Siri

Ett inlägg om en bok.

---

 

Som gammal litteraturvetare och toffla har jag ett alldeles särskilt förhållande till August Strindberg. Jag var runt 20 när hans böcker fångade mig. Under studietiden tog jag en särskilt kurs i hans författarskap. Det som är så speciellt med det är nog framför allt att det är så omfattande och så varierande. Dessutom var August Strindberg även en duktig målare och fotograf – och så försökte han göra guld. Men bakom alla gamla stora gubbar fanns ofta en hustru. Jag har just läst ut Lena Einhorns bok Siri, en bok om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Bokfyndet gjorde jag på Myrorna i somras – jag fick en fin, inbunden utgåva för 30 kronor.

 

Det här är en fiktiv roman, men Lena Einhorn har lagt ner mycket jobb på att samla bakgrundsfakta. De brev etc som förekommer i romanen är autentiska. Huvudperson är alltså Siri, egentligen Sigrid, född von Essen. Inledningsvis är hon gift Wrangel när August Strindberg kommer in i hennes liv. Eller i makarna Wrangels liv, ska sägas. August Strindberg blir en nära vän till familjen. Men en dag inser Siri och August att de älskar varandra. Siri lämnar sin bekväma tillvaro som officershustru. Hon blir inte Augusts hustru genast – hon blir skådespelerska först. Men så kommer barnen. Det blir två döttrar och en son tillsammans med August Strindberg. Mannen, som jag uppfattar som ytterligare ett barn i familjen i vissa avseenden. Läsaren får följa Siri såväl in i äktenskapet med August Strindberg som ut ur det och in i ett förhållande med en kvinna, något som förstås inte sker helt öppet.

Jag blir inte mindre intresserad av August Strindberg och hans familj efter att ha läst den här boken. Mina känslor och sympatier fortsätter emellertid att vara dubbla eller delade. August Strindberg må ha varit otroligt fascinerande och ett geni, men han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. Lena Einhorn har gjort en roman av yppersta klass om en av hans hustrur.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gone girl

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag suktade efter Gillian Flynns bok Gone girl. Den var upphaussad av alla möjliga och det är nåt som jag inte brukar falla för. Jag brukar bli motvalls i stället. Nu blev fallet inte så högt, för jag införskaffade boken för runt en femtiolapp på årets bokrea. Och nu ska jag berätta om jag tyckte att den var värd pengen.

Mycket kort kan man säga att det här är en bok om paret Nick och Amy. På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy spårlöst. Vad som sen händer spelas upp genom att berättarperspektivet varvas mellan dem båda – psykopathäxan och skitstöveln, som en av dem vid ett tillfälle i boken kallar sig/dem. Som läsare kan man bara hålla med om detta – när man har kommit in en bit i boken. Ens sympatier flyttas onekligen hela tiden, i alla fall i början. Till sist känner jag inte sympati för nån.

Det är onekligen ett annorlunda sätt att skriva en thriller på. Boktoken och bokslukaren jag kan inte hjälpa att tänka att författaren kanske haft en TV-serie eller en film i åtanke i stället (eller också). Jag tänker lite Orange is the new black. Och den boken retade jag mig rätt mycket på…

Nej, jag kanske är gammalmodig, men det här nya sättet att skriva deckare på tilltalar mig inte. Toffelomdömet blir medel – och då är jag snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Jag lyssnar på regnet

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Jorden må rämna

En författare som har blivit en klar favorit hos mig ganska nyligen är Kjell Eriksson. Nu har jag läst hans Jorden må rämna, en julklapp från vännen FEM – tack! Och jag fattar inte varför jag inte har läst ALLA Kjell Erikssons deckare med polisen Ann Lindell i huvudrollen. (Fast jag har läst sju nu, i alla fall.)

Kjell Eriksson har blivit en klar favorit!

Tiden är 1999. En sliten man tar sig till landet för att fira midsommar med sin syster. Han har just rånat posten och har gott om pengar. Han får låna ett torp i närheten. Några månader senare hittas först ett par brutalt mördade i sitt hem, strax därpå en ung kvinna inne i stan. Det enda som länkar samman mordoffren är att båda kvinnorna heter Veronica. Eller är det nånting annat? Ann Lindell och hennes kollegor får fullt upp.

Det här är en spännande deckare. Läsare får inte bara följa polisens arbete utan också mördaren. På så vis får vi skälen till alla mord. Och trots deras brutalitet kan åtminstone jag ändå känna en viss sympati för mördaren, en man som har hamnat utanför såväl samhälle som social tillhörighet.

Det här blir högsta betyg och ingenting annat!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sorger och glädje och sånt

I morse på väg till jobbet kände jag plötsligt hur nånting knep tag om hjärtat på mig. Jag fick en sån förnimmelse av sorg. Att mitt helvete inte är slut är, vet jag gott och väl, men jag blev också säker på att jag ska drabbas av flera sorger i år. Sorger som gör mig riktigt ledsen.

Men när jag hade klivit ur bilen på parkeringen kom A vrålåkandes och vinkade glatt åt mig. Innanför dörrarna träffade jag på L och fick jordens kram och ett lååångt samtal där jag bland annat vädrade mina fördomar mot män med hästsvans.

Tror de att de är nån sorts jädra hippologer, eller?!

Som synes har den snälla Tofflan inte tagit över helt… Den bitska och elaka har ännu stor plats. (L och A var för övrigt två av avsändarna av den berömda julkorgen jag fick!)

Ett givande samtal med B blev det också under morgonen. Både B och L ska bli pensionärer, den ena helt och senare i vår, den andra redan på halvtid sen årsskiftet. En källa till glädje, men också en uns oro för hur tillvaron ska bli. Jag är fullkomligt övertygad om att tillvaron blir fantastisk för dem båda! För det vore bra dumt om man inte grep möjligheten – och sen, när det verkligen blev dags, tog det en kvart innan man blev gammal och orkeslös. Nej, smart gjort!

Själv har jag 16 och en halv arbetsdag kvar i skrivande stund – jag tänker förstås ta ut de tre semesterdagar jag har innestående innan jag slutar. Det blir nämligen inte särskilt mycket pengar på det, det mesta går i skatt. Den 1 februari ska jag inställa mig på Arbetsförmedlingen igen, exakt på dagen tre år sen första gången. Jag minns den dagen för tre år sen så väl, för när jag hade kommit ut på gatan efter min registrering mötte jag en av politikerna som genast började babbla om ett möte han kommit ifrån. Jag svarade bara stilla att

Jag har just varit och registrerat mig som arbessökande här inne.

Då först tystnade han, eftersom han insåg att jag liksom inte jobbade kvar och därför inte var ett dugg intresserad. Han var, för övrigt, en av dem jag uttryckte min sympati inför när han blev petad från en post som landstingsråd. Mycket jag hade för den sympatin…

Nej, helvetet är inte slut på långa vägar.

Read Full Post »

Nä, det är ju inte konstigt…

… att jag är tjock när jag vräker i mig pizza så här mitt i veckan. Och inte bara pizza, för den delen. Pizza med béarnaisesås dessutom. Magen känns goare än nånsin och om jag inte startar ett gallanfall nu gör jag det väl aldrig. Men gott var det, fy te rackarns så gott… 😛

Slafsig och god pizza!

                                                                                                                                                  Eftermiddagen ägnade jag åt bildhantering i Photoshop samt att skapa en startsida för en av huvudrubrikerna till ”mina” forskarsidor. Jag fick faktiskt ordning på Photoshop, men det gick åt ganska mycket tid, tyvärr. Ytterligare några texter kom in idag i slutkorr från forskarna. Totalt är nu 16 x 2 texter klara, bara 20 kvar. Stopp är fredag klockan 13. Jag pratade med en av forskarna idag på telefonen, en mycket trevlig norrman som skorrade på sina r. Han uttryckte sin stora sympati med mig när jag berättade att jag nästan enbart håller på med dessa sidor:

Stackars dig!

sa han. Men jag svarade att jag bara tycker att det är roligt. För det tycker jag också – även om tekniken motarbetade mig idag.

På fredag är det för resten avtackning för Carl. Först i huset på förmiddagen, sen blir han bjuden på lunch. Jag är medbjuden, men är så tråkig att jag har tackat nej. Dels för att jag är matkrånglig och inget på menyn funkar, dels därför att jag är spänd på att se hur många texter jag har fått in. Jag skulle så gärna vilja göra det här färdigt innan jag slutar.

I kväll har jag som sagt slafsat pizza. Samtidigt läste jag ICA:s tidning Buffé som låg i postboxen när jag kom hem. Den fick mig att tänka bort allt det feta jag åt och i stället låtsas goffa rotsaker och annat nyttigt. Retade upp mig på ett reportage om Lassgård & Sundvall och deras matlagning. Tror inte ett smack på att herrarna stod och rörde ihop nåt i några grytor. Det fanns inte en bild på det, bara på maten och när de åt. Dåligt! Annars gladde jag mig åt tidningens reportage om Afternoon Tea samt att Lady Hamilton fanns listat som ett av de ställen i Sverige där man serverar detta! Och tro mig, Ladyns Afternoon Tea är nåt alldeles extra!!!

Nu blir det lite nyhetsläsning på webben och kanske ett besök hos bloggvännerna innan jag hoppar in i duschen. Klockan 21 bänkar jag mig i TV-fåtöljen för att se Bron. Jag bara måste se den där knäppa polisen Saga! Inte för att skådespeleriet är toppen eller karaktären är skildrad med nåt djup, utan snarare en alltför typisk typ, utan för att Saga är så knäpp, helt enkelt.

Read Full Post »

Att hämta kraft när det mesta går åt h-e

Efter en jobbig förmiddag, med ilska, förtvivlan, hoppfullhet och glädje för andras skull i en salig blandning träffade jag vännen M. Hon plockade upp mig i bilen och vi for ner till hamnen. Hittade ett bra, men varmt matställe.

Nummer 71 var vi.

                                                                                                                                                                    Jag tog en grekisk sallad, M fisk. Och sen pratade vi om ”allt” i två timmar – jobb, puckon, ex-män, ex-or, barn, dåligt ledarskap, psykopater, bröder, glömska, en gemensam vän, gamla klasskompisar… Med mera. Jag varken kan och vill berätta allt och jag vill inte heller lägga ut en bild på M eftersom jag aldrig bad om tillåtelse. Men jag är så tacksam för jag hämtade kraft ur vår dialog. Det var som om åren vi inte setts eller umgåtts var borta. Hade vi bott i samma stad hade vi nog varit vänner idag.

Jag lämnade löken eftersom den gör allt annat än underverk för såväl mage som andedräkt…

                                                                                                                                                                    Ett stort TACK till M ifall du läser det här (vilket jag inte tror att du gör, men ändå…)! Jag tror att du är jättebra på ditt jobb!!!

Vi skildes åt med en kram och jag traskade upp mot stan för att inhandla jordgubbar. Naturligtvis började det regna och jag hade varken paraply eller jacka. Och jordgubbsförsäljarna stod varken utanför banken eller Gallerian… Fruktansvärt kissnödig var jag också, men jag tog mig i kragen och släpade in mig i en leksaksaffär. Där hittade jag dessa tre paket till min favoritkille som fyller år om några veckor.

Tre paket till min favoritkille.

                                                                                                                                                              Fästmön messade från Berlin att hon längtar hem och jag försökte att inte kissa på mig. Mobilen har för övrigt gått varm idag! Stort TACK till ”ALLA” för det stöd ni visar!!!

Jag har insett att rosa foppatofflor är skornas haute coture här i Metropolen Byhålan. Ungefär som hemma, då. Fy f*n så fult, säger jag bara! Jag messade en kär vän som inte har så mycket till övers för dessa fotbeklädnader och kände sympatin strömma ut genom svars-sms:et. Ännu varmare sympati kände jag när jag gråtfärdig messade att jag var kissnödig, letade födelsedagskort till mamma, det regnade ute, jordgubbarna verkade vara slut i hela Byhålan och så om förmiddagens otur.

Hemma igen och jag hann precis in på toa. Mamma kom just innanför dörren efter att ha varit hos frissan. Det har slutat regna, jag får bara snälla sms hela tiden, jordgubbar köpte jag av en tjej som stod och sålde utanför Systemet. Jag tränar mig att tänka positivt, men idag är det svårt, mycket svårt.

Dessutom var det en närsynt unge med ett katt-namn som höll på att cykla på mig på vägen hem tre gånger och nyss gick en man med gula byxor förbi utanför fönstret. Förskräckligt! När det finns kläder i tjockis-svart!

I morgon åker vi till Uppsala, jag och mamma. På måndag fyller hon år och jag ska försöka fira henne efter bästa förmåga, men jag har blivit lovad ett samtal under den dan, ett samtal vars utgång jag inte är säker på… Jag lever i ett vacuum, jag orkar inte gråta mer, jag bara nickar luttrad och tänker

Jaha! Det var inte min tur den här gången heller.

Jag vet inte var eller ens när den här mardrömsresan slutar.

Read Full Post »

Jag ska fånga en ängel

Scenen är Sollentuna, skådespelarna två ungdomsgäng från olika världar, en polis med ett passionerat förhållande till en gift kvinna. Tragedin är fullbordad i Håkan Östlundhs senaste bok Jag ska fånga en ängel*, som Systerdyster så vänligt skickade mig i ett ”meducin-paket” förra veckan.

Men vänta nu… Det här är ju inte omslagsbilden på Håkan Östlundhs bok… Det är nåt fel med bilden… Ansiktet stämmer inte ihop med…

                                                                                                                                                             Ett ögonblick…

Så! Nu blev det rätt bild!

                                                                                                                                                             I centrum står nyskilde polisen Paul som bor och jobbar i Sollentuna, i hyreslägenhet. Paul har ett förhållande med framgångsrika, men gifta Ylva. Passionerat sådant. Men samtidigt blir Paul indragen i ett fall där två ungdomsgäng – det ena från lägenhetsdelen, det andra från villområdet i Sollentuna – är i konflikt. Konflikten trappas upp och slutar i tragedi. När Paul utreder fallet hamnar vi också i hans eget förflutna, där det gick bra för honom själv, men sämre för andra.

Håkan Östlundh har flyttat scenen från Gotland till Sollentuna. Sad Fish. Solemn Tuna, som Ylva skämtar till det i boken utan att Paul skrattar. Den här gången är berättelsen inspirerad av verkliga händelser. För mig känns gängbråk ganska långt borta, trots att jag vet att sånt händer även här. Men ändå. Jag tycker att det är liiite trist att författaren lämnat Gotland. Samtidigt är det så många författare som mördar folk på ön, så snart finns det väl inga öbor kvar…

Hur som helst, ämnet är aktuellt. Det är skildrat rakt på sak. Även konflikten mellan gamla lojaliteter i Pauls förflutna och nuet. När man läser känner man sympati för alla inblandade – även den skyldige. Och då är det en välskriven bok. Högsta betyg får den inte, men högt!

                                                                                                                                                            *Jag ska fånga en ängel är ursprungligen en titel på en av den alltför tidigt bortgångne Ted Gärdestads låtar. Ted Gärdestad var för övrigt från Sollentuna.

Read Full Post »