Språklig intervention och annat

Ett inlägg om allt från klarspråk via teckenspråk till särskrivningar och stavningar av svenska språket. 

---

 

Idag på morgonen sökte jag ett riktigt intressant jobb. Det är ett vikariat på ett år. Tjänsten omfattar två av mina favoritämnen, klarspråk och kultur. Självklart hoppas jag att jag har tur den här gången och blir utvald. Men som vanligt får jag gissningsvis konkurrera med minst ett par hundra andra kandidater som är lika bra eller ännu bättre än jag själv. Nåja, det är i alla fall extra roligt att hitta jobb som känns så där… HURRA så bra och kul att söka!

Det var ett toppengäng som jobbade med Upptecknat.

Jag har jobbat med klarspråk på olika sätt i de jobb jag har haft. Klarspråk är nåt som har kommit de senaste åren och jag tycker att det är bra. Under min lååånga, lååånga tid på mitt föreföreföreföre detta jobb var jag bland annat redaktör och ansvarig utgivare för information till personer som hade funktionshinder av kommunikativt slag. På klarspråk: synskadade (blinda) och döva. Det var bland de roligaste jobben jag har haft, men också ett av de mest givande. Jag lärde mig otroligt mycket, framför allt av mina döva frilansare och en teckenspråkstolk, som också var med i redaktionen. Det var verkligen ett toppengäng som jobbade med Upptecknat!

Vårt arbete gick ut på att jag gjorde urvalet av innehåll samt skrev ett manus på begriplig svenska, ofta grundat på politiska handlingar och beslut. Som du förstår var det inte alltid det lättaste att få fram en text i klarspråk av detta… Frilansarna översatte sedan detta till teckenspråk och jobbade fram ett teckenmanus som finslipades före produktionen tillsammans med tolken. I studion turades de döva frilansarna om att stå framför kameran och teckna, medan den som inte stod där eller tolken, skötte textpromptern. (När man tecknar kan man ju inte hålla i manus samtidigt.) Tolken läste efteråt in manus, så att även hörande kunde tillgodogöra sig TV-programmet eller den streamade filmen.

Idag är verksamheten jag var med att bygga upp nedmonterad och vi är alla spridda för vinden. Nån i gänget har jag lite kontakt med. Det var i alla fall goda arbetskamrater/medarbetare och framför allt, kompetenta.

Och detta leder mig in på… dagens högskoleutbildade journalisters kompetens. Det fenomen jag noterar att man senast har drabbats av är den anglosaxiska påverkan, framför allt särskrivningarna av längre ord i tid och otid. Ibland kan jag tycka att det är OK att skriva isär vissa ord, men det är väldigt sällan det faktiskt är språkligt korrekt.

Med stavningen bland journalisterna är det ju också si och så. Även här noterar jag anglosaxisk påverkan. Som exemplet nedan, då journalisten säkert haft engelska ordet ”enter” för ögonen…

På korrekt svenska skulle Carola ha ÄNTRAT scenen.

Vidare påverkar talet också stavningen. Jag har noterat att många snabbpratare liksom hoppar över vokaler. I skrift blir det då så här, till exempel…

Vi vanliga människor använder TROTTOAREN, vi.

Det läggs också till konsonanter för att göra språket snabbare, har jag sett…

I morse hade det skett en olycka på en RIKSVÄG, egentligen. Jag tror inte att bilar i vanliga fall kör på nån vägg.

Ja ja, vi har alla saker vi kan förbättra, framför allt för att minska missförstånd. För min del handlar det om att dra ner på orden. Vad handlar det om för din del??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radio Fyris – Uppsalas nya TV-kanal

Alldeles nyss såg jag en artikel i lokalblaskan om Radio Fyris – en radiokanal som nyligen startat TV-sändningar. Jag blev nyfiken och surfade in på Radio Fyris hemsida för att kolla mer!

Radio Fyris har utökats med TV Fyris. (Skärmdump av delar av Radio Fyris hemsida.)

På hemsidan läser jag att Radio Fyris är en del av Fyris Dagliga Verksamhet, alltså en arbetsplats för människor som får LSS-stöd. Idag har FDV ungefär 100 deltagare. Och några av dem arbetar nu alltså på Radio Fyris.

Radio Fyris har en fin vision:

Radion vill verka som en språngbräda ut i närningslivet. Radion är en plats för möten mellan människor med eller utan funktionshinder. Bara genom att mötas kan vi på allvar bryta ned de förutfattade meningar som finns kring funktionshinder, oavsett om de är fysiska eller intellektuella. Vi är trots allt alla människor och mer lika varandra än man först kanske tror.

Eftersom jag själv har jobbat med och för människor med funktionshinder blir jag lite extra nyfiken och engagerad. Bland annat var jag i många år redaktör för en taltidning som i tidernas begynnelse hette Fyrisbandet och ett TV-program på teckenspråk, Upptecknat, sänt via TV Uppsala. Jag tycker att Radio Fyris låter riktigt spännande och bra och ser fram emot många TV-sändningar via webben som jag inte missar (jag missade premiären igår eftersom jag var på jobbet. Går det inte att ha streamade sändningar på hemsidan? Så lycka till, alla ni som jobbar på Radio och TV Fyris! 

Förutom hemsidan, som innehåller en massa intressant, kan du följa Radio Fyris på Twitter, @radiofyris

Read Full Post »

Fikagäster

Idag var det första gången på evigheters evigheter jag hade gäster hemma, andra gäster än familjen. Jag förberedde mig redan igår med att handla hem gott bröd och pålägg – hoppas jag. Men egentligen är det varken fikabröd eller kaffe som är viktigt när tre goda vänner träffas! Det viktiga är att det finns tid att prata.

Inger och Bibbi har jag känt sen slutet av 1997.

                                                                                                                                                        Inger och Bibbi lärde jag känna i slutet av 1997. Ända fram till i januari förra året hade vi en yrkesrelation eftersom de var två av mina frilansare. Idag är vi ”bara” vänner men det är inte så bara – det är bättre!

Vi tre, tillsammans med en Ewa, gjorde under många år ett nyhetsprogram på teckenspråk som hette Upptecknat. Det visades en kväll i veckan och repriserades en dag på TV Uppsala. När så tekniken utvecklades började vi i stället göra kortare informationsfilmer om aktuella ämnen som hade med min förra arbetsgivare att göra. Filmerna las ut som on demand-filmer på hemsidan. Jag var redaktör för både TV-programmet och filmerna. Det innebar att jag gjorde bakgrundsjobbet, det vill säga valde ut ämnen och skrev manus. Inger och Bibbi översatte sedan dessa manus till teckenspråk – ja, för du vet väl att teckenspråkssvenskan inte är detsamma som den svenska vi hörande pratar?

Jag underlät medvetet fram till nu att berätta att Inger och Bibbi är barndomsdöva. När vi pratar så tecknar vi, det vill säga inte ritar utan använder teckenspråk. Bibbi talar svenska samtidigt, vilket underlättar för mig, men Inger, som en gång var min teckenspråkslärare, vill inte förenkla för mig utan tecknar enbart, i princip. 😉

Tyvärr dröjer det alltför länge mellan gångerna vi ses, så mitt teckenspråk försvinner gradvis. Idag fanns det emellertid så pass mycket kvar att vi hade flera intressanta diskussioner om till exempel minoritetsgrupper. Eftersom vi alla tre tillhör sådana – fast på lite olika sätt – var det intressant att jämföra de ”problem” vi stöter på ute i samhället. I vården, till exempel. Det är inte så lätt att ringa och beställa tid när man är döv – man hör ju inget. Därför måste man ha tolkhjälp. Inte helt enkelt eftersom många mottagningar vid länets vårdcentraler har ynkliga telefontider… Du kan ju räkna ut själv hur knepigt det blir med logistiken…

Jag fick en bukett tulpaner i min älsklingsfärg lila! När jag köper tulpaner till mig själv blir det oftast lila eller vita eller både och. Nu hoppas jag att vi ses snart igen. Kanske blir det nån annan än jag som får blommor då. Jag fick nämligen veta att ”vår” filmare ska gå i pension i vår och kanske får jag vara med på nån sorts uppvaktning till honom då?

Lila tulpaner, som tyvärr nickar lite redan. Kan det bero på elementjusteraren som just varit här?

Read Full Post »