Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad håller jag på med..?

Jaa, frågan i rubriken ställer jag mig allt som oftast. Förmiddagen bara svischade förbi, men jag hann ändå att ta en fika med M och betrakta utsikten från korridorens kortsida.

Fotat genom fönstret, därav de bleksiktiga färgerna.

Vi kacklade lite om osynliga människor, skyltar och webben, det sista = ett evighetsarbete. Vi satt i skitfula stolar som visserligen var lite orange i mönstret, men mest turkos. Samtidigt – väldigt bekväma! Man ska verkligen inte döma efter utseendet…

Skitful, men bekväm.

Textilkonsten på väggen fick mig att fnissa lite. Så himla typiskt mitt jobb!

Typisk textil!

Och så jobbade jag lite, förstås, före och efter. Klockan 11.15 loggade jag in för att lyssna på ett webinar om sociala medier och hur företag kan använda det i kommunikation med andra företag, så kallad B2B (B står för business; alla såna här termer ska tramsigt nog vara engelska).

Halv ett loggade jag ur och gick till Thaistället där jag hade lunchdejt med min Fästmö och hennes yngste. Vi åt alla kycklingspett, förstås, men somliga utan dess grädde på moset – jordnötssåsen! Morsade på I som var där med sin familj och lunchade också.

Anna och jag sippade på kaffe på maten en stund, medan unge herrn tog en nypa frisk luft. Sen var det dags att traska till busshållplatsen för mina lunchgäster och själv skulle jag tillbaka och jobba. Just nu handlar det nästan enbart om institution 1:s forskningssidor som jag går igenom, stramar upp och korrigerar. Men jag kan inte sitta för lång stund i taget för då tappar jag koncentrationen. Ska försöka avsluta ett ämnesområde innan jag åker hem idag. Då har jag bara ett kvar att gå igenom. Därefter ska ett sjunde område upprättas, men jag har inte fått nåt underlag till det än.

I kväll jobbar Anna till klockan 20. Sen åker jag och hämtar henne för fram till fredag morgon är hon hos mig. En rätt fnattig vecka, kan tyckas. Anna ville emellertid att unge herrn skulle få höstlov som ”alla andra” barn och då fick han vara hos henne under hennes lediga dagar. I morgon är det nog mormor och håller honom sällskap. Pusslande, minsann, men snart klarar han sig nog själv.

På fredag är det arbetstidsförkortning och jag har inte bestämt än om jag ska åka och jobba eller inte. Det skulle vara lite skönt att få vila hemma en extra dag. Jag känner mig riktigt slut.

Livet är kort. Och fikarasten är slut.

Read Full Post »