Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘driven’

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag söker jobb. Och irritation över webbformulär.


Det är nog inte nån
som läser min blogg som inte har uppfattat att jag söker jobb. Typ minst tre om dan (vardag), om jag inte har nån annan sorts jobbaktivitet för mig som möte på AF, intervju, träff med uppdragsgivare, skrivjobb etc.

För det mesta går det bra för mig med jobbsökeriet – från den här änden, vill säga. Sen gäller det förstås att attraktiva arbetsgivare nappar. DET är en annan femma…

Den som tror att det är ett latmansgöra att söka jobb tror fel. Därför ska jag nu beskriva hur jag går tillväga en typisk dag när jag söker jobb.

kikare

Sök och du skall finna. Förhoppningsvis…


Målet tre sökta jobb per vardag
anses som högt satt av de flesta. Jag är ganska hård mot mig själv. Tack vare disciplinen är det sällan jag misslyckas. Men det händer. Då gäller det att ta nya tag och leta vidare och bredare.

Steg ett är förstås att leta och hitta intressanta jobb att söka. Jag söker inga andra jobb än jag vill ha. Vanligen har jag inga problem med att hitta minst tre per dag. Men som du förstår tar det tid att leta. Jag använder mig av Twitter där MedieJobb är en förträfflig tjänst som är alldeles gratis. Här hittar jag just den typ av jobb jag söker – över hela Sverige (fast mest i Stockholmsområdet).

Platsbanken kollar jag förstås dagligen, men under mina tre första veckor som arbetssökande har jag bara hittat två jobb där. Mina erfarenheter av vissa företag som annonserar på Platsbanken är inte heller goda. Vissa är rena lurendrejare och det är anmärkningsvärt att Platsbanken tar in annonser från dessa. Man hade hoppats på lite bättre koll från den myndighet AF nu är…

Vidare är jag sen länge registrerad hos olika bemanningsföretag, men därifrån kommer ytterst sällan några bra jobbtips (man kan prenumerera på såna tips). Jag känner också att det inte är särskilt bra villkor att jobba som konsult och bli uthyrd… Låga löner, få semesterdagar och sällan några bra förmåner. Det sämsta är nog att tillvaron är osäker. Man är ”uthyrd” en viss tid och sen tar det slut. Att det är få semesterdagar kan jag leva med, för jag älskar att jobba. Men jag vill ha lön efter min erfarenhet och jag trivs inte med en osäker tillvaro.

Toffelfötter på balkongräcket

Inte många semesterdagar får man som konsult på bemanningsföretag.


Steg två
är att ha ett bra och uppdaterat CV. Jag försöker redigera mitt åtminstone en gång i månaden. Det finns alltid saker att förbättra.

Steg tre är sen att skriva ansökningar. Det är ett kapitel för sig! Jag har en mall jag utgår ifrån, men jag skriver personliga ansökningar till vart och ett av jobben jag söker. Det är viktigt, tycker jag! Vilka arbetsgivare vill ha standardbrev som alla andra får också? Hur pass intresserad är den sökande då av jobbet?

Efter ett tag blir man ganska driven. Det går snabbt att skriva ansökningar. Men… det som kan kärva till det är alla dessa webbformulär som en del arbetsgivare tycks älska. Jag förstår inte riktigt vitsen med dem. Visst, arbetsgivarna får alla ansökningar uppställda på samma sätt. Men, ärligt talat, är det det man vill ha? Vill man inte ha någon/några som sticker ut ur mängden? Just den där pärlan man söker?.. Ibland undrar jag. En del arbetsgivare har dessutom formulär som är tekniskt krångliga att fylla i. Och när saker och ting är utformade efter nån sorts standard blir det svårt. Mina utbildningar och mina arbetslivserfarenheter är inte på nåt sätt standardiserade…

Men värst av alla webbformulär är dessa där man ska sitta och lägga in kurs efter kurs, jobb efter jobb… Det vill säga så gott som exakt det som redan står i mitt prydliga CV! Vad är vitsen med detta??? Snacka om slöseri med min tid!

blanketter

Formulär till förbannelse och förtret.


Steg fyra
innebär att jag skriver ner några rader om varje sökt tjänst i ett Excelformulär som jag har gjort. På så vis har jag total koll på exakt vilka jobb jag har sökt och när, liksom när ansökningstiden går ut, när det är tillträde och kontaktperson på företaget/motsvarande. Det underlättar också sen när jag ska rapportera till AF Kundtjänst om vilka jobb jag har sökt. För det ska jag göra en gång i månaden. Det blir intressant att höra hur många jobb de vill höra att jag har sökt. På tre veckor har jag sökt närmare 35 jobb. Det blir inte riktigt tre om dan (vardag), det blir 2,33 sökta jobb per vardag, men jag har haft ovan nämnda jobbaktiviteter för mig också.

Vad händer sen??? När jag har sökt alla dessa jobb, vill säga..? Sitter jag och rullar tummarna då? Nej, inte riktigt. Men DET blir ett ämne för ett nytt blogginlägg!

Igår kväll kom UppsalaTidningen. I den fann jag en gammal hederlig radannons med en sorts ledigt jobb. Lite gullig annons, tycker jag allt:

Hushållshjälp

Hushållshjälp sökes! Kanske lite stavningshjälp också för denna f d universitetsanställd*…


Har du några bra jobbsökartips??? Jag tar gärna emot dem i kommentarer till det här inlägget!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaa, frågan i rubriken är högaktuell. Jag läste att arbetslösheten i Sverige ökar igen. Under oktober månad blev dubbelt så många varslade jämfört med samma månad förra året. Vart är vi på väg?

Jobbsajten Stepstone har kollat 750 platsannonser för olika företag och arbetsgivare för att se vad de vill ha för nya medarbetare. Tre populära ord i platsannonser just nu är

  1. positiv
  2. social
  3. utåtriktad

Nä, det handlar inte längre om att medarbetarna ska vara disciplinerade eller ens resultatinriktade. Det är rätt inställning som är det viktigaste.

De fem viktigaste egenskaperna hos en medarbetare idag tycks vara:

  1. driven
  2. social
  3. utåtriktad
  4. positiv
  5. strukturerad

Minst viktigt är det att vara

  1. initiativrik
  2. resultatinriktad
  3. disciplinerad
  4. säljinriktad
  5. prestigelös

Visst är det bra att medarbetare har social förmåga och att de är strukturerade! Men spelar verkligen inte kompetens nån som helst roll? I såna fall innebär det ju att det bara är de som kan snacka för sig – eller som är bra på att spela teater – som får jobben. Och det tycker inte jag känns helt OK. Ska våra arbetsplatser vara fulla av medarbetare som är väldigt bra på att umgås och snacka, men mindre bra på att utföra arbetsuppgifterna de är anställda för att göra?! Vart bär det hän..?

Om jag skulle anställa en ny medarbetare vore följande de egenskaper jag skulle värdesätta mest:

  1. kompetens
  2. strukturerad
  3. självständig och ”samarbetsförmögen”
  4. nytänkande
  5. utvecklingsbar

Vilka egenskaper skulle DU vilja se hos en medarbetare???


Livet är kort.

Read Full Post »