Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjunga duett’

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett musikaliskt inlägg.


 

Sarah Dawn Finer VinterlandSarah Dawn Finer… Hade jag inte varit tillsammans med den bästa Fästmön, då hade jag baske mig satt efter Sarah Dawn Finer. För är det nån som skulle kunna förföra mig med sin röst är det hon. Det gjorde hon redan 2012 med albumet Sanningen kommer om natten. Sarah Dawn Finer skulle bara veta hur många gånger jag har sjungit duett med henne i bilen på väg till jobbet… Och nu har hon gjort det igen – nästan förfört mig med nya albumet Vinterland.

Vinterland består av tolv spår av vilka de flesta har nån sorts anknytning till vinter, nyår eller jul. Fast kanske inte… Håll mitt hjärta. Ändå får jag känslan av julotta inuti när jag lyssnar på Samuel Ljungbladh och Sarah Dawn Finer i det här spåret. Det är bara… så vackert. vackert!

Ett annat favoritspår på Vinterland är förstås Jul, jul strålande jul i vilken Stephen Simmonds gör en strålande (!) insats tillsammans med Sarah Dawn Finer.

Låtarna Vinter, Ännu en jul och Vintersaga gör mig också alldeles varm inuti. De låter bara helt rätt i Sarah Dawns tappning trots att upphovsmännen är Tori Amos, Mauro Scocco och Ted Ström. Det avslutande spåret, Sancta Lucia (Strålande helgonfé), blir ett fantastiskt musikaliskt fyrverkeri tillsammans med Malena Ernman.

Det här albumet åker direkt upp på min önskelista! Sarah Dawn Finer är bara underbar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagskvällen och lite om idag.


Efter julmöblandet igår
var jag helt slut. Fredagen var en enda, jääättelååång arbetsdag. Först gick jag upp en kvart tidigare än vanligt, det vill säga klockan sex, och när jag sen äntligen var klar för dan med såväl jobb som hemarbete var klockan över 21. Det blev 15 timmars arbetsdag – med avbrott för en halvtimmes lunch och en liten Lucia-fika på förmiddagen, förstås.

ostbågar

Min middag.


I morse skrattade jag lite
när jag kollade in mitt diskställ – och nä, det blir ingen bild. Där stod en kaffemugg och en grön skål. Tro nu inte att jag hade haft sallad i skålen. Ingen risk – den hade härbärgerat en halv påse prästbågar. Nej, mina matvanor när jag är ensam har en del att önska…

Efter julmöblandet igår satt jag en stund vid datorn. Noterade då via Twitter att det pågick ett TV-program som lät intressant. Jag hällde ner mig i bäste fåtöljen och tittade och lyssnade. Och äntligen var det nåt sevärt en fredagskväll! Niklas Strömstedt var värd och tackade för musiken programmet Tack för musiken. Totalt ska det bli sex program, detta var det andra. Varje gång har Niklas Strömstedt besök av en artist. Igår var det Marie Fredriksson. Det tog en halv sekund, sen var jag fast i programmet! Såväl värd som artist var otroligt bra.

Ballader Marie Fredriksson

På den här, Ballader av Marie Fredriksson, finns mycket fint!


Ofta när sångare blir äldre
tappar de sina röster. Så är inte fallet – varken med Marie Fredriksson eller Agnetha Fältskog (tänk om Niklas Strömstedt fick henne som gäst…) eller Jessica Folcker heller, för den delen. Men Marie Fredriksson har ju dessutom gått igenom en del svårigheter i form av sjukdom (hjärntumör), så att ens se henne på en scen var som ett litet mirakel i sig.

Marie framförde, ibland tillsammans med bandet, ibland bara akustiskt med Niklas Strömstedt på gitarr, bland annat låtar som It must have been love, Sparvöga och Ännu doftar kärlek. Jag sjöng naturligtvis duett här i min ensamhet och tänkte att

Fasen, det var bättre förr – i alla fall med tanke på de låtar som skrevs då!

Timmarna gick och jag tvingade mig att stanna uppe så länge som möjligt, för jag ville inte vakna klockan sex idag. Det slutade med att jag glodde på American horror story på kanal 9. Det är en bisarr och läskig TV-serie och faktum är att jag inte har pallat att se många avsnitt av den. För läskiga, alltså… Men igår höll jag mig vaken – för att sen direkt efter programmet slockna som ett ljus.

I morse vaknade jag av att grannarna skrikande tycktes jaga varandra i en lägenhet nära min. Kände mig helt död och tänkte skrika nåt fult svärord åt dem. Men en blick på klockan sa mig att det ändå var dags att gå upp. Den var runt halv nio. Nu blir det lördagsfrukost och därefter dusch innan jag ger mig ut för att införskaffa föda julmat.

Om du vill se nåt riktigt sött föreslår jag att du tittar på Hagasessan när hon bakar pepparkakor. Det vill säga mest äter deg. Allra bäst är sortin, när hon tydligt visar att det är nog.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljud. Och oljud.


Igår gick jag hemifrån runt halv ett
mitt på dan. Jag åkte ner på stan och kom inte hem förrän till kvällen, runt sjutiden, tror jag klockan var. Över sex timmar hemifrån – det är rekord nu för tiden. Det är ett rekord som lär stå oslaget länge, ifall det inte sker mirakel. Och mirakel tror vi ju inte på längre.

Jag insåg snabbt vilket fruktansvärt brus det är omkring mig när jag inte är hemma. Det började ju redan på bussen. Först var det en karl som uppenbarligen lyssnade på nåt bra i sina lurar. Däremot sjöng han inte bra. Och när han började trumma vildsint mot sina lår kunde jag inte låta bli att ge honom en Motalabläng! För den som inte vet det är en Motalabläng ett ogenerat gloende på nån, gärna uppifrån och ner och sen upp igen. Ingen snäll blick.

Sen är det folk som pratar i sina mobiler. Jag tror att jag blir galen på vissa pratare! Varför måste man prata så högt??? Igår var det dessutom en brutta på bussen som pratade svengelska så det var riktigt larvigt. Hon

chit chattade

till exempel. Jag gissar att hon med det menade

småprata socialt.

Eller???

På Fågelsången – inte långt från BJ som brann i natt!!! – hade Peter och jag stundom svårt att höra vad den andre sa. Ändå satt vi inte vid nåt stort bord. Men det var ett sånt brus omkring oss. Folk är verkligen inte rädda för att andra ska höra de mest intima saker…

Flustret

Typisk Uppsalasilhuett.


Jag promenerade sen
igenom en ganska folktom stad. Jag fattar inte vad som händer med Uppsala på sommaren. Stan avfolkas rätt bra. Bara de vanliga häckarna vid floden. Tog några bilder av ”min” sommarstad, som trots allt brus var så tom på folk. Eller också var det så att jag valde motiv utan människor…

Fängelsehålor

Fängelsehålor eller vad?


Däremot såg man ju spår av människor överallt.
Fy fan så fult det är med allt klotter! Om man nu ska klottra, kan man inte göra nåt fint? Många klottrare är riktigt duktiga, medan andra bara sprejar tags. Skitfult!

Bro med klotter

Klotter förstörde denna bro…


Det blev inget regn igår,
inte ens åska, men molnen hopade sig. När vi skulle gå till bussen och åka hem från Le Parc var det riktigt kvavt. Men ingenting hände!

Mörka moln vita hus

Mörka moln mot vita hus, men ingenting hände.


Vi glodde lite på TV,
Fästmön gick och la sig medan jag såg näst sista avsnittet av Gengångare. Det var riktigt läskigt igår och vid flera tillfällen ställde sig håren på mina ben (!) rakt ut… (Nej, jag har ALDRIG rakat mina ben!)

Idag är det mulet. Solen försöker ta sig igenom, men det är inte så jättevarmt. Jag försökte få tag i Lucille igår för att kolla om vi ska åka och köpa hylla till förrådet idag, men fick ingen respons. Så nu vet jag inte vad det blir av den här dan. Jag har i vart fall engagerat ett par extra händer till förrådsstädningen som blir av på torsdag.

Kanske blir jag hemma helt och hållet och vilar mina öron från brus. Möjligen åker jag och tankar. Och så behöver jag springa över till Tokerian för att handla främst fil och sånt. Men här i huset är det fullt av brus också och jag vet inte om jag står ut. Det kanske blir en tur med bilen.

I bilen, ja… Så märkligt det är vad man lyssnar på där! Jag har ju sjungit duett med underbara Sarah Dawn Finer i flera månader när jag åkte till och från jobbet. Hon gjorde mig lugn och gav mig mod och kraft och lusten att le mot alla jag mötte på morgonen. Men sen, när allting rasade igen, blev det Marilyn Manson. På långresan till och från mamma återupptäckte jag radion, framför allt Sommar i P1. Numera är det oftast tyst i bilen. Jag behöver vila från bruset, bruset gör mig så trött…

Vad lyssnar du på i bilen eller lurarna? Det vore kul att veta!


Livet är kort.

Read Full Post »