Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vägra ge upp’

Ett inlägg om en film.


 

Frost NixonÅr 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Loafers

Icke manliga skor?


Det här är,
som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

En svensk kvinna och en amerikansk man. En son. Ett löfte om att leva i Europa. Men det håller inte. Vad händer när allt krackelerar? Jag har just läst sista sidan av Hanna Lans debutroman Som någon annan bäddar, en födelsedagspresent från FEM.

En bok om två länders lagstiftning, bland annat…


Hon träffar en amerikansk man.
Hon gifter sig med Mannen, får en son med honom. Han lovar henne att de ska bo i Europa. När det går upp för henne att det inte blir så, att hans löften är noll och intet och att hon inte längre vill leva med Mannen börjar en lång resa. Två länders lagstiftning gör att hon fastnar. Men hon vägrar ge upp.

Jag vet inte om det som utspelar sig i den här boken är självupplevt av författaren. Det känns så. Det gör det mycket svårt att betygsätta boken. Jag känner att jag har svårt att förstå hur huvudpersonen i boken så lätt går på Mannens löften. Hur lätt hon förförs. Och att hon egentligen hela tiden är inställd på att äktenskapet inte kommer att hålla. Jag har svårt att få berättelsen att gå ihop, men vet samtidigt att känslor inte på nåt sätt är logiska. Dessutom kunde den ha blivit min historia. Jag är glad att jag slapp, men jag är också glad att jag fick den här boken och att jag fick läsa den. Tårarna kom flera gånger under läsningen. Ingen kan läsa boken och förbli oberörd. Tack, FEM!

Det som drar ner helhetsintrycket mycket är emellertid de många korrekturfelen. Det är förskräckligt många avstavningsfel och det signalerar slarv för mig.

Men det blir högt betyg!

Read Full Post »

Jag fick ett mejl från en av mina läsare. Det var avsänt i morse, men jag läste det inte förrän nyss. E skriver bland annat att h*n kommenterat ett inlägg och inte blivit riktigt nöjd med sitt svar:

[…] Det är inte alltid lätt att på några rader förmedla vad man anser. […]

Så sant så jag kunde inte formulera det bättre själv! Möten med människor är det viktiga, kloka, kloka människor.

Sen läser jag alltför snälla saker om min person och jag blir rörd och tycker inte att jag är värd de fina orden. När jag kommer till raderna om

[…] att du blivit illa behandlad […] 

känner jag hur mejlets avsändare verkligen förstår min smärta.

Ja, E, det gör väldigt ont. Tre år tar inte bort smärtan, men tiden har mildrat den, gjort mig till en annan, en både starkare och svagare. En skör, en med ogenomträngligt pansar. Nej, jag kan inte förklara det i ord…

Tack E för ditt fina mejl och för att du överhuvudtaget tog dig tid att skriva till mig! Naturligtvis är ett svar på väg. Det är läsare som du som gör att jag vägrar ge upp och i stället fortsätter att skriva ett tag till. Även när jag tvivlar på mig själv och min förmåga att förmedla det jag vill.

Tack E  för ditt fina mejl!

Read Full Post »