Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tusen bitar’

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En barnslig blå längtansdag idag. Varför är längtan just blå? Men den ÄR blå. Blå. Och barnslig. Är det barnsligt att längta? Kanske. Det är i vart fall inte manligt. Inte heller är det tantigt. Jag längtar. Jag längtar efter dem som inte längre finns här idag. Jag längtar till exempel efter min pappa. Det är fyra och ett halvt år sen, men jag saknar fortfarande. Att mista en förälder som vuxen kan göra en lika ledsen som ett barn. Det finns ingen åldersgräns för sorg. Bara det att som vuxen förväntas man klara sig ändå. Det gör man, på nåt sätt. Även om det obegripliga tog min pappa ifrån mig.  Det blåa vattnet han simmade i – som tonåring när han först kom till Sverige. Och nu är han uppe i den blåa himlen.


Det blåa vattnet tog min pappa och nu är han uppe i den blåa himlen.

                                                                                                                                                       Mina tankar går också till Sysslingen som snart ska begrava en älskad förälder och som nu står föräldralös. Det är sorgligt. Det är sorgligt även om man har en familj själv och även om man har syskon.  När min pappa dog fanns mamma och jag. Förts året därpå träffade jag Den Mest Älskade. Hon som har stått vid min sida sen dess trots alla motgångar och trots att krisen fortfarande är en kris. Varje stund vi är ifrån varandra längtar jag. För jag tar aldrig Anna för given. En dag kan allt gå i tusen bitar.

Read Full Post »