Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hushållsnära tjänster och oljud

Ett hushållsligt inlägg.

---

 

Hushållsnära oljud är hänsynslöst.

Den lediga fredagen försvann i ett nafs. Vi åt middag ganska sent. Vinflaskan i förra inlägget tömde vi helt. Maten var god. Ja, det hade varit en fin fredagskväll… om vi inte hade lidit av hushållsnära oljud.

Att det låter lite i ett flerfamiljshus en fredagskväll kan jag acceptera. Det är svårare att acceptera att det är oljud framåt småtimmarna. När vi kröp i säng vid ett på natten var det som mest livat. Vi lyckades somna, men Fästmön vaknade nån timme senare – av det hushållsnära oljudet.

Jag tycker att det är dålig stil. Ja, inte att vakna, utan att föra sånt oljud så att man väcker andra. Det är brist på hänsyn eller brist på god uppfostran. Oavsett, vi har en festlokal som ligger precis bredvid huset jag bor i. Den kan man hyra till ett otroligt lågt pris. Den är fullt utrustad med bord och stolar, porslin och köksredskap. Där finns spis, micro, kaffebryggare och diskmaskin sist jag tittade. På baksidan finns en stor, fin murad grill. Varför inte hålla till där om man ska ha många gäster sent? Det är hänsynslöst mot andra som bor i huset och som kanske ska upp och jobba dan därpå, trots att den dan är en lördag.

Och ja. Jag är fullt medveten om att min blogg läses av kreti och pleti, förutom såna som jag gillar. Men om man inte kan ta artiga tillsägelser och lyssnar på skvaller i stället får det bli så här. Förutom att jag har försökt prata med berörd vid tre (3) olika tillfällen har jag också kontaktat bostadsrättsföreningens styrelse. Jag har gjort det jag själv har kunnat alltså för att tala om att jag inte accepterar detta. Varför är det ändå jag som är skurken?

Den har blivit avnupen.

När det gäller det egna hushållet har jag hittills idag ägnat mig åt nära tjänster. Fast jag får så väldigt dåligt betalt av mig. Jag får liksom betala för att bo här. Hmpfff… Och så får jag arbeta. Idag har jag slitit lakanen ur sängen för att bädda rent. Nu tvättar min maskin. Vidare har jag tagit itu med en strykhög som bara har växt. Och nupit av ett och annat dött blomblad på pelargonen, så där som gamla tanter gör.

Vi har ätit frukost – jag fixade den, Anna tog disken. Den senare ska iväg och jobba i eftermiddag, men jag ska ordna lite mat innan dess. På dagens matsedel står det rotmos och kycklingkorv stekt i skivor samt kokta grönsaker. När Anna har kommit hem i kväll blir det var sitt glas vin, röda druvor, kex och goda ostar, Cambozola finesse (med vitlök), Baby Bel (cheddar) och Lucifero (gorgon-zolaost med chili). Eftersom jag vanligtvis handlar på Tokerian hade jag väldigt mycket orörda hushållspengar på ICA-kortet (jag har en automatisk överföring av en tusenlapp varje månad). Därför hade jag råd att köpa goda ostar igår så att vi kan lyxa lite i afton.

Nu ska jag bara PLOCKA UNDAN ett och annat som NÅGON har ”glömt” att lägga i tvättkorgen. Vem kan det vara, tro? Inte är det väl hon som alltid rättar till saker och ting..?

Smutsiga strumpor funna i kökssoffan. Dessvärre hittar de inte själva till tvättkorgen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Linda – som i Lindamordet

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mitten på juni gjorde Fästmön och jag vår årliga tripp till Emmaus i Gryttby. Med hem i bilen kom en lite lagom stor hög böcker till väldigt lågt pris. Idag läste jag ut en av dem, Linda – som i Lindamordet av Leif GW Persson.

En ung kvinna, knappt myndig, hittas våld-tagen och strypt i Växjö. Den lokala polisen använder sig av sina kontakter inom polisen och får Riksmordkommissionen till sin hjälp. Det förhörs, det intervjuas vittnen och det topsas. Det topsas över 700 män – och till och med en kvinna. Men så småningom ringas en misstänkt person in.

Jag älskar författarens skildringar av polisen Evert Bäckström, en lagom fet man i sina bästa år, som är aningen lite för förtjust i alkohol och som lite grann tror att han är Guds gåva till kvinnan. (Det är han inte. Hans könsorgan liknas av nån vid en prinskorv, dessutom.) Roligast av allt är att läsa när Bäckström säger nånting. Dessa meningar avslutas nämligen med att han tänker nånting också – ofta helt diametralt jämfört med det han nyss har sagt.

Den här boken gavs ut 2005. Författaren blev anklagad av föräldrarna till en 18-åring som mördades i Örebro 1998 för att ha använt såväl intrig som sekretessbelagt material från den verkliga mordutredningen i denna fiktiva roman. Författaren nekade till detta, men gjorde en anmälan så att saken kunde utredas. Anmälan om tryckfrihetsbrott las ner av JK.

Oavsett vilket tycker jag att det här är en bra polisroman – om än lite tjock, precis som Bäckström. Den får ett högt Toffelbetyg, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Neråt landet…

Neråt landet blev vädret sämre och sämre. Faktum är att det kom regnstänk på framrutan mot slutet av vår resa. Vi kom inte iväg särskilt tidigt, klockan hade passerat 13.30 och med nödvändig paus var vi inte framme i Metropolen Byhålan förrän fyra timmar senare.

Vi stannade på sedvanligt ställe och intog, förutom toa, även var sin äcklig macka, kaffe och vatten. Inget var gott, inte ens vattnet, tyckte mamma och grimaserade för att det var beskt. Men en sån här bakelse – som vi DELADE på – slank ner fint:

Bilbakelse till de två bilburna.

På vägkrogen förfasade jag mig invärtes över en stackars pojke som var klädd i turkos från topp till tå. En annan pojke klädd i randigt hade uppenbarligen fått dålig uppfostran för han rapade ljudligt när han passerade mig. Eller också kvävde han en kräkreflex, jag är ju så ful och äcklig.

Har du varit i Brattebrobacke* nån gång? Det har jag. Fem gånger hittills i år och i morgon väntar en sjätte. Det är ett väldigt vackert namn, tycker jag, på en fasligt lång uppförsbacke. Vägen ner till Metropolen är annars ganska trist, förutom de sista sex, sju milen när man har svängt in på riksväg 50. Där finns det i alla fall lite fin natur att se på.

Vi landade som sagt vid 17.30-tiden. Mamma packade upp i en och en halv timma, medan jag pysslade med hennes blommor, läste och beundrade ett gäng elefanter i hyllan.

Ett gäng elefanter.

I hyllan hittade jag också en spännande bok som jag har tänkt låna och läsa hur länge som helst. Det är Zarah Leanders memoarer, signerade av divan själv och skänkt till mina farföräldrar 1973, samma år farfar dog. Jag tror att Zarah och farfar låg på sjukhus i Norrköping samtidigt.

Zarah Leanders memoarer, signerade av divan själv på försättsbladet.

Efter ett tag började det knorra i magen och till sist fick jag äntligen åka iväg till mitt favoritställe och hämta mat, Nattkröken. Här får man alltid rikliga portioner gammal hederlig korvkioskmat, till suveränt lågt pris. Rekommenderas varmt för den som passerar eller stannar i stan ett tag!!!

Mor åt grillad krov med mos och tuggad hackad gurka, jag spätta med pommes och räksallad. Som avrundning tog jag en tur med soporna samt längs med sjön. Jag ville se hur det går med brobygget och det går framåt, minsann!

Bron Skepparpinan ska leda trafiken söderut utanför stan.

Det blåste bara en svag vind och vattnet var alldeles klart. Tänk om jag hade kunnat ta ett kvällsbad!

Klart, klart Vättervatten.

Och medan jag promenerade 12 kilometer, passade jag på att ringa Fästmön, som jag saknar och längtar efter massa, massa!

Närå, jag gick inga tolv kilometer, men jag undrar vad det är tolv kilometer till…

I m0rgon ska jag försöka komma iväg lite tidigare än halv två uppåt landet, för jag vill gärna hinna och orka köpa en ryggsäck på Stormarknaden. Och i morgon går jag in i min tredje semestervecka…

Livet är kort.

*Uff! När jag googlar på Brattebrobacke läser jag bara om en massa fruktansvärda olyckor som har skett där, så jag lägger inte in nån länk…

Read Full Post »