jag slutat. Jag tar hellre en bok med mig som sällskap – tyvärr. För jag vet att jag behöver den sociala biten också. Men kanske är det bara så jag känner just nu. Känner mig lite off och trött, ärret stramar och som sagt, vädret gör ju inte tillvaron gladare.

Efter jobbet hade jag först tänkt åka ut till Himlen med en matkasse. Johan kom förbi förut och frågade om och när jag skulle åka ut, men troligen blir det inte förrän i morgon på grund av vädret. Snöandet har kanske avtagit lite grann, men det är troligen inte plogat så bra på vägarna. Jag får nog vara glad om jag tar mig hem, bara.

Inget roligt att förtälja idag, mer än att jag är stolt över att min lösning på det tekniska problemet fungerade i praktiken. Jag gjorde åtminstone åtta människor lite gladare och det är inte fy skam!

Har du gjort nåt bra idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten med diverse tanter, nej jag menar damer…

Det var ett tag sen jag träffade faster E, men idag blev det äntligen av! Denna unga dam som fyllde 95 vårar förra månaden. På vägen upp i hissen, med mammas rollator, fann jag nästan en mycket god väns inre rum… (Mamma gick två trappor upp med krycka, hon pallar inte hiss.)

Hissen var ett inre rum, på sätt och vis.

Och faster E var sig lik om än lite smalare än sist. Vintern har tagit ut sin rätt, det är väl så att aptiten avtar med ålder och säsong. Men som vanligt, knivskarp hjärna!

Hörapparat och gåstav, men den här tjejen är sig lik!  

Men… ingen av damerna kom ihåg hur mycket mamma var skyldig för en julblomma till en gemensam bekant… Harkel…

Mamma letar i sin väska, undras om hon vet efter vad…

Det skiljer 18 bast på dessa två, men ibland undrar man vem som är yngst. Jag tycker i alla fall att det är jättekul att mamma har en faster kvar i livet, en faster som är så alert! Tyvärr hade fasters dotter, mammas kusin K, och hennes man haft en tuff period med vak och ett dödsfall i familjen, så vi sågs inte.

Tjejerna.

Faster E bjöd på hembakade kakor och en äpplepaj som var…

diviiine…

Så jag var ganska mätt när jag lämnade dem efter två timmar för att ta mig ner till Motormuseet och träffa vännen FEM. Jag gick längs med vattnet och vinden var nordlig som igår, men solen gjorde tappra försök att få sin vilja igenom!

Solen ville få sin vilja igenom…

Det var många som åt middag på Motormuseet, men FEM var nyäten och jag nyfikad så det blev var sin cappuccino. Den var jättestark och min kopp fick därför två sockerbitar i sig.

Cappuccinon krävde två sockerbitar.

FEM är MYYYCKET* äldre än jag, så jag frågade henne om man överlevde efter 50. Det gjorde man, lovade hon. Och kolla, visst ser hon fräsch och ung ut, Soffans morsa?!

FEM är inte bara Soffans morsa utan också morsa till J och D och sambo till A.

Efter det starka cappuccinot och efter alla frågetecken hade blivit uträtade till utropstecken tog vi en promenad för att se hur järnvägsbygget gick. Vi passerade flera vackra hus vid kanalen – och den här häftiga dörren. Jag undrar vad det finns för rum innanför…

Häftig dörr, eller hur?!

Vägen till FEM och A:s hus var plötsligt blockerad av kravallstaket. Joråserru, här byggs för ett järnvägsspår till.

Här ska järnvägen gå i dubbla spår över kanalen, men när det blir färdigt vet ingen. Färdigdatumet har flyttats fram tre gånger, eller nåt…

Sen vände vi tillbaka till stan där FEM hade parkerat bilen vid parkeringen nära Göta Kanalbolags hus. Jag skulle vända åt mammas. Men vi ses redan nästa månad, i maj, för då vill FEM komma och hälsa på en helg i Uppsala. En kanonidé! 

Göta Kanalbolags hus står kvar nere i hamnen.

I morgon vänder jag och Clark Kent** hemåt. På tisdag väntar jobbet på mig och på onsdag, Fästmöns födelsedag, ska jag dra min kommunikationsplan… På onsdag kväll blir det middag i Förorten, jag hoppas både Anna och jag kan fira den kvällen!!!

Slutligen, för dig som har firat påsk med alkohol och ska köra bil i morgon, här hittar du en bra räknare för när alkoholen går ur kroppen!

*myyycket = lite mer än fyra månader
**Clark Kent = min trogne, lille bilman 

Read Full Post »

Lingonskurk och annat vardagligt

Fy vilken trist och blöt dag! Det har regnat hela dan, från morgon till kväll. Trist och tråkigt och gråväder och ingen lust alls att vistas utomhus.

Men dan inomhus har varit bra och givande igen! Förmiddagen ägnade jag åt putsning av några texter till intranätet, för äntligen kom jag in i publiceringsverktyget! De ställen jag ska jobba med hade blivit upplåsta under natten – teknikens under? Ungefär. Först kändes det jättetrögt, men när jag kommit igång flöt det mesta på. Jag kom till och med ihåg gamla kommandon. Behövde bara störa min handledare ett par gånger när det gällde HTML-kodningen, men jag fixade det också själv till sist. Det känns alltså som om både inlärda saker kommer tillbaka till mig och som jag lär mig nåt nytt! HTML-kodning är nåt jag inte jobbat med, jag har nosat på det privat. Totalt blev det sju sidor/inlägg/dokument som jag sen mejlade sen till chefen för kontroll. Jag var rätt snäll och gav henne en vecka. Chefer har ju som bekant en tendens att ha fulltecknade dagar…

Uppdragsgivaren för artiklarna hörde av sig precis när jag skulle gå på lunch och ville ha kompletteringar som jag tyvärr nästan inte kunde bistå med. En del fanns redan i mina texter [hade uppdragsgivaren läst texterna?] och annat hade jag inte möjlighet att följa upp på grund av andra, mer brådskande uppgifter. Av detta hoppas jag vi båda lär oss att det är viktigt med korrekta och tydliga uppdragsformuleringar i förväg. Vi får se hur mina alster ser ut i slutänden…

Lunchen blev en kletig historia. Lingonsylten hade nämligen runnit ut i matpåsen och allt var kladdigt. Även skrivbordet… Det var dessutom rött klet…

Jag lyckades rädda lite av lingonskurken.

                                                                                                                                                     Burkarna var hur kletiga och kladdiga som helst – det är ju socker i lingonsylt -men jag fick dem till slut hyfsat rena. Påsen var bara att slänga. Så nu måste jag till Systemet snart och handla.  Så jag får en ny matlådepåse, menar jag…

Tomt och rent.

                                                                                                                                                           Dagens lunch bestod av två raggmunkar, lite lingonsylt, dårå, och tre tunna skivor kalkonpastrami. Jag blev inte så jättemätt och vad det blir till middag i kväll har jag inte tänkt på. Fästmön jobbar och då blir det som vanligt ingen ordning med maten. JAG BEHÖVER EN FRU!

Dagens lunch!

                                                                                                                                                              På tal om lingon, för resten, noterar jag idag att lingonveckan – eller veckorna – nu börjar avta för den här gången. Två veckors blodförlust sätter sina spår. Jag är skittrött, helt enkelt! Och som hallonsylt på lingonsylten värkte en rejäl blemma fram på höger sida om min gigantiska näsa. Den ska strax dödas! Ja, inte den gigantiska näsan alltså, utan den lika gigantiska blemman. Usch!

Eftermiddagen ägnade jag åt att skriva ett underlag till ett pressmeddelande på engelska. Det var darrigt och pirrigt, men gick förvånansvärt bra. Vidare har jag tagit tag i några webbsidor som ska granskas av sakkunniga och förbereder nu ett mejlutskick om detta.

Alltså, förlåt om jag tjatar om det jag gör, men jag tycker att det är så kul att ”jobba” igen! Fast det klart att det vore ännu roligare att få betalt för jobbet. Men det får bli nästa mål!

Nu ska jag strax hoppa in i duschen. Anna erbjöd sig per sms att följa med in och

hjälpa till

men jag tror inte att hon får gå från jobbet för att tvaga snart 50-årig särbo som är tämligen frisk. Men önska kan man ju…

Read Full Post »

De Amici

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag så önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.

Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »