Moderspassion

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.

Den här gången står Minna i centrum. Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

To hell – and back

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…

Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.

Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!

En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Till dig som förstörde mitt liv

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »

Grattis, Johan, 20 år!

Johan på sin studentdag den 4 juni förra året. Fin i kostym och med hår på huvet… (ja, jag VET att jag är lite tjatig!)

                                                                                                                                                        Jag har ingen egen plutt
så jag lånar Fästmöns gutt
– för nu kan han äntligen bju’ mig på en hutt!
Gutt!!!

Barnaskarans äldste kan
nu titulera sig ”man”.
Glad att barnaåren försvann
är nog han!

Inget tjat det blir idag
när Johan firar födelsedag,
inte heller fylleslag,
hoppas jag…

Vill att din dag blir bra och lång
och att fröken Moa sjunger dig en fin sång
för jag kan knappt ta låga C, en gång…
Tjong!

Många grattis från en tofflig tant
till en kille som inte är nån fjant
inte heller nån elefant
Nu försöker jag sluta elegant!

En födelsedag så fin
önskar jag dig, herr Ahlin!

Många grattis och kramar!

Read Full Post »