Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skrin’

Ett antikt inlägg.


 

Antikkunnig i Varberg 2Torsdag kväll, mobilen laddad och appen påslagen. Självklart amatörvärderade jag även denna andra gång Antikrundan var i Varberg. Nu börjar säsongen gå mot sitt slut. Lite separationsångest blir det nästan för min del. Vad ska jag göra om torsdagskvällarna SEN…? EFTER Antikrundan..? I kväll var det som vanligt många fina saker och roliga människor – några finare och roligare än andra…

 

 

De här prylarna tyckte jag var mest intressanta:

  • Hårbroderiet – vilken grej, alltså! – värderade jag till 4 500 kronor och experten till nånstans mellan 5 000 och 6 000 kronor.
  • Bägaren från 1600-talet som använts som pennburk värderade både experten och jag till 30 000 kronor.
  • Den bleka målningen av Maj Bring värderade vi till mellan 25 000 och   30 000 kronor.
  • Charles Lindberghs autograf värderade jag till 50 000 kronor – och experten till mellan 40 000 och 60 000 kronor.
  • Bengt Lindström-tavlan värderade experten till 25 000 kronor. Jag la mig lite högre, på 35 000 kronor.
  • Kandelabrarna värderade vi till 75 000 kronor.
  • I Bra, Bättre, Bäst handlade det om värdet på tre Ian Fleming-böcker. Jag erkänner stolt att jag tog full pott på 300 poäng.
  • Det vackra gamla skrinet värderade jag till 40 000 kronor och experten höll med.
  • Familjeporträtt brukar inte värderas högt, men kvällens fick ett värde på en miljon kronor. Jag la mig på 85 000 kronor.

Denna andra runda i Varberg hade jag tur med värderingarna. Jag slog med eget rekord poängmässigt och fick diplom som Antikkunnig. Nästa gång är Antikrundan och dess experter tillbaka i Järvsö. Det är även jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.


 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Solbränd i nacken

Det hettade bra…


Fästmön anslöt vid 12-tiden
och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Kölapp nr 25

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

  • vatten (om det är varmt)
  • drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
  • paraply (skydd mot solen)
  • ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
  • bra skor
  • lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
  • saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag innebär ibland inte enbart min hiss- och disslista utan också Antikrundan. I säsongens femte program svängde Rundan uppåt igen, till Sollefteå.

skeppsljusstake

Knut Knutson inspekterar en skeppsljustake. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Bland kvällens föremål
 fastnade jag bland annat dessa:

  • En häftig lampa kom tillsammans med en kvinna. Lampan bestod av urnor. Snyggve värderade lampan till 8 000 kronor.
  • En blå glasburk kom med en pigg tjej. Burken var en potpurriburk, gjord vid Norrlands första glasbruk. Burken värderades till mellan 4 000 och 5 000 kronor. Den var inköpt för 600 kronor.
  • En gigantisk målning besökte Rundan med en kvinna som hade haft en färghandel. Erland Cullberg hade målat tavlan som var ett porträtt av kvinnan. Kvinnan hade betalat 15 papp för tavlan. Nu värderades den till cirka 40 papp.
  • En vacker vas var en förlovningspresent till kvinnan den anlände till Rundan med. Vasen var koreansk. Värderingen blev 10 000 till 15 000 kronor.
  • Så kom en Ångermanlandsbrud – kanske – med en Ångermanlandskvinna. I alla fall ett golvur. Uret värderades till mellan 15 000 och 20 000 kronor.
  • Ett grönt skrin med smycken kom med en kvinna i hatt. Ett set värderades till 25 000 kronor, medan annat var mindre värt.
  • Två lustiga stolar kom med en kvinna. Hon hade tagit hand om dem när de skulle kastas. Värdet på dem beräknades till 4 000 – 5 000 kronor styck.
  • En skeppsljusstake – se bilden ovan – kom med en man. Staken var i smide och både rostig och fågelbajsig. 150 000 – 200 000 kronor blev värderingen.
  • En bjässeskulptur av ett hästhuvud hade sällskap med en man. Den var verkligen häftig! Skulpturen hade kostat 4 000 kronor och värderades nu till 20 000 – 25 000 kronor.
  • Ett klappträ medförde en kvinna. Klappträet var väldigt fint och troligen en friargåva från Hälsingland. En samlare skulle tänkas betala mellan 10 000 och 12 000 kronor för föremålet.
  • Ett märkligt och annorlunda skrin besökte Rundan med en kvinna. Skrinet var gjort i ett enda stycke. Skrinet värderades till mellan 6 000 och 10 000 kronor.
  • En rymdvarelse kom med en man i rosarandig tröja. Leksaken värderas till nånstans mellan 8 000 och 12 000 kronor.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns många tanter i Ångermanland. En av dem var moster Beda.

Nästa vecka går Antikrundan från Eslöv.

Livet är kort.

Read Full Post »

Förra veckan var det ju säsongspremiär för ett av de TV-program som jag har följt längst, Antikrundan. Och så klart jag inte missar det i kväll heller! Kvällens program var från Halmstad.

Bo Knutsson och Knut Knutson

Bosse och Knutte, med samma efternamn men inte gifta, för Bosse stavar Knutsson med två s, Knutte med ett. Men de är båda två experter i Antikrundan. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Anne Lundberg skorrade vidare,
men jag måste ändå säga att hon känns lite nedtonad, tack och lov. Men hon var tvungen att tramsa lite, förstås, om kärleksstaden Halmstad.

  • En kille som såg lite rolig ut med långt, lockigt skägg, kom med ett Marimekkotyg. Jag avskyr verkligen Marimekko, alldeles för färgglatt för en som föredrar tjockis-svart. Värderingen för tyget landade på mellan en tusenlapp och två.
  • En kalkstensburk som kostat 30 kronor värderades till cirka 5 000 kronor. Men så var den rätt häftig också!
  • Ett äldre par kom med en jättefin nattljusstake från 1750-talet. Paret äger faktiskt ett par stakar. Värderingen sattes till hela 100 000 kronor. Dessutom tog paret med ett (av två) silverfat som värderades till         125 000 kronor…
  • Ett otroligt vackert skrin i sköldpaddsskal daterades till 1600-talets slut när just sköldpadda var ett populärt material. Skrinet värderades till mellan 30 000 och 50 000 kronor.
  • Knutte, iförd hemsk kavaj, tog emot en rätt gravid tjej och ett bord. Tjejen hade betalat 8 000 för den väldigt stora och tunga möbeln. Bordet är troligen nytillverkat, även om skivan ursprungligen hade varit ett golv, ungefär hundra år gammalt.
  • Ett par kom med en GAN-tavla som de hade fått i lysningspresent. Tavlan var ganska gräslig, vilket också kvinnan tyckte. Denna akvarell värderades till cirka 100 000 till 125 000.
  • Ett stort fotoalbum med 150 bilder från Indien från 1860 – 1880-talet kom med en man. Bilderna visade sig vara väldigt sällsynta och av god kvalitet. Mannen hade gett 1 800 kronor för albumet. Idag värderades det till… minst 150 000 kronor.
  • En kvinna kom med ett otroligt vackert skrin i porfyr. Några små naggar i locket, men annars i bra skick. Skrinet värderades till 15 000 – 20 000 kronor.
  • En annan kvinna kom med en rysk medalj i 23 karats guld. Medaljen är troligen från 1900-talets början. Medaljen värderades till mellan 35 000 och 40 000 kronor.
  • En man kom med två underbart vackra ringar. Den ena, med rubiner och diamanter, värderades till 16 000 kronor. Den andra ringen, med diamanter, värderades till 150 000 – 200 000 kronor.

Nästa vecka går Antikrundan från Gävle.


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen kände jag något hårt med ena handen. Mina fingrar trevade runt föremålet. Det var ett skrin, ett skrin i snidat trä. Och om jag inte kände fel hade det ett märkligt metallås som var liksom avlångt. Jo! Det var rätt. Jag greppade skrinet och började sen mitt krypande tillbaka. I mitt stilla sinne svor jag något över E som gömt skrinet på detta märkliga ställe, så svårt att nå. Men jag förstod ju att syftet var att det inte skulle hittas förrän tiden var inne.

Nu var tiden inne. Medan jag kröp och svettades i den trånga gången försökte jag hålla klaustrofobin borta genom att fantisera om skrinets innehåll. Det var ett skrin av medelstorlek, ungefär tre decimeter på längden samt två decimeter djupt och ungefär lika högt. Det var tungt och sniderierna gjorde illa mina händer. Den lilla nyckeln till skrinets lås hade jag haft i en kedja kring halsen ända sen E:s frånfälle, så gott som. Den hade hittats i en kedja kring E:s hals och jag lyfte helt enkelt över kedjan till min egen hals. Nyckeln kände jag igen efter E:s beskrivning. Även skrinet, som jag faktiskt en gång hade sett.

Det var svårt att avgöra nåt om dess innehåll. Det var ingenting som skramlade. Men E hade sagt att det innehöll alla svar och att jag personligen skulle vara den som valde vad som skulle offentliggöras eller inte. Han hade sagt att skrinet innehöll hans liv. Det som format det, men också det som tagit hans liv. Och de skyldigas namn, framför allt. De skyldigas namn samt deras respektive skuld.

Read Full Post »