Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pseudonym’

Ett inlägg om livet, krämporna och litteraturen.


 

Fiskbullar med crackers och bok

Onsdagsmiddagen som gav output?

Idag finns det anledning att fira för min del! Nej, jag har inte blivit miljonär (det är jag ju redan) miljardär, men magen… MAGEN är mycket bättre! Inte vet jag om det var linfröna eller fiskbullarna av torsk i hummersås. Strunt samma, inputen blev till output efter fem dagars kamp och kramp. Du förstår säkert vad jag menar. Igår åt jag lite och ofta. Jag började med filen och de uppblötta, geleiga linfröna. Nånstans mitt på dan intog jag en knäckemacka med ost och en med leverpastej. Fiskbullarna i sin sås samt två crackers med kaviar blev middag. På kvällen åt jag vaniljglass med små, små bitar av krossad choklad i. Chokladen låg redan i glassen när jag köpte den. Jag brukar älska den sorten, men tyvärr… Bara vanilj var det jag egentligen ville ha, så ett litet paket sån glass ska jag ut och köpa idag – jag måste ändå ut och posta ett födelsedagskort till en vän.

Men hur ska jag fira då? Jag är tyvärr sån att jag gärna matbelönar mig själv och det går inte som läget är just nu. Äh, jag firar med att bara njuta av att jag nästan inte alls har ont idag, att jag känner mig tio kilo lättare och att jag har en massa bra läsning.

Sivs anteckning i en bok

Siv protesterade (?) och köpte en juklappsbok som hon verkligen ville ha till sig själv. Kan en tolka det så?

För tillfället läser jag en bok om kommissarie Wexford Ruth Rendell (just denna översatt av Uppsalabaserade paret Karl G. och Lilian Fredriksson!) Jag måste säga att hon skriver mer flyhänt än PD James och just nu tilltalar det mig mycket. Visste du förresten att hon också skrev böcker under pseudonymen Barbara Vine? (Jag har bland annat läst Sotarens pojke och den var inte så tokig.) Men, jag är glad över ALLA böcker jag fick i mars förra året av vännen Agneta. De två papperskassarna innehöll såväl brittiska som svenska deckare. Jag har gott om böcker att läsa framöver, även om jag har betat av en del av kassarnas innehåll nu i vår. I flera av böckerna hittar jag en och annan rad från den förra ägaren, Siv. (Så gör jag också, skriver när jag har köpt eller fått en bok, av vem, datum, plats, eventuellt pris etc.) Jag blir riktigt rörd ibland, av olika skäl, av det Siv har skrivit i böckerna. Det är tråkigt att vi aldrig fick träffas Siv och jag, två boktokar med smak för deckare… Det Siv har skrivit i boken jag läser just nu fick mig emellertid att dra på munnen. Texten ihop med bokens titel gör att jag anar en liten… rebell..?

Igår kväll telefonerade jag en stund med lilla mamma. Hon behöver bekräftelse varje dag på att jag kommer ner nästa vecka. Jag hoppas att våren har kommit lite längre i Metropolen Byhålan då och att det blir tid att titta lite på den och njuta en stund av vårsolen. Idag lyser den med sin frånvaro, så jag kunde med gott samvete ägna morgonen åt inomhusarbete såsom jobbsökeri, renbäddning och tvätt. Dags att hänga den senare – tvättmaskinen har gett output den också på min input.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en deckardrottning.


 

Den 15 september är det Agatha Christies födelsedag. I år är det 125 år sen hon föddes och detta har föranlett ett årslångt firande, arrangerat av författarens dödsbo. Bland annat har hennes bästa deckare utsetts av hennes fans. Det blev…

Och så var de bara en

Den boken kom ut 1939 och varken Hercule Poirot eller miss Marple är med i den. På svenska hade den ursprungligen en annan titel, men vid utgivningen 2007 ändrades titeln och blev mer lik den amerikanska.

De flesta av oss har säkert läst nån av Agatha Christies böcker. Hon är nämligen en av världens bäst säljande författare och slås bara av William Shakespeare. Totalt sålde hon 2,5 miljarder böcker på engelska och 1,5 miljarder böcker på 103 andra språk. Inte svårt att bli impad där, inte… Utöver sina 80nånting deckare gav hon också ut romaner under pseudonymen Mary Westmacott. Och så skrev hon pjäser, bland annat långköraren The Mousetrap. Det är en lustig lite pjäs och i slutet fick vi åskådare lova skådespelarna att inte avslöja mördarens identitet. Många av Agatha Christies böcker har filmats, framför allt för TV.

Agatha Christie

Agatha Christie bland travar av böcker.


Agatha Christie hette som ogift
 Agatha Mary Clarissa Miller. Hennes mamma var engelska och pappan amerikan, men hon växte upp i England. Under första världskriget jobbade hon på sjukhus och det sägs ha varit där hon fick sina kunskaper om gifter, ett mordvapen hon ofta använde i sina deckare. Och att hon började skriva böcker var egentligen en tillfällighet och handlade om en utmaning från hennes syster.

The Agatha Christie Mystery

The Agatha Christie Mystery, en roman om Agatha Christies försvinnande i december 1926.

Agatha gifte sig Christie, men det blev ett olyckligt och kort äktenskap. Agatha och Archibald fick dottern Rosalind tillsammans. Archibald hade varit otrogen mot Agatha, vilket han erkände i slutet av 1926. I december samma år försvann Agatha Christie under elva dar. Hon själv sa att hon hade tappat minnet. Kanske handlade det om att hon bröt ihop, kanske var det ett publicitetstrick. Men det skrevs i alla fall en bok om det, romanen The Agatha Christie Mystery (1978) av Kathleen Tynan (finns i min ägo) och det gjordes även en film 1979 med titeln Agatha, baserad på Kathleen Tynans bok.

Sen blev livet lite ljusare när hon träffade arkeologen sir Max Mallowan. De gifte sig 1930 och varade livet ut. År 1971 blev Agatha adlad. Fem år senare, den 12 januari 1976, avled dame Agatha Christie i sviterna av en förkylning. Dottern Rosalind gick bort i oktober 2004. Dottersonen Mathew Pritchard är hennes enda barnbarn och han lever ännu.

I min samling Agatha Christie-böcker finns, förutom romanen av Kathleen Tynan och programbladet från The Mousetrap, endast ett tiotal böcker. Några av dem hamnade i min ägo tidigare i år tack vare vännen Agneta. Men jag har nog läst de flesta – och även sett en del på filmatiseringar. Nån klar och tydlig favoritbok har jag inte, fast miss Marple är den karaktär jag är mest förtjust i.


Ja, det här inlägget publicerades första gången för nån vecka sen, men jag tyckte att det skulle lyftas fram idag på födelsedagen, så jag publicerade om det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Onda flickorMan skulle kunna tro att en bok med titeln Onda flickor handlar om Fästmön och mig. Men Anna är som bekant jättesnäll och jag är snäll då och då. Punktvis. Snällast av alla är FEM som lät mig få hela åtta böcker efter att hennes kollega hade rensat i sina bokhyllor. Den här boken av pseudonymen Alex Marwood var en av dem. Tack FEM!

En sommar på 1980-talet döms två unga tjejer för mord. Och det är inte vilket mord som helst – det är ett barnamord, ett mord på en liten flicka. Nu har de avtjänat sitt straff. Båda har fått nya identiteter. Av en olycklig slump möts de igen 25 år efter mordet. En av dem är journalist och ska skriva om otäcka attacker på kvinnor i semesterort. Jobbet leder henne till en städare med en notoriskt otrogen sambo.

Det här är två ruskiga historier i en och samma bok. För dels får jag som läsare berättat för mig om de händelser som leder fram till att en liten flicka dör, dels sker det nya otäckheter i nutid. De senare händelserna är de nu vuxna kvinnorna inte skyldiga till, men de är och blir i allra högsta grad inblandade. Till sist är de enda som kan skydda dem de själva.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en skickligt uppbyggd historia, full av överraskningar. Just när man tror att man vet vem som är den skyldiga… Tja, du fattar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Ett litet påpekande, dock:
 Pocketomslaget är läskigt och snyggt, men om det ska föreställa de två mörderskorna och deras offer är det väldigt fel – offret var bara fyra år. Som synes ovan är de tre personerna man anar på omslaget betydligt äldre än fyra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det dags för Arne Dahl igen på SvT 1. Ja inte pseudonymen själv utan första delen av två av en kriminalserie som bygger på Arne Dahls böcker om A-gruppen, Arne Dahl: En midsommarnattsdröm.

Arne Dahls A-grupp

Arne Dahls A-grupp i SvT:s tappning.


Det första fallet (det blir flera i vår) 
handlar om polska kvinnor som hittas mördade. Kvinnorna har gömt sig i Sverige på grund av att de är nyckelvittnen i en rättegång mot polsk maffia. Men två av totalt fem kvinnor saknas fortfarande och kan vara vid liv. A-gruppen får i uppdrag att hitta såväl mördare som de försvunna kvinnorna.

Det börjar spännande och bra. Jag gillar till och med vinjetten. Fast ganska snart faller det rätt platt – på skådespelarinsatserna. De flesta är stela. Porträtten känns… oinspirerade och jag vet inte vad. Vera Vitali utgör tack och lov ett undantag. Det kunde ha blivit så bra. Jag vill inte bara se hemska mord och överfall, jag vill se lite karaktärer. Efter 20 minuter tycker jag bara att alla pratar östgötska.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mysteriet på Père LachaiseDet är inte helt fel att bryta vanor och mönster. Men jag är dålig på det generellt sett och inte minst när det gäller den litteratur jag väljer att läsa. I somras hittade jag Claude Izners (pseudonym för två skrivande systrar) andra bok om bokhandlaren och ”hobbydetektiven” Victor Legris, Mysteriet på Père Lachaise för en guldpeng på Emmaus i Gryttby. Eftersom jag hade läst den första boken, Mordet i Eiffeltornet, var jag lite nyfiken på om andra delen var bättre. Den första var nämligen… medelmåttig.

Den här gången försvinner en av Victor Legris före detta älskarinnor – på kyrkogården. Hennes tjänsteflicka letar upp Victor och ber honom om hjälp att hitta matmodern. Plötsligt finner sig bokhandlaren indragen i en värld av vidskepelser, trollkarlar, seanser… och fala kvinnor.

Nja, den här boken känns otroligt mycket segare än Mordet i Eiffeltornet. Här händer liksom inget annat än att läsaren får stifta bekantskap med ett antal udda existenser. Särskilt spännande är det inte, bara i början när Odette försvinner.

Toffelomdömet blir lågt och nån mer Claude Izner-bok följer nog inte med hem till bokhyllorna.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rent inlägg igen. Och bokligt! Fattas bara annat!


 

Mörk tvätt

En maskin mörk tvätt blev klar till lunch.

Om det var en ren nöjesdag igår, så är det en ren REN dag idag: jag tvättar. Mitt hem gjordes ju rent i torsdags och idag var det dags att göra nåt åt tvättkorgen som nästan sprack. Två maskiner har jag tvättat och en tredje är på gång. Av rena (!) farten bäddade jag rent också.

Dagens första maskin bestod av tjockissvart och svarta lakan. Den blev klar till lunch och hängdes i badrummet. Jag har nyligen hängt den andra maskinen, jeans och blåa handdukar.

Jeanstvätt

Jeans och blåa handdukar på tork i köket.

Fick riva fram torkställningen och ställa i köket. På ballen* vågar man ju inte ställa/hänga ren tvätt. Jag vill inte att den ska fläckas av fågelskit eller infesteras av icke önskvärda lukter från utomhusmatlagning och rök. (<== Detta har jag all rätt i världen att tycka och att tala om att jag tycker. Alla försök att tysta mig är brott mot en av våra grundlagar.) Det är tur att jag har ett stort kök, med andra ord. Fast frågan är var jag ska göra av tvätten i den maskin som jobbar just nu…

Det är lite blandat väder idag. När jag skjutsade Fästmön till jobbet var det ganska varmt, men sen kommer det moln och skymmer solen då och då. Anna jobbar fram till klockan 20 idag. Inte vet jag vad jag ska hitta på mer än att tvätta och hänga tvätt. Jag har ringt mamma och lyssnat på henne i 35 minuter och pratat tre. Nu känner jag mig lite rastlös. Jag skulle vilja sitta på ballen och läsa, men solen har inte kommit runt hörnet än och jag vet inte om där är tillräckligt varmt heller. Det har verkligen snabbt ändrat sig, vädret, från 40+ grader i solen till runt 20nånting. Det är nästan så att jag går omkring och fryser.

Kanske blir det en stund med min bok på gång trots allt. Det är en märklig bok, men väldigt bra. Det var en av de två jag fick av kollegorna på plats när jag slutade mitt förra jobb. Jag har tidigare läst Livet efter dig av samma författare, Jojo Moyes. Den boken fick jag av vänliga Augustifarmor i december förra året. (Augustifarmor är ytterligare en bloggare som slutat blogga delvis för att delar av omvärlden vill tysta henne.) Livet efter dig var bra och Sophies historia är inte sämre, men väldigt annorlunda. Den väver ihop två olika tidsepoker. Halvvägs in i boken, ungefär, tycker jag att Moyes lyckas ganska bra med sin berättarkonst den här gången också. Efter Sophie tror jag att jag ska ta itu med en fransk deckare av Claude Izner (pseudonym för två skrivande systrar!), inköpt på loppis för en tia. Därefter blir det Mormorboken som snälla A var här och levererade per cykelbud. Och därefter… ja, det får vi se då! Men varannan deckarnas är en regel jag har.

Ha en fin lördag och skriv gärna och berätta om du läser nån bra bok just nu! Lästips är alltid välkomna!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Först tyckte även jag – liksom uppenbarligen många andra – att det var trist att jag inte kände till årets Nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Men sen skärpte jag till mig och tänkte att det ju inte är upp till honom att läsa honom – utan mig själv! Om jag vill veta

Så här ser han ut på svenska Wikipedia där bilden är lånad.


Så jag googlade lite.
Egentligen heter Mo Yan Guan Moye, Mo Yan är alltså en sorts pseudonym. Mo Yan skrivs 莫言 på kinesiska! Och Guan Moye skrivs 管谟业 på förenklad kinesiska och 管謨業 på traditionell kinesiska. (Man lär sig, man lär sig!) Pseudonymen Mo Yan betyder Tala inte.

Mo Yan föddes 1955 i Gaomi, i provinsen Shandong. Han kom från en bondesläkt och det sägs vara ett av skälen till att han fick sluta skolan efter bara fem år. Därefter blev det fabriksjobb. Han hade inte tillgång till litteratur, direkt, men däremot till böndernas rika berättartradition. Som 21-åring lämnade han livet på landet för att bli soldat.  Då fick han möjlighet att studera. År 1991 tog han en magisterexamen i litterturvetenskap vid Pekings universitet.

Som författare debuterade Mo Yan 1981. En av hans böcker, Det röda fältet från 1987, har filmats. Det är kanske den boken som är mest känd utanför Kina och den av hans böcker som först översattes till svenska. Men det dröjde tio år, till 1997. Hans böcker har faktiskt översatts till många språk. På svenska finns översatt, förutom Det röda fältet, även Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv.

Ximen Nao och hans sju liv, en av Mo Yans böcker. (Bilden är lånad från Hallandsposten på nätet.)


Böckerna är samhällsromaner
och Mo Yan är ofta kritisk mot myndigheterna. Trots kritiken mot staten är han medlem i kommunistpartiet.

Mo Yan har både varit nominerad och fått motta olika litteraturpriser, men det som smäller högst är gissningsvis årets Nobelpris.

Jag tycker i alla fall att karl’n och hans böcker låter spännande. Och så snart jag kan ska jag införskaffa nån av hans romaner. Jag är ännu inte för gammal för att lära mig och ta in nya intryck. Idag lärde jag mig, till exempel, att det finns två sätt att kastrera grisar: på kemisk väg och på biologisk väg. Jajamens!.. Detta fick jag mig till livs samtidigt som jag vräkte i mig lunch, dränkt i vitlökssås – en hint om att Vitlöksballaderns författare skulle få Nobelpriset, tro..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Stockholm under sent 1960-tal, med Haga som ett av huvudområdena. Det är miljön för Vic Suneson lilla deckare Fredagen den 14:e som jag hittade på loppis i somras för fem pix. Ett lagom pris för en bok som när den kom ut i inbunden edition kostade 17:50. Hur som helst, nu har jag läst den!


En 60-talsdeckare i Hagamiljö.

                                                                                                                                                                   Boken handlar om Gert Holmquist som släpps ur fängelse efter att ha varit inlåst i två år för ett brott han inte har begått. Han är givetvis ute efter hämnd. Och så småningom hittas Joel mördad – liksom ytterligare en man. Men det är inte Gert som har tagit livet av dem…

Det här är en söt liten deckare, utgiven i Wahlströms Månadsdeckar-serie. Boken är inte jättespännande, men det intressanta är miljöer och tidsepoken som skildras. Ett par dyra gympadojor kostar 30 kronor och när man ringer nån ringer man på en fast telefon. DNA-test, vad är det? I slutet hettar det emellertid till och när mördarens identitet avslöjas blev jag förvånad – vilket är ett gott betyg. Det blir medelbetyg sammantaget.

Som kuriosa kan nämnas att Vic Suneson var pseudonym för ingenjören Sune Lundquist och levde mellan 1911 och 1975. Han blev aldrig nån storsäljande deckarförfattare, men jag tycker att han är helt i klass med både Maria Lang och Stieg Trenter. Debuten som deckarförfattare skedde 1948.

Read Full Post »

Older Posts »