Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sympati’

Ett inlägg om en bok.


 

SiriSom gammal litteraturvetare och toffla har jag ett alldeles särskilt förhållande till August Strindberg. Jag var runt 20 när hans böcker fångade mig. Under studietiden tog jag en särskilt kurs i hans författarskap. Det som är så speciellt med det är nog framför allt att det är så omfattande och så varierande. Dessutom var August Strindberg även en duktig målare och fotograf – och så försökte han göra guld. Men bakom alla gamla stora gubbar fanns ofta en hustru. Jag har just läst ut Lena Einhorns bok Siri, en bok om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Bokfyndet gjorde jag på Myrorna i somras – jag fick en fin, inbunden utgåva för 30 kronor.

 

Det här är en fiktiv roman, men Lena Einhorn har lagt ner mycket jobb på att samla bakgrundsfakta. De brev etc som förekommer i romanen är autentiska. Huvudperson är alltså Siri, egentligen Sigrid, född von Essen. Inledningsvis är hon gift Wrangel när August Strindberg kommer in i hennes liv. Eller i makarna Wrangels liv, ska sägas. August Strindberg blir en nära vän till familjen. Men en dag inser Siri och August att de älskar varandra. Siri lämnar sin bekväma tillvaro som officershustru. Hon blir inte Augusts hustru genast – hon blir skådespelerska först. Men så kommer barnen. Det blir två döttrar och en son tillsammans med August Strindberg. Mannen, som jag uppfattar som ytterligare ett barn i familjen i vissa avseenden. Läsaren får följa Siri såväl in i äktenskapet med August Strindberg som ut ur det och in i ett förhållande med en kvinna, något som förstås inte sker helt öppet.

Jag blir inte mindre intresserad av August Strindberg och hans familj efter att ha läst den här boken. Mina känslor och sympatier fortsätter emellertid att vara dubbla eller delade. August Strindberg må ha varit otroligt fascinerande och ett geni, men han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. Lena Einhorn har gjort en roman av yppersta klass om en av hans hustrur.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Gone girlJag vet inte varför jag gjorde det, men jag suktade efter Gillian Flynns bok Gone girl. Den var upphaussad av alla möjliga och det är nåt som jag inte brukar falla för. Jag brukar bli motvalls i stället. Nu blev fallet inte så högt, för jag införskaffade boken för runt en femtiolapp på årets bokrea. Och nu ska jag berätta om jag tyckte att den var värd pengen.

Mycket kort kan man säga att det här är en bok om paret Nick och Amy. På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy spårlöst. Vad som sen händer spelas upp genom att berättarperspektivet varvas mellan dem båda – psykopathäxan och skitstöveln, som en av dem vid ett tillfälle i boken kallar sig/dem. Som läsare kan man bara hålla med om detta – när man har kommit in en bit i boken. Ens sympatier flyttas onekligen hela tiden, i alla fall i början. Till sist känner jag inte sympati för nån.

Det är onekligen ett annorlunda sätt att skriva en thriller på. Boktoken och bokslukaren jag kan inte hjälpa att tänka att författaren kanske haft en TV-serie eller en film i åtanke i stället (eller också). Jag tänker lite Orange is the new black. Och den boken retade jag mig rätt mycket på…

Nej, jag kanske är gammalmodig, men det här nya sättet att skriva deckare på tilltalar mig inte. Toffelomdömet blir medel – och då är jag snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

En författare som har blivit en klar favorit hos mig ganska nyligen är Kjell Eriksson. Nu har jag läst hans Jorden må rämna, en julklapp från vännen FEM – tack! Och jag fattar inte varför jag inte har läst ALLA Kjell Erikssons deckare med polisen Ann Lindell i huvudrollen. (Fast jag har läst sju nu, i alla fall.)

Jorden må rämna

Kjell Eriksson har blivit en klar favorit!


Tiden är 1999.
En sliten man tar sig till landet för att fira midsommar med sin syster. Han har just rånat posten och har gott om pengar. Han får låna ett torp i närheten. Några månader senare hittas först ett par brutalt mördade i sitt hem, strax därpå en ung kvinna inne i stan. Det enda som länkar samman mordoffren är att båda kvinnorna heter Veronica. Eller är det nånting annat? Ann Lindell och hennes kollegor får fullt upp.

Det här är en spännande deckare. Läsare får inte bara följa polisens arbete utan också mördaren. På så vis får vi skälen till alla mord. Och trots deras brutalitet kan åtminstone jag ändå känna en viss sympati för mördaren, en man som har hamnat utanför såväl samhälle som social tillhörighet.

Det här blir högsta betyg och ingenting annat!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse på väg till jobbet kände jag plötsligt hur nånting knep tag om hjärtat på mig. Jag fick en sån förnimmelse av sorg. Att mitt helvete inte är slut är, vet jag gott och väl, men jag blev också säker på att jag ska drabbas av flera sorger i år. Sorger som gör mig riktigt ledsen.

Men när jag hade klivit ur bilen på parkeringen kom A vrålåkandes och vinkade glatt åt mig. Innanför dörrarna träffade jag på L och fick jordens kram och ett lååångt samtal där jag bland annat vädrade mina fördomar mot män med hästsvans.

Tror de att de är nån sorts jädra hippologer, eller?!

Som synes har den snälla Tofflan inte tagit över helt… Den bitska och elaka har ännu stor plats. (L och A var för övrigt två av avsändarna av den berömda julkorgen jag fick!)

Ett givande samtal med B blev det också under morgonen. Både B och L ska bli pensionärer, den ena helt och senare i vår, den andra redan på halvtid sen årsskiftet. En källa till glädje, men också en uns oro för hur tillvaron ska bli. Jag är fullkomligt övertygad om att tillvaron blir fantastisk för dem båda! För det vore bra dumt om man inte grep möjligheten – och sen, när det verkligen blev dags, tog det en kvart innan man blev gammal och orkeslös. Nej, smart gjort!

Själv har jag 16 och en halv arbetsdag kvar i skrivande stund – jag tänker förstås ta ut de tre semesterdagar jag har innestående innan jag slutar. Det blir nämligen inte särskilt mycket pengar på det, det mesta går i skatt. Den 1 februari ska jag inställa mig på Arbetsförmedlingen igen, exakt på dagen tre år sen första gången. Jag minns den dagen för tre år sen så väl, för när jag hade kommit ut på gatan efter min registrering mötte jag en av politikerna som genast började babbla om ett möte han kommit ifrån. Jag svarade bara stilla att

Jag har just varit och registrerat mig som arbessökande här inne.

Då först tystnade han, eftersom han insåg att jag liksom inte jobbade kvar och därför inte var ett dugg intresserad. Han var, för övrigt, en av dem jag uttryckte min sympati inför när han blev petad från en post som landstingsråd. Mycket jag hade för den sympatin…

Nej, helvetet är inte slut på långa vägar.

Read Full Post »

… att jag är tjock när jag vräker i mig pizza så här mitt i veckan. Och inte bara pizza, för den delen. Pizza med béarnaisesås dessutom. Magen känns goare än nånsin och om jag inte startar ett gallanfall nu gör jag det väl aldrig. Men gott var det, fy te rackarns så gott… 😛


Slafsig och god pizza!

                                                                                                                                                  Eftermiddagen ägnade jag åt bildhantering i Photoshop samt att skapa en startsida för en av huvudrubrikerna till ”mina” forskarsidor. Jag fick faktiskt ordning på Photoshop, men det gick åt ganska mycket tid, tyvärr. Ytterligare några texter kom in idag i slutkorr från forskarna. Totalt är nu 16 x 2 texter klara, bara 20 kvar. Stopp är fredag klockan 13. Jag pratade med en av forskarna idag på telefonen, en mycket trevlig norrman som skorrade på sina r. Han uttryckte sin stora sympati med mig när jag berättade att jag nästan enbart håller på med dessa sidor:

Stackars dig!

sa han. Men jag svarade att jag bara tycker att det är roligt. För det tycker jag också – även om tekniken motarbetade mig idag.

På fredag är det för resten avtackning för Carl. Först i huset på förmiddagen, sen blir han bjuden på lunch. Jag är medbjuden, men är så tråkig att jag har tackat nej. Dels för att jag är matkrånglig och inget på menyn funkar, dels därför att jag är spänd på att se hur många texter jag har fått in. Jag skulle så gärna vilja göra det här färdigt innan jag slutar.

I kväll har jag som sagt slafsat pizza. Samtidigt läste jag ICA:s tidning Buffé som låg i postboxen när jag kom hem. Den fick mig att tänka bort allt det feta jag åt och i stället låtsas goffa rotsaker och annat nyttigt. Retade upp mig på ett reportage om Lassgård & Sundvall och deras matlagning. Tror inte ett smack på att herrarna stod och rörde ihop nåt i några grytor. Det fanns inte en bild på det, bara på maten och när de åt. Dåligt! Annars gladde jag mig åt tidningens reportage om Afternoon Tea samt att Lady Hamilton fanns listat som ett av de ställen i Sverige där man serverar detta! Och tro mig, Ladyns Afternoon Tea är nåt alldeles extra!!!

Nu blir det lite nyhetsläsning på webben och kanske ett besök hos bloggvännerna innan jag hoppar in i duschen. Klockan 21 bänkar jag mig i TV-fåtöljen för att se Bron. Jag bara måste se den där knäppa polisen Saga! Inte för att skådespeleriet är toppen eller karaktären är skildrad med nåt djup, utan snarare en alltför typisk typ, utan för att Saga är så knäpp, helt enkelt.

Read Full Post »

Older Posts »