Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oombedda råd’

Ett svalt inlägg.


 

Maj gadd! Jag kommer alldeles nyss från ett besök i Himlen, där jag hamnade vid fikabordet efter en bilresa med viss spänning. Mer om detta kommer i ett separat inlägg! Min lägenhet har morgonsol på ena sidan och eftermiddags- och kvällssol på den andra. Man skulle kunna tro att den är stekhet om somrarna – men icke! Jag är så tacksam för mina ”vippfönster”och det var så skönt att komma hem till härlig svalka inomhus idag.

Köksfönster vippöppet

Ett av mina köksfönster är här öppet för vädring. Och jag behöver inte flytta på en enda krukväxt!


När jag först flyttade hit
fanns det två stora fönster i köket. Hur lätta att öppna var dessa, tror du, när här bor en krukväxtälskare? Inte alls. I det här 70-talshuset fanns inte ens små vädringsfönster i köket. För ett par år sen bestämde min bostadsrättsförening att alla fönster i våra 300 lägenheter skulle bytas ut. OK, det var ganska mycket förberedelser för oss boende, med ihopfösning av möbler, inplastning av grejor, städning efteråt etc. Men oj vad det var värt det!

Jag har ett femtiotal krukväxter på mina fönsterbrädor. Inte en enda behöver jag flytta på när jag ska öppna ett fönster numera, tack vare den geniala möjligheten att öppna det genom att vika det inåt, framåt. Naturligtvis går det att öppna på vanligt sätt också – det är ju ett måste när jag ska putsa fönstren.

Den här funktionen gör att jag kan ha fönstren på båda sidor i lägenheten öppna samtidigt, vilket ger ett skönt och lagom drag och ljuvlig svalka även heta sommardagar. Det är nog det allra bästa med fönstren. En annan bra sak är att de i stängt läge tar bort nästan alla ljud utomhus. Särskilt sommarnätter kan det vara livligt på gården, ett ljud jag slipper om jag stänger. Och stänger jag åt andra sidan hör jag inte bruset från ”nya” E4:an. Men det är självklart inte bara ljud fönstren stänger ute. På vintern stänger de ute kylan så otroligt mycket mer än mina gamla fönster. Detta har förstås medfört minskade energikostnader för min bostadsrättsförening – och i förlängningen även för mig.

Fönstren levererades med persienner som tyvärr inte var av högsta kvalitet. Jag fick ta hit persiennlagare ett par gånger och jag är inte nöjd med lamellerna, som inte sluter särskilt tätt när persiennerna är nerfällda. Till sist gav jag upp och skaffade mörkläggningsgardiner till sovrummet. Det funkar hur bra som helst!

Går du i fönsterbytartankar? Surfa runt och kika på nätet för idéer. Jag hittade mycket matnyttigt hos Kronfönster. Men låt mig ge dig några oombedda råd:

  • Byt till fönster som går att öppna både på vanligt sätt och ”vippöppna”. Det är underbart att ha en sval lägenhet även en het sommardag!
  • Se till att fönstren stänger ute tillräckligt med ljud. Då slipper du höra grannars partajande och trafik nattetid.
  • Bra isolerade fönster gör att du stänger ute kylan på vintern också. Det innebär minskade energikostnader.
  • Skaffa mörkläggningsgardiner till sovrummet! Persienner är bra mot solljus, men gör inte ett rum tillräckligt mörkt att sova i.
Fönster

Det här fönstret är mest vackert, men säkert inte så praktiskt. Det sitter i en trappa i ett hus på Drottninggatan i Stockholm.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.


 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 


Jag älskar böcker mer än folk just nu.
Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Det blev mera ordning i hyllorna i arbetsrummet.

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?


I kväll ska jag ägna mig åt
nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.


PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till ett klokt inlägg.


 

självmordsupplysningenHäromdan hade jag kontakt med ytterligare en av mina kloka vänner. Ja, jag har många kloka vänner, vilket är märkligt eftersom jag själv är så oklok, eller hur? (självinsikt =^). Vi pratade problem av olika sort – allt från personliga tragedier, uthängningar på nätet (vuxenmobbning på sandlådenivå i de fall vi diskuterade) till rena katastrofer som krig och såna hemskheter. Jag fick varma ord med mig och jag fick kloka råd. Kanske för att jag för en gångs skull bad om hjälp och råd. (Att jag inte gillar oombedda råd har nog en och annan som läser här fått erfara…)

Ett annat ämne vi pratade om var självmord. Det är svårt att prata om och det gör ont. En del kan inte ens fråga hur nån annan mår, medan andra inte klarar av att lyssna på svaret. Ibland kan det därför vara lättare att prata med nån utomstående. Då finns volontärerna på Självmordsrådgivningen. Där kan man chatta med nån på vardagskvällar mellan klockan 19 och 22. Och behöver man stöd när chatten inte är öppen kan man kontakta Nationella Hjälplinjen, klockan 13 – 22, 020-22 00 60. Både du som har självmordstankar och du som är anhörig till nån som mår dåligt kan ringa. Självmordstankar är inte ovanligt att ha, men de är svåra att hantera. Man kan behöva få hjälp för egen del eller för att hjälpa nån annan.

Tjuvgods loggaIgår kväll satt Fästmön och jag och tittade på Veckans brott på SvT 1. I programmet fanns ett inslag om second handbutiken Tjuvgods. Det är ett ställe ungefär som Myrorna, men på Tjuvgods arbetar personer med kriminell bakgrund. Naturligtvis säljer de inte tjuvgods, utan varorna är skänkta från privatpersoner, precis som hos Myrorna. Här får människor inte bara en andra chans att arbeta – det kan bli tre, fyra eller fem chanser, enligt en person i inslaget. Men de får stöd att klara av att arbeta, de får ett socialt sammanhang, nåt vettigt att göra och arbetskamrater som bryr sig om ifall nån uteblir från jobbet ett par dar. Den här verksamheten räddar säkerligen många liv den också, precis som Självmordsupplysningen…

Logotyp BrottsofferjourenEtt liv som inte räddades var Johanna Gurgus. Det såg vi också igår på TV3 i serien Mordet. Johanna hade en dröm om att bli modell. Hon hann inte ens bli 18 år innan nån släckte hennes liv. Det var otroligt rörande att höra hennes berättelse och se hennes mammas tårar.

Vi måste bli räddare mot varandra. För livet är kort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett passionerat, inte pensionerat, inlägg.


 

För ett tag sen blev jag rätt ilsk när jag stegade in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala för att boka tid för ett personligt möte. Att svara en kund som vill boka ett personligt möte med en pensionsexpert

Dom vill helst inte det

är anmärkningsvärt. Men Pensionsmyndigheten är en bra myndighet och man putsade på sin image en del. Häromdan blev jag uppringd och ett personligt möte inbokat. Det mötet har jag varit på idag.

Jag träffade en trevlig, duktig och serviceinriktad handläggare från Gävle som rest in till Uppsala för att träffa mig. Nästan alla mina frågetecken rätades ut. Det enda som var mindre bra var att webbplatsen låg nere när jag var där, så vi kunde inte logga in och kika på mina uppgifter. Men van vid hängslen och livrem hade jag tagit med vissa papper. Papper är bra ibland.

Pensionsmyndigheten visitkort o penna

Jag fick en ursnigg penna, en folder och ett visitkort med kontaktuppgifter – allt i Pensionsmyndighetens profilfärg orange.

 


Fast bäst av allt är personliga möten.
Jag fick nu tillfälle att ställa alla dumma frågor om allmän pension och vilka inkomster den grundar sig på, tjänstepension, efterlevandeskydd, återbetalningsskydd etc. Jag fick bra råd vad gäller fondavgifter och hur jag kan göra med tjänstepensioner som är väldigt låga (när man hoppar runt bland arbetsgivare på visstidsanställningar blir det små ”öar” av pensioner här och var).

När jag lämnade servicekontoret var mina steg betydligt lättare än innan. Jag fick god hjälp och konkreta svar på mina frågor.

Så mitt oombedda råd till dig är att härma mig: kolla om Pensionsmyndigheten har nåt servicekontor där du bor eller i närheten, boka en tid och ställ dina dumma frågor. Det är nämligen betydligt bättre att ställa dumma frågor än att gå och fantisera, gissa och oroa sig – i onödan!

Läs mer på Pensionsmyndighetens webbplats!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nationaldagsinlägg.


 

Svensk flagga

Denna hissas idag. Tyvärr är himlen inte lika blå i skrivande stund som på bilden…

Jag erkänner. Jag tillhör det där gänget som inte firar Sveriges nationaldag. Dessutom tillhör jag gänget som använder sin lediga dag till att åka till IKEA. Men jag tillhör inte gänget som hånar den som vill fira dagen. Det kan finnas många skäl till att man vill fira. Ett kan vara att man har tvingats lämna sitt hemland och kommit till ett nytt land där man ska stanna för att leva. Tänk på det ett par gånger innan du hånskrattar! Det är dagens oombedda råd – från mig, för en gångs skull.

såg

Såga eller sågad..?

Naturligtvis klarar jag inte av att åka till IKEA på egen hand. För gissningsvis är där horder av människor idag. Jag har en dejt med min Fästmö, som jag ska plocka upp i bilen på vårt speciella mötesställe.

Vi har två ärenden på IKEA. Ett av dem är att titta på trall till ballen*. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska lägga mina pengar på det nu när jag snart inte får in nån lön igen. Men jag fick skatteåterbäringen igår. Den räckte gott och väl till mina nya däck. Det blev ett par tusenlappar över. Och trall till ballen skulle, enligt mina beräkningar, gå på nånstans mellan 800 och 900 spänn. Tål att tänkas på… Sen skulle det få mig lite sysselsatt med nåt vettigt en stund också, att lägga trall, alltså. Inte enbart sitta vid datorn, som är på väg att lägga av nu (stordatorn, i alla fall), eller hänga över en bok (för tillfället Kranvridarna). Och såg har jag. Jag har tittat i lådan med verktyg i mitt linneskåp (där har väl alla sina verktyg, i linneskåpet, menar jag?..) och där ligger sågen jag fick av pappa kvar.

ostbågar o öl

Öl och ostbågar kompletterade min middag igår.

Snart tillrar mitt mobillarm för att tala om för mig att jag ska kliva ur sängen. Det har jag redan gjort. Annars skulle jag ju inte sitta här och skriva. Men jag ställde alarmet ifall att. Och ursprungstanken var att jag skulle ut på en mini-after-work igår kväll, nåt som kunde ha gjort mig trött. Nu blev det inte så. En av personerna valde att hänga med ett gäng ut på orten där vi jobbar (undrar bara hur h*n tog sig hem sen när det inte går några tåg…). Den andra hade eventuellt nåt annat för sig och skulle höra av sig med besked. Jag hörde inget. Därför tog jag bilen bort till restaurangen och köpte med mig en kycklingtallrik hem. Slukade den (ja, maten på den, alltså, inte tallriken i sig!) med en starköl. Maten var inte god. Jag slängde halva portionen. Lite senare på kvällen fyllde jag på med ytterligare en öl samt en skål ostbågar. Idag har jag inga middagsplaner alls, men nu ska jag i alla fall äta lite frukost så jag orkar med horderna!

På tal om horder ser jag en av de gapande männen som lekte med segway igår gå och städa på sin uteplats. Han ser inte lika pigg ut idag som igår kväll och han skriker eller skrattar definitivt inte. Men han städar och gör ordning efter festen. Själv städade jag i badrummet och inne i toa-/duschrummet igår. (Jag kunde ju inte sitta på ballen, eftersom jag inte orkade med de skrikande och skrattande gubbarna.) Det behövdes. Städas, alltså. Nu tänker jag stilla:

Å, så skönt att slippa städa när man är bakis…

Idag ska jag nämligen inte städa. Och jag är inte bakis…


*trall till ballen = trätrall till balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som inte släpper greppet.


Egentligen borde jag inte läsa såna här böcker
när jag inte mår bra. Samtidigt är det inte alls fel att läsa om andra som har det tufft. Det ger ett rejält perspektiv på det egna ”lidandet”. Jag har just läst Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Den tog, kan jag meddela!

I kroppen min

Den här boken tog.


Kristian Gidlund har,
precis som jag, ett ärr på magen. Men mitt är kortare och resultatet av ingreppet hos mig blev bra och positivt. För Kristian Gidlund gjorde det ingen nytta. Hans resa mot döden har påbörjats alldeles för tidigt. Han är 29 år idag.

Våren 2011 får Kristian Gidlund veta att han har cancer i magen. Han opereras och utsätter sin kropp för strålbehandling. Det ser ut att gå bra. Men för ett år sen kom skiten tillbaka. Cancern går inte att bota.

Jag har varken läst Kristian Gidlunds blogg, sett honom på TV eller hört honom på radio. Det var opåverkad som jag började läsa boken. Skickade efter den tillsammans med Lena Nyman-biografin. Hon är död sen ett, han är… inte död än, men snart.

Många gånger under läsningen får jag lägga boken ifrån mig. Texterna kommer för nära. Jag värjer mig mot alla ord… om döden. Jag orkar inte. Men då skäms jag. Kristian Gidlund befinner sig inte bara bland orden. Han befinner sig i en kropp som håller på att dö och han kan baske mig inte lägga den ifrån sig!!! (Han kommer inte heller undan alla oombedda råd… Hur människor är ibland, alltså…)

Den här boken är inte bara välskriven, den bär på så mycket viktigt. Alla som inte har en ödmjuk inställning till livet borde verkligen läsa den. Och jag lovar dig, du förändras under läsningen! Dessutom, om du köper boken går tio pix till Cancerfonden.

Lägsta betyg till cancer, högsta betyg till den här boken!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

stordatorn
Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.


Sen pratade jag med Fästmön
och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Morgontemp 9 april 2013
Eh… nästan nio grader kallt.


Idag ska jag traska upp
till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »