Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘applådera’

Ett inlägg om en bok.


 

Dödens bokFör ett tag sen vann jag en bok hos UppsalaewaNu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!

Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.

Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg.


 

Buss

Landstinget gör det igen: skillnad på skit och pannkaka.

I min jakt på vettiga lediga jobb att söka fastnade mina ögon på en artikel i lokalblaskan. Rubriken skär i ögonen: UL-resor kan bli billigare för anställda i landstinget. Alltså, livet är inte rättvist, men vad  i hela friden är detta? Och är det ens tillåtet skattemässigt? 

Enligt artikeln ska de landstingsanställda kunna köpa biljetter till stadsbussar, regionbussar och Upptåget till en rabatt på upp till 2 000 kronor om året. Arbetsgivaren köper en årsbiljett och sedan dras en viss summa varje månad från lönen. Idag kostar ett månadskort (30-dagarskort) 790 kronor. Med rabatt skulle motsvarande kosta 625 kronor för de landstings-anställda.

Det här förslaget kommer från majoriteten, det vill säga alliansen. När ärendet diskuterades på ett styrelsemöte igår kom den rödgröna minoriteten med ett motförslag där man ville utreda möjligheterna att ge de anställda 20 procent rabatt. Alliansens förslag fick dock fler röster och nu ska det hela alltså gälla från och med oktober.

Under några år på 1990-talet fick de anställda hos samma arbetsgivare fri öppen sjukvård. Men detta upphörde efter ett tag – inte för att det var för dyrt för arbetsgivaren utan på grund av nån skatteteknisk regel, tror jag. Har dessa regler ändrats nu? Jag kan inte tycka att de rödgrönas förslag är rättvist heller. Varför ska ägaren till UL gynna sina egna anställda, medan andra löntagare som måste åka kollektivt vackert får betala ett fullt – och i mina ögon alldeles för högt – pris?

För arbetsgivaren beräknas det hela kosta en miljon kronor om året. Det låter lågt. Och under nästa år ska biljettpriserna höjas igen med i genomsnitt tre procent, enligt artikeln i lokalblaskan. Utom för de egna anställda dårå, som får fortsätta åka på rabatt.

Rastacykel

Idag cyklar 32 procent av de landstingsanställda till jobbet. Miljövänligare och bättre för den egna hälsan än så kan det inte bli.

Att syftet är att få fler än en fjärdedel av de 11 000 egna anställda att åka kollektivt kan tyckas lovvärt. Men det är faktiskt 32 procent som cyklar (en ökning med tio procent jämfört med året innan). Ska inte kolossen landstinget i stället applådera dem som väljer det kanske mest miljövänliga alternativet att ta sig till jobbet? Ett alternativ som också främjar den egna hälsan. Jag menar, nu när allt fler av oss måste vårda oss själva eftersom det fortfarande – efter många, många år – är svårt att få tider i primärvård och väntetiderna på akuten ett skämt (som inte är roligt)…

Jag tycker dessutom att det här är ett extremt fult sätt att locka underbetalda anställda. Höj lönerna för vårdpersonalen i stället så har de råd att köpa bussbiljetter precis som alla andra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Inga köksslampor här, bara kökslampor! Tofflan sa

Varde ljus!

Kökslampa
Köksslampa? Nä, kökslampa!


Och det vart det!
Ljus, alltså.

Kökslampan underifrån
Titta, ho lyser, lampa, döh!


Så skönt att bli av med
sånt som tillhört gamla ex. Jag applåderar för varje grej som jag hivar. Och tackar min snälla mamma för förra årets julklapp!

Nu ska jag hänga tvätt! Och dammsuga bilen. Och bädda rent. Och vila öronen – när jag kan.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja fast nu är det ju eftermiddag, typ. Men jag ville bara puffa för en liten spalt som jag faktiskt tycker är BRA i lokalblaskan – jag menar jag klagar ju på så mycket annat i tidningen… Det är en spalt som tyvärr inte ligger på blaskans webbplats och som jag därför lär sakna när min prenumeration upphör…

På sista sidan i B-delen hittar du den, God morgon- spalten. Där skriver anställda vid tidningen några rader. Spalten innehåller bland annat ett recept och tre kommentarer kring sånt som skribenten tycker är intressant, viktigt och/eller aktuellt.

De flesta skriver om tokigheter som deras barn säger och gör och sånt roar mig mindre. En som emellertid alltid skriver om intressanta och läsvärda ting är redigeraren Peter Frisberg. Hans kommentar i tisdagstidningen kring lördagens deltävling i Melodifestivalen vill jag applådera.

Detta är det första i Tofflans serie med inlägg från Positiva klubben. Det är ju inte så mycket av den varan på den här bloggen, menar jag… 😳


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här med mat… Alltså, det är inte min grej! Jo, så tillvida att jag gärna äter god mat. Men jag är inte bra på att laga till god mat. Fästmön säger att jag visst kan laga mat, men det handlar kanske om intresse. Eller brist på intresse… Då och då gör jag ju cookalonger här på bloggen. Ett exempel på en ganska typisk sådan är nummer 15… Ibland försöker jag skärpa till mig och då kan det bli lite mer seriöst. Tja, allt som allt har jag gjort 16 cookalonger här på bloggen. Vill du läsa fler kan du alltid skriva in ordet cookalong i sökfältet i högerspalten så kommer de upp.

Tomatsoppa klarar jag av att laga liksom kokta ägg.


Det blir lite problem i köket,
emellertid, för jag inser ju att man ska hjälpas åt. Och jag gillar varken att laga mat eller diska. Diska är värre än att laga mat! Usch! Man blir blöt om händerna först, sen blir man torr och fnasig. Jag får gärna lite eksem om jag handdiskar i diskhon alltför ofta. Hos Anna finns det diskmaskin och det är ju rätt så praktiskt när vi ibland är sex personer som hela tiden smutsar ner disk. Men då tillkommer dilemmat vem som plockar i och ur. Och allt kan ju inte diskas i maskinen…

Hemma hos mig är vi oftast en eller två. Jag brukar för det mesta fixa maten – och då blir det inte alltid hemlagat. Det kan bli pizza och korvkiosken och grillad kyckling och kallskuret och kycklingspett från Thaistället också. Anna är en snäll fästmö och klagar aldrig. Inte på min matlagning, i alla fall. Hon diskar oftast hos mig. Själv är hon superduktig, men har förstås inte alltid tid och ork att laga till det smarriga. Rätt vad det är slår hon till och gör nån kaka eller paj som jag aldrig skulle få för mig att göra. Det skulle nämligen ta en hel dag för mig att hitta ett recept som jag klarar av. Sen skulle det ta minst en halv dag att införskaffa alla ingredienser. Bara det…

Ett bevis på min bristande förmåga när det gäller mat var väl igår när jag trodde att jag hade köpt hem Kungsörnens raggmunk. När jag skulle plocka fram fyra stycken och micra – ja, micra klarar jag för det mesta av! – och ställa fram mammakusinen B:s lingonsylt – upptäckte jag att jag hade kommit hem med pannkakor i stället. Lingonsylt var sisådär till pannkakor, men jag hade som tur var morellsylt kvar – signerad samma mammakusin! (Som du märker är jag lyckligt lottad och omgiven av matlagningskunniga kvinnor!)

Anna applåderade nästan inne på ICA Solen när hon noterade att inte bara Vit choklad hamnade i varukorgen – är ICA Solen verkligen den enda affär som saluför denna ljuvliga choklad by Marabou??? – utan också matvaror. Och även om jag inte kom hem med raggmunk kan jag meddela att pannkakor var bra mycket mumsigare än den lilla bit gröna (!) kycklingkorv jag hittade i kylskåpet – min egen lilla penicillinodling…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är jag bara trött. Så himla trött. Orkade knappt pallra mig ur sängen i morse. Jag, som annars brukar vara först när vi är lediga. Vi satt väl uppe längre än vanligt igår kväll, men halv tolv hade vi nog lagt oss. När jag vaknade idag var klockan fem över nio… Bara två gånger har jag fått kliva upp i natt. Det får räknas som en bra natt. Och att få sova till klockan nio är inte fy skam. Varför är jag då så trött..?

Om jag hade varit mindre, kunde detta ha varit jag…


Älsklingen gjorde helgfrukost
och jag stapplade upp. Åt rostat bröd med engelsk jordgubbsmarmelad.

Sött! Snabb energi!

tänkte jag.

Men energin uteblev. Satte mig i Annas soffa och försökte få ihop en fråga till Tofflan undrar i veckan. Det lyckades med nöd och näppe. Vi for sen på några ärenden. Jag kunde konstatera att jag hade vunnit 22 spänn på veckans Lotto – att dela med mamma, förstås! Passade på att handla lite mer än jag skulle på bästa ICA-affären ICA Solen när Anna ändå skulle dit. Anna nästan applåderade i affären när jag stoppade ner två paket färsk pasta och en kartong raggmunk. BARA DET ATT JAG TOG FEL OCH TOG PANNKAKOR FRÅN KUNGSÖRNEN I STÄLLET FÖR RAGGMUNK! 👿 (Nu sitter jag bara och väntar på kraft att laga till nåt av detta…)

Tänk om raggmunken kunde micra sig själv…


Vi som är från Östergyllen
säger för övrigt

Hellre owåowaka än dyngowaka!

Och så skrattar vi östgötskt. Prova får du se, det är ganska kul.

Jag anlände till New Village med två matkassar som jag tillsammans med ryggsäck och leksaksdatorn släpade upp i lägenheten. Det tog hundra år innan jag hade packat upp och stoppat in allt, tyckte jag. Min intention var sen att lägga mig raklång och vila, men i stället tog jag hande om en megatvätt som var torr. Därefter valde jag texter till sju stycken I rörelse som jag skrev och tidsinställde. Sen.. SEN la jag mig raklång och ringde till mamma.

Mamma var så orolig för mig och vad som komma skall att hon gjorde mig lika orolig och även stressad. Men jag kunde lugna henne med att det inte blir nån operation den 25:e, bara ett läkarbesök på Sjukstugan i Backen. (Jag bävar att gå dit och befinna mig där den som förstörde det liv jag en gång hade arbetar. Nej, jag kan inte förlåta, för jag kan inte förstå. Skit samma att jag vet att jag aldrig får svar på mina frågor. Jag kan aldrig förlåta. Aldrig. Det är bara att inse.)

Efter ett stressande samtal med fokus på oro grep jag mig an strykhögen. Att stryka brukar jag gilla. Står och tänker och filosoferar. Idag var det bara jobbigt. Jag orkade knappt stå och höll nästan på att ramla över brädan en gång – precis som jag höll på att ramla över ratten tidigare idag. Tror att det är blodtrycket som hastigt faller. Eller de senaste dagarnas blodförlust.

I vart fall var strykhögen en rätt deprimerande syn. Alla kläder var tjockis-svarta. Så kom ihåg det, du som har tänkt gå på min begravning. Det finns gott om kläder att låna av liket – i storlekar från medium till XXXL.

Jag ska läsa morgontidningen nu. Och jag ska plocka fram raggmunk och micra, för jag lockar mig med mammakusinen B:s lingonsylt. Jag är ju helt galen i hennes morellsylt, så lingonsylten är säkert precis lika god! Ska bara orka resa mig från datorn… Åhej å hå! Inte alls lika rask som

FLAPP-dansen

som somliga demonstrerade för mig igår. Jag skrattade så jag tjöt. Du skulle bara veta hur rolig Anna kan vara…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »