Tusen bitar – en film om Björn Afzelius

Ett inlägg om en film.

---

 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Titeln på filmen är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

Missade du filmen? Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två år idag

Idag är det två år sen Anna och jag förlovade oss.

Så här såg ringarna ut i sin ask.

                                                                                                                                                      Den 8 november 2008 blev vi fästmör. Vi hade annons i lokalblaskan, till och med. Föga visste vi då nåt om bomben som skulle slå sönder tillvaron två månader senare. Jag höll vid tillfället på att bekämpa en fruktansvärd ryggvärk. Det var ingen plåga jämfört med det som skulle komma…

Sen kom ringarna på fingarna! Anna tog bilden!

                                                                                                                                                           Vi firade med att supera på Il Forno Italiano, min mamma bjöd på middagen. Il Forno är en restaurang i Uppsala som jag gärna går till när nåt viktigt och speciellt ska firas, som förlovning eller födelsedag. I år blev det emellertid firande i förskott av tvåårsdagen och på Lady Hamilton i Stockholm. Ibland måste man unna sig!

Med detta inlägg ville jag främst säga att jag är så glad för att Anna finns i mitt liv och att hon och barnen verkligen berikar det. Anna är den mest lojala och trofasta och kloka människa jag vet. Hon har stannat hos mig trots all skit som drabbade mig efter att vi förlovat oss. Inte en tum har hon vikit från min sida, trots att jag ofta pendlar mellan hopp och förtvivlan i jakten på ett nytt jobb och trots att jag periodvis måste tillbringa rätt mycket tid med min mamma.

Jag älskar dig, Anna och jag hoppas att jag en dag får ett jobb så att jag kan fria till dig på riktigt.

Read Full Post »

Utdraget. Del 23

Det slog mig först efter ganska lång tids bekantskap att E hade haft så många tidigare liv. Liv där han varit någon annan, haft en annan grund, en annan omgivning, andra värderingar. Utifrån sett skulle man då kunna tro att han var en vindflöjel eller en sådan som var rotlös och hade svårt att stanna. Så var det emellertid inte alls. Han var trofast och ärlig – och, skulle jag kunna föreställa mig, en smula tråkig. Åtminstone i förhållanden.

E var mycket av en rutinmänniska, men just hans bakgrund, med alla liv och olika tillvaroskap, gjorde honom till en människa som var förändringsbenägen – tvärtemot det han så ofta kritiserats för. Han var lyhörd för förändringar, såg inte enbart ont i dem utan snarare det goda. Det som möjligen gjorde att man fick känslan av motstånd var hans förmåga att kritisera och argumentera. Ty redan innan förra årtusendet var till ända hade han bestämt sig för att ‘inte ta mer skit’, för att prata klarspråk. Ingen skulle någonsin mer sätta sig på honom. Och oavsett vad det fick för följder när någon försökte, skulle han alltid säga sitt hjärtas mening.

Många tog honom därför också som plump. I själva verket var omtänksam ett ord som hans väsen var insvept i. Ty han visste inte hur gott han ville de människor som ville HONOM gott. De som däremot ville honom ont, bevärdigade han inte med en blick.

Detta var skälet till att hans ögon och sinne var tämligen förvirrat sedan den dagen han först mötte D. D, som utgav sig för att vara Den Goda Människan personifierad visade sig vara Djävulen själv…

Read Full Post »