Klappat, gosat och klart

Ett helt färdigt inlägg. Nästan.

---

 

Helt färdiga och slut är vi. Och vi, det är förstås Citrus och Lucifer, som har tagit över den här bloggen. Vi har gjort julmat och julgodis, slagit in julklappar och umgåtts med våra äldre, människosyskon och vår människomormors mamma och pappa. Vår storasyster Majas människopappa har vi också träffat liksom den däringa Tofflan, vår mommis. (Lite rörigt med familjeförhållandena är det allt i den här familjen…) Ha! Gött åt ‘na att vi tar över bloggen ett tag. Hon skriver så mycket skräp här. Men vi, vi är helt färdiga, som sagt…

De som sover synda icke…

Den sägs ju att den som sover inte syndar. Vår människomormor brukar tycka att vi är busiga, men se ovan hur snälla och försynta vi är – när vi sussar. Inte har vi fått några klappar heller. Vår mommis lämnade tre kassar, fast det fanns inte nåt som var intressant för oss där. Möjligen snörena. Men det klart, hon slängde ju fram en vit, smaskig novemberkaktus vars blommor vi kan tugga på. Alltid något…

Smaskens att tugga på, tycker vi bus… eh… kattungar.

Den där Tofflan, förresten… Hon satt här i kökssoffan och gäspade. Det är BRA att hon har massor att göra på jobbet så hon blir trött och inte orkar vara sträng mot oss. Konstigt, förresten. Hon är en och lämnade tre kassar med klappar till sju personer. Men hon hade med sig två kassar till sig själv härifrån… Roffig och sniken, minsann, för snäll kan vi inte tänka oss hon har varit.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu får vi se om hon kan låta bli att klämma och öppna i förväg. Fast det är ju snart dan före dopparedan, så hon kanske kan behärska sig. Möjligen blir det ett smakprov på vår mormor Annas knäck och kola, som låg bland klapparna, i morgon. Hon får nog suga, så att inte tandläkaren behöver tillkallas.

Nä, vi ska fortsätta sussa lite så att vi kan hålla igång i natt. Mormor har klätt en gröngöling med en massa spännande saker som vi kan riva ner. Sch…

God jul önskar Lussekatterna i Himlen! 

(Bäst vi ger tillbaka bloggen till Tofflan nu…)

Tofflan själv passar på att TACKA i förväg för alla klappar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärtliga hälsningar

Ett tisdagshjärtligt inlägg.

---

 

Nä, tisdagar är inte mina favoritdagar. Den här dan började också lite bakvänt. I stället för att kliva upp och gå till badrummet blev det rusning till toa – med påföljd att jag glömde trycka på perkolatorn. Så när jag kom ut från badrummet möttes jag av… noll kaffedoft. Som bäddat för en dålig start med en massa morrande i bilen på väg till jobbet. Inte blev mina morranden mindre heller när en cyklist lekte vänstertrafik. Det har vi inte haft i Sverige sen 1967. Jag var livrädd att hon skulle svänga höger rakt framför min bil. Morrandena blev till skrik inne i bilen. Tjejen fick onda ögat. Fast jag tror inte att det hjälper. Vissa cyklister tror att de inte bara har egna trafikregler, de tror att de har nio liv också. Nä, det var inga hjärtliga tankar jag sände cyklisten. Som grädde på moset låg jag bakom fyra som cyklade i bredd de sista 100 meterna till jobbet. Ännu färre hjärtliga hälsningar från min sida.

Hjärtliga hälsningar – av nålar…

Dagens jobb fortsatte nere i vattnet. Det är inte helt enkelt att lägga ihop flera texter till en, men jag är nu färdig med fem av sex. Den sjätte hann jag påbörja innan jag gick hem. Jag avbröt emellertid, för skallen har bultat och gjort ont och koncentrationen sviker mot slutet av dan. Av NK* fick jag höra att nån tänker på oss och dessutom gott om oss. Det gjorde mig varm i hjärtat.

På tisdagar handlar jag efter jobbet. Denna tisdag var inte nåt undantag. Plötsligt stod jag där med tre (3) kassar vid kassan på Tokerian när nån ropade på mig. Jag såg inte vem det var och dessutom hade jag glömt ställa scannern i en hållare. Klarade jag av att betala? Ja. Då såg jag att det var Lucille som hade gastat och jag erbjöd henne skjuts hem, typ 50 meter. På så vis fick jag lite bärhjälp, fräck som jag är, samt lite skvaller. Tre julklappar fixade jag idag också, varav den ena till mamma.

Klappar ska ges med hjärtat.

Jag har nu registrerat mina varor, svarat på två enkäter och läst lite mejl. Fick en hjärtlig inbjudan till en disputationsfest strax före jul, men blev tvungen att tacka nej eftersom jag ju får en gäst. Inte heller kan jag gå på jobbets julfest, som är dan före disputationsfesten. Festligt värre – för andra. Vart tar tiden vägen??? Den kommande helgen ska jag försöka fixa lite fler julklappar, bland annat till Fästmön. En får passa på när hon jobbar. Måste också kika lite på nåt till resten av familjen. En del idéer har jag, men de är få och rör dessvärre inte alla. I slutänden brukar det emellertid lösa sig. Anna och jag har kommit överens om en nivå och ett visst samarbete. Det går inte att köpa julklappar till vuxna barn i samma mängd som när de var barn-barn, om du förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de inte får klappar givna med hjärtat…

Nu ska jag in i duschen och hoppas på att inte få vattenskador. Det är nämligen en epidemi av såna i området. Sen blir det mackmiddag och till den TV-tidningsfluktande innan jag bänkar mig för Veckans brott. Vad har DU för dig i kväll, dårå? Orkar du, så skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det går mot slutet

Ett inlägg om veckan, månaden och lite annat.

---

 

Världen största ögon. Bilden är nästan sex år gammal…

Nu ska vi inte göra några snabba tolkningar av rubriken. Det den avser är att det går mot såväl slutet på veckan som slutet på månaden. Tänk, snart är det juni och dags för skolavslutning! Förra året kunde jag inte delta i skolavslutningen eftersom jag jobbade. I år tänker jag vara med – om jag får. Och tro inte att det har nåt att göra med den traditionsenliga jordgubbstårtan som Fästmön gör, neheeej da! Jag har försökt vara med vid yngste bonussonens samtliga skolavslutningar och det är en rörande tillställning – om än jobbigt att stå rakt upp och ner så länge för mina onda fötter och i antingen stekande sol eller hällande regn. Nej, skolavslutningen är inget jag missar om jag inte är tvungen att vara på annat ställe. För rätt som det är är lillskrutten stor. Det går fort.

Idag har jag namnsdag. Inte för att jag känner mig som nån Jeannette, precis… Den enda som uppmärksammar det nu för tiden är min lilla mamma. Två namnsdagskort hade hon dessutom skickat – bara för att hon tyckte att hon skrev så fult (”glasögonen åkte av hela tiden”) i det första kortet. Lilla mamma då! På söndag är det Mors dag och mamma får sitta ensam. Men hon har i alla fall en ny och fungerande perkolator – som jag vet ALLT om vid det här laget. Den blev en förtida present, fast det låg också ett inslaget paket att öppna på söndag i påsen som snälla FEM vidarebefordrade åt mig.

Två namnsdagskort sprättade jag upp idag från lilla mamma.

 

Skrivbordsstolen från A och J, tillfixad, är till salu för 1 500 kronor på Helping Hand… Den lämnade FEM och jag in när vi var där i början av maj.

Vänner ja… De är en folkgrupp i sig. Den som har läst mitt lösenskyddade inlägg från igår kan se ett exempel. Jag förde en sms-dialog med vännen A igår eftermiddag medan jag fnulade runt på Helping Hand och hon hade råkat hamna på en sightseeingtur per tåg i Mellansverige tack vare (nej, inte på grund av!) en nedriven kontaktledning eller va 17 det nu berodde på den här gången. Det var nämligen så att jag och FEM lämnade in en skrivbordsstol där den där helgen när FEM var på besök här. Stolen hade jag fått av A och hennes man, men vi fick inte ordning på ryggstödet – trots att vi totalt var en fem personer som försökte… (Hade kunnat bli ett separat blogginlägg!) I övrigt var stolen jättefin och vi fick ett stort TACK när vi lämnade den. Att det blev just Helping Hand hade att göra med att FEM ju köpte en bästefåtölj där till sin sambo och vi behövde få plats för den i hennes bil. Och igår såg jag den blåa stolen som vi hade lämnat. Uppenbarligen hade nån med ingenjörsutbildning varit på den, för ryggstödet såg helt OK ut. Men prislappen… Jag baxnade!!! Och naturligtvis tog jag en bild och skickade över till min turistande vän A. Jag kan bara föreställa mig hennes fågelholksmin när hon tog emot bilden på mobilen…

I övrigt såg jag en del fint och fult på Helping Hand. Smartaste grejen var nog det kombinerade lilla nyckelskåpet/spegeln som säljs för 65 kronor. Naturligtvis inget som följde med hem till mig, jag har både nyckelskåp och spegel i min hall. Men ett litet tips för den som inte har nåt! Idag, fredag, har Helping Hand stängt, men på lördag är det öppet igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddag åker Anna hem till Himlen för att vara mamma på heltid i två veckor igen. Jag skjutsar hem henne, förstås. Hela bilen är full av grejor, trots att vi redan varit ute en vända till Himlen med saker. Vi storhandlade i onsdags och körde då även ut och packade in de fem matkassarna. Storhandling är aldrig roligt, men i onsdags var det nog värre än värst. De första 20 minuterna terroriserades vi kunder av ett meddelande på först svenska, sen engelska, som upprepades hela tiden. Det handlade om att ett brandlarm hade gått i byggnaden, men att det skulle undersökas innan kunder och personal behövde agera på nåt visst sätt. Tänk om vi hade varit nästan färdiga – och så hade vi fått lämna vagnen med alla kassarna och springa ut!.. Nej, jag vill inte ens föreställa mig och jag är glad att det uppenbarligen var ett falsklarm eller nåt test.

För egen del ska jag hasa över till Tokerian och köpa mig nån ordentlig mat till i kväll. Det blev varm korv boogie till middag igår. Tanken var att det skulle bli korv med bröd, men det fanns bara ett bröd kvar till de tre ganska så små kycklingkorvarna. Nä, det var inte särskilt mättande för en som hade hållit på med kroppsarbete och jagat skruvar under eftermiddagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att du får en fin helg! Själv förenar jag mig med familjen under morgondagen. Till dess ska jag skriva och skriva och skriva lite. Och försöka läsa ut min bok på gång! Jag är alldeles i slutet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiotusen mil

Ett långkört inlägg.

---

 

Det blev en lång dag idag och slut är den inte ännu. Efter en värknatt och diverse plock på förmiddagen gav jag mig iväg runt lunchtid. Jag visste ju att storhandling väntade vid ankomsten och ville försöka hinna med den innan mörkrets inbrott. Men när jag hade en tredjedel kvar av resan blev jag nödd och tvungen att stanna för output och input. Det senare blev i form av en plastad ostmacka och kaffe. Hela 51 spänn ville kassörskan ha för detta. Jag hade en femtiolapp och en femhundring i plånkan, men ingen enkrona. Du ska inte tro att hon bjuckade på spännen. Det blev till att knäcka femhundringen. Och just som jag slagit ner rö… min bakre del för att fika insåg jag att jag hade glömt min medicin så fint i dosetten hemma i Uppsala.

Plastad macka med ost och kaffe till för 51 spänn.

Vad gjorde vi före elektronikens genombrott? Idag var jag överlycklig att det finns nåt som heter e-recept. Efter ankomsten slängde jag i mig en kopp kaffe till, tog mammas storhandlingslapp och styrde kosan mot lasarettsapoteket i Metropolen Byhålan. En mycket vänlig tjej lät mig plocka ut tre mediciner, trots att jag hade tagit ut så sent som förra veckan. Men hon gjorde en anteckning om att jag glömt mina mediciner och sen var det inte mer med det! Toppen, toppen, nu slipper jag kräkas, till exempel. Det var jag mest rädd för eftersom det är vad som händer efter ett dygn utan den ena medicinen.

Jag fick leta upp en ny korvkiosk idag eftersom Nattkröken hade blivit wokkiosk.

På min shoppingtur blev jag och Clark Kent* observerade av vännen M, medan jag missade vännen FEM på lasarettet med några minuter, tror jag. Båda vill ses och jag ska försöka få till det hela. Men på påskdagen blir det en tur ut på landet för att hälsa på vännen I – vars nya och närmaste granne är FEM:s äldste son. Notera att vännen I och FEM inte känner varandra. Vilken liten värld det är! Jag ska ringa vännen på landsbygden under morgondagen för vägbeskrivning så att mamma och jag inte kör vilse. Ja, för mamma följer med, om hon orkar.

På ICA Maxi var jag inte ensam. Där var värre än värst och inte hittar jag i butiken heller. Så vi glömmer detta trauma. Hem med tre kassar och en apotekspåse, en kopp kaffe och sen iväg till korvkiosken för att inhandla onsdagsmat av äkta byhåletyp.

Nu har vi ätit och jag fått kolla mejl och sitta och skriva ett helt blogginlägg. Vi ska naturligtvis se på När livet vänder klockan 20. Jag är så tacksam att jag kom fram helskinnad – särskilt med tanke på vad kvällens program handlar om.

Mammas och min kväll ska avslutas med en promenad nere vid sjön. Clark får vänta här hemma. Han har just i kväll kört 10 000 mil.

Clark har just kört tiotusen mil.

*Clark Kent = min duktige lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Teknik och färdtjänst: Fungerer, fungerer ikke…

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.

---

 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hårt arbete, kan det löna sig?

Ett inlägg av en som har arbetat hårt idag.

---

 

Det tar på krafterna att skriva bok. Att skriva självbiografiskt bok. Att öppna dörrar som har varit stängda ett tag. Dörrar till det som har varit. Tunga dörrar att öppna. En dag kanske jag får lust att berätta hur jag planerar det hela och hur jag går tillväga. Men just nu är jag bara trött och urlakad. Jag arbetade i fyra timmar idag. Hårt. Och inte vet jag om det lönar sig. Men det ger mig något att göra i väntan på..?

Lådor överallt. Men var fanns extrapriserna?

Det magonda och huvudvärken finns kvar, men efter förmiddagens sedvanliga jobbsökeri – med full poängs utdelning! – skuttade jag över till Tokerian för att proviantera. Idag rusade jag som en blind höna, kändes det som, allt medan jag jagade extrapriser. Och överallt i min väg stod det vagnar med lådor, vagnar utan lådor, pallar…

Två kassar släpade jag hem. Jag hittade lax till bra pris och den stoppade jag i frysen. En bit kycklingkorv inhandlades också. Alltid bra att ha om matlusten och matlagningslusten återvänder. Fil, mjölk och… plötsligt hade jag handlat för 200 kronor. Dagens fynd blev emellertid tre middagar för 3:90 styck. Nu blev du allt lite imponerad, eller?

Under frukosten telefonerade jag med Fästmön. Jag hoppas att vi kan träffas i morgon. Jag kanske kan fördela om dygnets timmar lite så att jag förlägger mitt skrivande senare. Det är inte bra för mig att isolera mig och rådda i det förflutna hela tiden. Det gör så ont att röra i vissa saker. Ibland kan jag inte riktigt förstå att jag fortfarande sitter här. Men jag måste få vara en stund i nuet också.

Jag har även hunnit med en klargörande mejlväxling. Jag har läst, lyssnat med ögonen och jag har talat med det skrivna ordet. Kommunikation är svårt. Hört det förut?

En skål med fil och müsli samt ett glas Pro Viva och några muggar kaffe har jag fått i mig idag. Det är dags att laga mat. Tack, Anders, för tipset!

Dagens middag blir nudlar med champinjonsmak, förstärkta med en näve frysta grönsaker.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nerver, min nya tjej och mos av alltihop

Ett inlägg om helgen.

---

 

Vad ska hönan göra med månadens 900 kronor, tro?

Igår eftermiddag tuffade Clark Kent* och jag ut till Himlen. Vädret är som det visst alltid är sen ett par veckor tillbaka: ömsom sol, ömsom regn. Det gör det lite svårt med kläder. Bara detta att behöva fundera över ytterkläder eller inte, skor med hål i och risk för vattenintag eller svettodojor som är täta. I-landsproblem, jag vet. Jag är i alla fall mycket glad över att jag lagade mina täta svettodojor i våras. Förhoppningsvis funkar de ytterligare en vinter. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till om den häringa arbetslösheten blir långvarig. Jag fick visserligen a-kassa i torsdags, men när alla räkningar var betalda hade jag 900 spänn kvar att leva på resten av månaden. Jag undrar vad jag ska köpa för alla dem. Inga skor, i alla fall, det räcker de inte till. Samtidigt är jag väldigt glad att jag hade pengar så att jag kunde betala alla mina räkningar och ändå få lite över. Allt som inte är minus är bra. Och så tycker jag att de som retar sig på att jag får betalat för vissa inlägg på bloggen ska sluta upp med det och ägna sig åt att sätta sprätt på sina löner i stället, som de ju får varje månad. Ni behöver inte bry er om mig och hur jag gör, jag redovisar varenda krona jag tar in till a-kassan.

Tänk om jag blir miljonär?!

Samtidigt kanske det är en miljonär som sitter och skriver dessa ord. Fästmön köpte var sin Trisslott åt oss igår i stället för wienerbröd till kaffet (vi smockade i oss några av Prinskorvens utflyktskex som skulle vara till i morgon också, he he heee…). Och tänk! Jag som aldrig har tur vann hela 30 kronor! Idag har jag hämtat ut en ny lott – som förhoppningsvis innehåller en lite större vinst. Vi får se.

Helgen har varit lugn. Det är nog först nu som jag har börjat inse att äldsta bonusdottern snart flyttar. Det känns riktigt konstigt… En liten aning nerver i dallring här och var. Men tänk så spännande att ha hela livet framför sig… Idag hjälpte jag henne att köra lite kassar med saker från pappa till mamma. Senare levereras flyttlådor som ska packas. Och en finfin kompis skjutsar upp till norr nästa lördag. Men innan dess ska vi ha en middag för Linn på lokal, vi i familjen, på onsdag kväll. Jag har en klipptid då och som tur är har jag lagt undan pengar till klippningen så att jag också kan äta med de andra.

Vilka rattar, va?! Hö, hö…

Om jag nu får följa med. Jag träffade en ny tjej i helgen och är upp över öronen förälskad i denna rosa varelse med runda tuttar och… Äh, jag skojar bara, men håll med om att denna flick-rogot (ett av bonusbarnen sa rogot i stället för robot så nu säger Anna och jag det jämt) är väldigt söt… Anna köpte henne på semestern.

Anna lagade god kyckling med naan igår. Jag har nyss anlänt till New Village och jag har köpt hem pulvermos. Här ska nämligen lagas pulvermos och kycklingkorv till söndagsmiddag. Jag lagar aldrig mat från grunden och det syns på min kroppshydda. Men jag blir lite stolt över mig själv att jag överhuvudtaget lagar mat…

Jag är väldigt nervös i skrivande stund, för i morgon förmiddag är det intervjudags igen. Just den här svängen har det dragit ut lite på tiden och kanske är det det som gör mina nerver extra oroliga. Jag har pratat med mamma och blivit lite peppad, men bäst av allt är nog att jag får en kartläsare med mig på resan i morgon. Då slipper jag oroa mig för att köra vilse som jag gjorde sist… Kläder är framplockade och nej, det blir inte kjol, knytblus och pumps utan mörka jeans, grön fin piké och möjligen svart Lyle & Scott-tröja med dragkedja om vädret så tarvar.

Och nu ska jag hänga tvätt. Tjockissvart. Igen.

*Clark Kent = min lille bilsuperman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stressig natt, härlig måndag

Ett inlägg om lite stress, kanske.

---

 

Det sägs att man är stressad när man till och med drömmer om det. Ja, jag drömde inte direkt att jag var stressad i natt, men jag hade en typisk stressdröm. Denna, i kombination med att jag tappar hår och har haft eksem ett tag, gör att jag kan kategoriseras som stressad.

I natt var jag på besök i min farfars kyrka, oklart i vilken stad. Som pastor inom Metodistkyrkan var det bara att flytta dit där man fick uppdrag. När farfar och farmor hade kommit till Sverige efter kriget flyttade de till massor av olika städer. Ett tag bodde de i Uppsala där farfar var pastor i församlingen. Sist bodde de i Norrköping – som pensionärer. Men i natt var farfar verksam igen, i alla fall i min dröm. Jag kom in i kyrkan bakvägen och skulle delta i gudstjänsten som redan pågick. Jag var minst 20 minuter försenad och jag bar på kassar med material av okänd art. Det var många trappor och gångar innan jag nådde fram till en musikklass! Där stannade jag och pratade en stund med eleverna. Jag skulle just öppna dörren till själva gudstjänstlokalen i kyrkan när jag vaknade – svettig och uppjagad.

Inte vet jag vad den här drömmen står för, men idag känner jag en oro i bröstet. Det är som om en liten fågel har slagit sig ner där och fladdrar nervöst med vingarna.

Kanske ett bokfodral till en ny laptop?

Förhoppningsvis släpper den obehagliga känslan snart. Jag har suttit i ett par, tre timmar och sökt jobb (fyra stycken blev det idag). Dagens stora evenemang är en shoppingtur med min livstids IT-konsult. Jag hoppas komma hem med nånting lättinstallerat, till ett hyfsat pris. Håll gärna en tumme! Jag har liksom ännu inte bestämt mig ens för om jag vill köpa laptop eller stationär dator…

Måndagen idag är härlig. Det är tyst i såväl huset som på gården, men somliga var livade här på baksidan mycket sent igår kväll. Jag förstår att det måste vara nästintill omöjligt att få sommarlovslediga barn att komma in och lägga sig när det är ljust och varmt ute.

Från och med idag är jag lägenhetsvakt. Lucille sa att jag är den hon litar till hundra procent på, vilket fick mig att känna mig både förtroendeingivande och viktig. Jag har dagen till ära tagit in deras papperstidning, men de har satt prenumerationen på uppehåll från och med i morgon. Det känns lite konstigt att ha en morgontidning till frukosten – om än bara för en dag…

Vad händer hos dig idag??? Om du inte har fått värmeslag, skriv gärna några rader och berätta! Min nyfikenhet är det som vanligt inget fel på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min vanliga tur

Ett motigt inlägg.

---

 

Hembakad anelbulle och kaffe hos Anna.

Nej, man ska inte tro att man har flyt några längre stunder i livet. Ryggen har nu bråkat sen igår. Jag har verkligen jätteont. Verkligen. Åkte ut till Fästmön igår på tidiga eftermiddagen och där har jag stönat och gnällt fram tills jag åkte hem vid lunchtid idag. Jätteroligt för alla. Jag fick i alla fall smaka ljuvligt goda kanelbullar som Anna bakat och Elias sockrat.

Bröd på rymmen på ICA Solen.

Men först åkte vi till världens bästa affär, ICA Solen, där vi inhandlade förnödenheter till kvällen. Anna styrde som vanligt varuvagnen som en stridsvagn och jag tramsade och flamsade och fotade bröd på rymmen. Bröd, som brödmannen sen la tillbaka upp på hyllan… Uff…

Anna slavade i köket hela eftermiddagen och kvällen, jag låg och stönade i kökssoffan, i vardagsrumssoffan och på vardagsrumsgolvet. God mat fick jag i mig och senare på kvällen Mr Selfridge på TV. Sen tog jag slut och ville bara gå och lägga mig. Klättrade upp i Annas höga säng, läste ett kapitel i min bok på gång, släckte och somnade som en gris. Rullade runt i sängen under natten så Anna undrade om jag hade sovit överhuvudtaget. Det hade jag, men ryggen gör ju att jag vaknar av och till.

Hundra spänn i pantflaskor.

Idag var ryggen inte ett dugg bättre än igår.  Det var bara att inse att jag skulle få åka hem och ta en tablett och en varm dusch. Men först packade vi in oss bilen för att åka och panta sex kassar läskflaskor. Man kan undra varför ingen av dem som dricker all den här läsken sköter pantningen. Nu gav den oss hundra spänn!

Men det var igår jag hörde det första gången, när jag backade ut hos Anna för att åka och handla. Bilen lät inte som den skulle. Idag lät den ännu mindre som den skulle. När jag kommit hem till New Village och svängde in för att lämna Lottot på Tokerian upptäckte jag att ljuddämparen, tror jag det är, hänger löst. Och så kan jag ju inte åka omkring. Bilen måste till en verkstad. Bilen, som jag behöver för att ta mig till jobbet. Bilen, som ska besiktigas den 23:e. Ja, nån verkstad kan jag ju inte ringa idag, för det är ju söndag.

Varsågod, ta en banan. Som om det skulle hjälpa…

Men jag ringde en kollega och har blivit lovad att få samåka till jobbet i morgon. Jag måste försöka ringa verkstan innan dess och kolla när jag kan få en tid. Kanske måste jag försöka ta mig dit med bilen också. Jag var ute och tittade på eländet i garaget förut och försökte silvertejpa. Helt värdelöst eftersom tejpen inte fäste. Ryggen värker ännu mer och nån tablett har jag inte hunnit ta än. Min vanliga tur, verkligen. Och grejen är att jag bara måste till jobbet i morgon, för jag ska ju ta emot och ha introduktion med den nya medarbetaren… Nu hoppas jag att jag får tag i verkstan före klockan sju, för senast klockan sju ska min kollega åka härifrån eftersom maken måste vara på sitt jobb i orten efter den där vi jobbar. Men, som sagt, med min vanliga tur får jag väl inte verkstadstid snart och missar säkert samåkningen. Sen blir chefen skitförbannad och ingen tar emot den nyanställde. Jag blir fullständigt galen. Och nej. Jag kan inte åka kommunalt. Sa jag att det snöar också..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Man är allt lite ovan…

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.

Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis. Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Här händer det märkliga saker allt som oftast.

Inne i affären var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.

Nu har jag fått kraft och ork och lust att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…

Livet är kort.

Read Full Post »