Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.
Jag blir bara så ledsen på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen
byråkrati.
På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)
Chokladpengar betalar inte hyran.
För att överhuvudtaget kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.
Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!
En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG… Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.
Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.
Det är ganska omöjligt att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.
Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.
Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.
Jag blir så ledsen.
Ovanpå detta har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!
Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.
Och allt detta, kära läsare, hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 