Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘moraliskt fel’

Ett förbannat inlägg.


 

För sju år sen filmades en cancersjuk man i samband med en dokusåpa på Sjukstugan i Backen. Ett dygn efter inspelningen avled mannen och ungefär en månad senare visades avsnittet på TV. Susanna och hennes mamma fick en chock när de såg sin pappa/make. Situationen som hade filmats var när pappan drabbats av akut andnöd. Ansiktet var osynliggjort, men dottern och hennes mamma – och även grannar! – kände igen röst och kläder. De anhöriga stämde då den ansvariga organisationen, men förlorade i tingsrätten och tvingades betala rättegångs-kostnader. Därefter överklagade de och nu i oktober ska fallet tas upp i Svea Hovrätt. Det är första gången de anhöriga berättar i media om detta och det gör de i lokalblaskan idag.

Hela historien är märklig. I hovrätten sägs organisationen ifråga, för övrigt den organisation som har ansvar för vård och hälsa om och för vårt läns invånare, vara motpart. Men det märkliga är att mediekoncernen bakom dokusåpan mer och mer har kommit till tals och också sagt sig vara villig att betala eventuellt skadestånd till de anhöriga om hovrätten dömer så.

klubba och lagbok

Tingsrättens friande är underligt, tycker jag.

Tingsrättens resonemang kring sitt friande av organisationen är underligt. Rätten anser nämligen att avsnittet, som för övrigt visades på TV3, har brutit mot sekretessen. Men eftersom materialet också lämnades till media omfattas det av meddelarfriheten. Personalen som pratade om patienterna anses inte ha haft nåt brottsligt uppsåt. Och därför frias organisationen. Jag trodde att syftet med meddelarfriheten var att skydda den enskilde, inte en organisation…

De anhöriga känner sig väl bemötta av personalen och det är inte personalen som sådan som de vill ska ta sitt ansvar – det är organisationen, personalens arbetsgivare, som måste ta sitt ansvar. Även om mannen gett sitt samtycke, enligt organisationen, tycker de anhöriga att det är moraliskt fel att filma en döende person. De vill nu se en fällande dom så att andra människor som är anhöriga till svårt sjuka inte ska hamna i samma situation.

På sätt och vis har det blivit ett delvis önskat resultat: organisationen har inte fortsatt med dokusåperiet. Men man har ändå inte medgett att man har gjort fel.

Eftersom jag vid den här tiden jobbade inom organisationen var detta en dokusåpa jag följde. Jag sa vid flera tillfällen till min chef att h*n nog borde titta och ha lite koll på serien i sin roll som dåvarande informationschef för organisationen ifråga (inte vid Sjukstugan i Backen – som h*n var tidigare och som h*n nu är igen). H*n visade noll och intet intresse. Personligen kan jag känna att om h*n hade tittat och hade reagerat, så skulle det inträffade inte ha behövt ske. Men, som sagt, trots en lön som   (2007) var högre än nuvarande riksdagsledamöters nya lön (61 000 kronor i månaden, enligt TT), var intresset att ägna 20 minuter varje måndags- till torsdagskväll noll.

Jag tycker att det här är förskräckligt. Detta skulle ha kunnat undvikas om inte organisationen ifråga och Sjukstugan framför allt varit så mediekåta, för att tala klarspråk. Visst gav dokusåpan en hel del postivt, men eftersmaken är minst sagt fadd. Organisationen ifråga bör ta sitt ansvar och erkänna att man har gjort fel och inte bara skylla på den föregående politiska majoriteten!!!

Det blir en rejäl och fet svart bak för denna ovilja att visa intresse och att vägra ta sitt ansvar! Skäms!

Svart bak

Ta ansvar, erkänn fel! Men det gör inte organisationen som sägs ansvara för länsinvånarnas hälsa och vård. Skäms!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag är låg finns Anna ofta där med sin kärlek eller sina ord som lyfter mig. Och hon har fått mig att inse att tiden, krisens nachspiel, är en tid som har varit – och är – vår. Den tiden hade vi inte fått annars. Då hade det varit vardagsgrått tämligen bums – eller kanske bara helger. Nu får vi allt i ett. (Därmed säger jag dock INTE  tack till den som gjorde mig illa, det får h*n mig aldrig till trots att h*n hävdade det vid ett tillfälle!)

Inte är jag ledsen, arg eller bitter heller. Det var jag för ett år sen. Däremot har jag blivit mer misstänksam mot människor, ja – eller snarare deras motiv till att ”integrera” och interagera med mig. Det handlar till stor del om att jag aldrig får några svar på vissa frågor, men troligen är jag  också påverkad av boken jag läser nu, Ann Heberleins En liten bok om ondska. I boken diskuteras nämligen hämnd som en sorts ondska. I denna stund känner jag att hämnd inte skulle ge mig nåt. Hur skulle det hjälpa mig i mitt liv om A straffades för sitt beteende eller B blev av med tryggheten i tillvaron på samma sätt som jag själv? Inte ett smack! Det skulle inte hjälpa mig, inte glädja mig, inte ge mig ekonomisk vinning.


Tid har vi fått.

                                                                                                                                                       Det som driver mig obönhörligt framåt, det som får människor att verkligen hata mig, är mitt rättstänkande, tror jag. För jag tycker inte att det är fel att tala om när människor har agerat moraliskt fel eller kanske till och med brottsligt. Eller bara mobbigt och elakt. Jag vill nämligen bekämpa det onda genom att lyfta upp det till ytan, inte tiga, inte skydda – även om det skulle handla om en nära vän eller en kär anhörig. Eller mig själv. Jag är inte utan skuld. Inte alls. Jag har begått många fel. Man ska inte göra andra människor orätt – och om man gör det får man finna sig i att det finns såna som berättar om det.

Just nu är jag väldigt sårbar och känner mig lätt påhoppad. Men kommentera gärna det här inlägget för jag vill veta din syn på rättstänkande, sanning, ondska, hämnd och att lyfta fram det inte riktigt ärliga till ytan.

Read Full Post »