Sju år och ansvarig har fortfarande inte tagit på sig… ansvar…

Ett förbannat inlägg.

---

 

För sju år sen filmades en cancersjuk man i samband med en dokusåpa på Sjukstugan i Backen. Ett dygn efter inspelningen avled mannen och ungefär en månad senare visades avsnittet på TV. Susanna och hennes mamma fick en chock när de såg sin pappa/make. Situationen som hade filmats var när pappan drabbats av akut andnöd. Ansiktet var osynliggjort, men dottern och hennes mamma – och även grannar! – kände igen röst och kläder. De anhöriga stämde då den ansvariga organisationen, men förlorade i tingsrätten och tvingades betala rättegångs-kostnader. Därefter överklagade de och nu i oktober ska fallet tas upp i Svea Hovrätt. Det är första gången de anhöriga berättar i media om detta och det gör de i lokalblaskan idag.

Hela historien är märklig. I hovrätten sägs organisationen ifråga, för övrigt den organisation som har ansvar för vård och hälsa om och för vårt läns invånare, vara motpart. Men det märkliga är att mediekoncernen bakom dokusåpan mer och mer har kommit till tals och också sagt sig vara villig att betala eventuellt skadestånd till de anhöriga om hovrätten dömer så.

Tingsrättens friande är underligt, tycker jag.

Tingsrättens resonemang kring sitt friande av organisationen är underligt. Rätten anser nämligen att avsnittet, som för övrigt visades på TV3, har brutit mot sekretessen. Men eftersom materialet också lämnades till media omfattas det av meddelarfriheten. Personalen som pratade om patienterna anses inte ha haft nåt brottsligt uppsåt. Och därför frias organisationen. Jag trodde att syftet med meddelarfriheten var att skydda den enskilde, inte en organisation…

De anhöriga känner sig väl bemötta av personalen och det är inte personalen som sådan som de vill ska ta sitt ansvar – det är organisationen, personalens arbetsgivare, som måste ta sitt ansvar. Även om mannen gett sitt samtycke, enligt organisationen, tycker de anhöriga att det är moraliskt fel att filma en döende person. De vill nu se en fällande dom så att andra människor som är anhöriga till svårt sjuka inte ska hamna i samma situation.

På sätt och vis har det blivit ett delvis önskat resultat: organisationen har inte fortsatt med dokusåperiet. Men man har ändå inte medgett att man har gjort fel.

Eftersom jag vid den här tiden jobbade inom organisationen var detta en dokusåpa jag följde. Jag sa vid flera tillfällen till min chef att h*n nog borde titta och ha lite koll på serien i sin roll som dåvarande informationschef för organisationen ifråga (inte vid Sjukstugan i Backen – som h*n var tidigare och som h*n nu är igen). H*n visade noll och intet intresse. Personligen kan jag känna att om h*n hade tittat och hade reagerat, så skulle det inträffade inte ha behövt ske. Men, som sagt, trots en lön som då  (2007) var högre än nuvarande riksdagsledamöters nya lön (61 000 kronor i månaden, enligt TT), var intresset att ägna 20 minuter varje måndags- till torsdagskväll noll.

Jag tycker att det här är förskräckligt. Detta skulle ha kunnat undvikas om inte organisationen ifråga och Sjukstugan framför allt varit så mediekåta, för att tala klarspråk. Visst gav dokusåpan en hel del postivt, men eftersmaken är minst sagt fadd. Organisationen ifråga bör ta sitt ansvar och erkänna att man har gjort fel och inte bara skylla på den föregående politiska majoriteten!!!

Det blir en rejäl och fet svart bak för denna ovilja att visa intresse och att vägra ta sitt ansvar! Skäms!

Ta ansvar, erkänn fel! Men det gör inte organisationen som sägs ansvara för länsinvånarnas hälsa och vård. Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

To hell – and back

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…

Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.

Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!

En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »