Velpotta eller åsiktsmaskin?

Hur är jag egentligen? Är jag en velpotta eller är jag en åsiktsmaskin? Först och främst kan jag inte ens bestämma mig för vilken bakgrundsfärg jag ska ha. Ursprungligen i år körde jag enligt konceptet

Dagens färg, därför att…

Nu känns det som om jag behöver bestämma mig. Jag kan inte vela fram och tillbaka. Men jag har problem, för jag gillar både den himmelsblåa och den ljust gula bakgrundsfärgen. Kruxet är dock att vi i vår familj lever efter devisen

Gult är fult!

Av flera skäl. Ett är att Fästmön avskyr gult och jag är solidarisk. För solidarisk ska man var med sin kära, tycker jag. Personligen har jag inget emot gult alls, bara när det gula sitter på personer som inte passar i färgen – oklädsamt! Då krullar sig mina ögon. Själv passar jag inte i nån färg, inte ens tjockis-svart. Men jag älskar blått! Problemet är bara att en blå bakgrundsfärg inte direkt lyfter fram bilden i headern – som ju är just himmelsblå. En ljust gul bakgrund gör underverk… Blekt, men funkar mot bilden, bilden med min favoritfärg… Där har du mitt dilemma!

Det här är en makalös vacker ros som jag fotade förra året. Men den är ju lite gul…

                                                                                                                                                      När det gäller mina åsikter har jag insett att jag åker på käftsmällar så det slår gnistor så fort jag sticker ut hakan. Och det är bra det, för det är nog precis vad jag behöver! Fast inte alltid. Ibland har jag protesterat för jag tycker att jag blir påhoppad för allt jag skriver. Jag menar, en SÅN viktig åsiktsmaskin är jag väl ändå inte??? Det finns personer som har åsikter om precis allting och som måste uttrycka dem. Jag har inte åsikter om allting och dessutom väljer jag vilka frågor jag vill uttrycka mina åsikter om i skriftlig form.

Det jag emellertid har noterat,

sade hon småskrattande,

är att så fort jag skriver om nåt politiskt eller om nån politiker då hugger folk direkt!

Nu gör ju inte jag det så ofta, för det här är inte nån politisk blogg. Men igår kväll gjorde jag ett litet test. Jag skrev om Carin Jämtins tankar om skoluniform och det hade folk en massa synpunkter om – eftersom jag hade en annan åsikt än denna socialdemokrat. 

Då var jag bland annat

en moderatjävel som älskar dyra märkeskläder och inte tänker på dem som har det sämre ställt

(Ursäkta kraftuttrycket, men jag citerar en kommentar jag fick som jag inte publicerade.) Min verklighet är att jag visst älskar en del dyra märkeskläder, främst för att de är av bättre kvalitet än vissa billiga märken. Men min ekonomiska situation tillåter inte att jag köper märkeskläder. Den tillåter inte klädinköp överhuvudtaget just nu.

Däremot, när jag skrev om Olof Palme, på 25-årsdagen av hans död, ett ganska neutralt inlägg men med en viss värme för Olof Palme och hans familj, då kom minsann inga kommentarer om att jag var

en jävla sosse

eller liknande. (Ursäkta kraftuttrycket igen! Jag får ofta den här typen av kommentarer när argumenten tycks tryta för somliga. Naturligtvis publicerar jag inte sånt.) Intressant, intressant…

Sanningen är att jag varken är moderat eller sosse, men det finns nog åtskilliga som tycker att jag är en jävel.

♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣

Den här velpottan/åsiktsmaskinen är för tillfället hemma hos sig. Elias fick besök av en kamrat idag, så vi sköt upp ur sängarna som raketer. Men då hade vi sovit bra länge… Jag har varit och handlat lite frukostvaror och middagsmat till Anna och mig i morgon (vi bor i stan nästa vecka), men ska handla middagsmat till i kväll och lämna in Lottokupongen för nästa vecka på vägen tillbaka till Himlen. Passerade också Morgonen och levererade en blytung väska till sin ägarinna.

Solen skiner, snön smälter och Anna skulle försöka sitta en stund i dörrhålet till sin balle*. Jag känner mig mest som en skottspole som bara åker fram och tillbaka hela tiden – med vissa uppehåll för stunder vid datorn eller i TV-soffan. Linn undrade häromdagen om vi inte skulle flytta ihop snart och visst vore det bekvämt på flera sätt. Men jag vill inte bli en börda som innebär försörjningsplikt för min blivande sambo, så vi avvaktar ett tag till. Så är det.

                                                                                                                                                        *balle = balkong, inget annat!

Read Full Post »

Nej, Pride är inte sanningen, MEN…

Återigen pågår det ett krig i bloggvärlden. Den här gången mellan Marcus Birro och Rickard Engfors med flera. Det är synd. Det är väldigt synd. För jag tycker att flera av de krigande har sunda och bra åsikter. För det mesta.

Marcus Birro skriver i sin blogg att han tycker att det var roligare förr i tiden när folk var arga på honom. Han känner sig straffad för att han har twittrat negativt om Pridefestivalen, som han benämner veckan som gick. Han känner sig också anklagad för att vara lättstött, indignerad, känslig.

Jag tror inte att det var roligare förr när nån var arg på en. Jag har ofta stuckit ut hakan – och folk BLIR arga, det är oundvikligt när man är kritisk och har åsikter. Men att vara känslig ser jag inte som nåt negativt, snarare som nåt mycket mänskligt och mycket fint.

Däremot ser jag på Pride med lite andra ögon än både Marcus Birro och Rickard Engfors. Jag ser inte heller Pride som en festival i första hand. Jag kan förstå om paraden kan upplevas som en karneval i färger och människor av alla de slag. Det är ju de spektakulära som syns, de ”vanliga grå” finns där också, om än inte lika synliga.

Jag är rätt grå, till exempel.

                                                                                                                                                         Pride är inte heller nåt spektakel. Det är en vecka om året som utvecklats ur de tidigare homosexuella frigörelseveckorna. En vecka om året när HBTQ-folk kan vara sig själva till hundra procent. I Stockholm, framför allt. För det finns även Pride-veckor i mindre städer, men i Stockholm vågar man synas lite mer.

Det är nämligen så att det inte alltid är så lätt att bara få vara den man är – med sina fel och brister – i sin hemstad. Och när såna som jag kanske också är invandrare, arbetslösa, sjukskrivna, frånskilda – då blir det dubbelt jävligt.

I år är det valår. Det är också första gången jag noterar att samtliga partiledare på ett eller annat sätt deltog i Pride. Var var de alla de andra åren?

Att raljera om nåns ofödda barn är simpelt. Det är extra elakt om det handlar om ett barn som har änglasyskon. Att raljera om transpersoner är också simpelt. Dessa människor för ofta flera kamper. Att uttrycka sina åsikter är inte simpelt. Det är att våga. Men man får vara beredd på käftsmällar när ens åsikter inte passar in. Käftsmällar i form av kommentarer som är så kränkande att jag inte kunde publicera dem till inlägg som handlade om hur media bevakade Pride.

Marcus Birro och Rickard Engfors, två personer som har åsikter, som är smarta och som är känsliga, kreativa, konstnärliga, kompetenta. Kliv upp ur sandlådan och respektera varandra i stället för att käbbla.

Read Full Post »