Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oförrätter’

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Egentligen vet jag inte om uttrycket ha e käpp i owöva härstammar från Östergyllen alls. Men eftersom en mig före detta närstående person – som var född och hade bott där längre tid än jag själv – svängde sig med detta uttryck får det bli så. Protestera om du har annan åsikt eller kunskap!

   +
= Ha e käpp i oöwa

                                                                                                                                                         Att ha e käpp i owöva har två betydelser: en mer fysisk, en annan mer metafysisk. En person som har e käpp i owöva lämnar alltid dörrar öppna bakom sig, det vill säga glömmer alltid att stänga efter sig. Det är käppen som så att säga förhindrar detta. Men metafysiskt innebär uttrycket förstås likadant – en person som inte kan stänga dörrarna – till det förflutna.

Och nu ska jag bli lite djup…

Precis innan Fästmön väckte mig med den mjukaste pussen i morse låg jag i sömnen och filosoferade kring det här uttrycket. En person som inte stänger faktiska dörrar efter sig kan ju vara fruktansvärt irriterande! Tänk om alla dörrar hemma stod öppna – hela tiden – för att NÅN inte fixar att stänga efter sig… Jag skulle bli gaaalen! Ja, gaaalen med tre a:n!

MEN… själv är jag en person som har svårt för att stänga de där metafysiska, dörrarna bakåt, dem som jag har öppnat själv. Det ÄR verkligen dags att stänga dem alla, stänga dörrarna och på så vis stänga ute alla gamla oförrätter och puckon som man inte vill ha kvar i sitt liv. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att ta ut den där käppa ur owöva, eller?… INNAN nån blir gaaalen på mig…

I’m working on it…

Read Full Post »

Nu ser jag framför mig hur somliga suckar och andra bara skakar på huvudet. Gissar att de tänker nåt i stil med

Jaha! Nu kommer ett sånt där gråtmilt inlägg igen… 😥

Ja, möjligen, men jag ska försöka att hålla mig cool 😎

När jag har gjort nåt fel, nåt som jag SJÄLV tycker är fel, vill jag gärna ställa till rätta. Men det går inte ibland. Det är helt omöjligt.

Jag känner sån skuld för att nån gråter och det är hemskt att inte kunna ställa det till rätta. Att inte kunna ta människan i famnen och säga

Det är lugnt! Jag fixar det här åt dig! Det löser sig.

Det finns många saker jag känner skuld för, många saker jag skulle vilja ställa till rätta. Men den onda, elaka Tofflan känner särskilt med en av de oskyldigt drabbade. En tredje part som jag vet var ledsen idag. Och jag har, om inte hela skulden, så en stor del av den.

Det gör ont att tänka på. Att gå omkring med dåligt samvete och skuld är tungt, slitsamt och, ja, gör ont. Väldigt ont.

Gentemot denna lilla människa känner jag sån skuld att de motsatta känslor jag känner mot alla dem jag önskar att jag hade varit elakare emot (ja, faktiskt!) inte väger upp. Denna enda, lilla människa – och alla de andra, tio, femton.


Gråt inte för mig eller mina handlingar, gråt inte, för jag är i grunden ingen god människa även om jag vill ställa ”allt” tillrätta.

                                                                                                                                               Du tror väl inte att jag är en god människa? Det är jag inte! Jag är inte god, jag är inte snäll. Jag är sårad, mänsklig och full av hämndbegär mot alla som gjort mig oförrätter. (Det är faktiskt en del…)

Det råder förbud sen Goethes dagar att vilja stanna tiden! Men ibland skulle jag vilja stanna den och till och med backa den. Kanske kunde jag ha agerat annorlunda, klokare, mindre själviskt. Jaa, det hade jag nog i många fall. Men i det speciella, lilla fallet kunde jag inte det. Tyvärr.

Och det gör ont att inte kunna ställa till rätta. Det är en skuld jag bär för resten av mitt liv.

Read Full Post »