Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tillbaka till livet’

I sista delen av Anja Kontors TV-serie När livet vänder fick vi tittare träffa Anita. Anita, som kallar sig själv dödsmorska.

Anita
Anita kallar sig själv dödsmorska. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)


Två händelser i livet
har präglat Anita: dels moderns död när Anita bara var två år, dels en skidolycka efter vilken Anita hade en nära-döden-upplevelse. Men Anita dog inte, hon kom tillbaka till livet. Efter detta har hon vigt sitt liv åt att hjälpa döende människor möta döden med mindre rädsla.

Först känns det helt obegripligt hur en människa orkar arbeta med döende människor. Hur en människa orkar träffa alla sjuka, alla rädda, alla närstående. Men ju mer Anita berättar desto lättare blir det att förstå. För det är ju faktiskt så att döden är en del av livet.

Titta på Anita på SvT Play.


Tack till Anja Kontor för en otroligt tänkvärd, sevärd… ja helt enkelt VÄRD TV-serie!


Livet är kort.

Read Full Post »

Fästmön noterade att det var en film i kväll på SvT2 som fått högt betyg i TV-tidningen. En annorlunda film, fransk-tysk, ett drama. Vi bestämde oss för att se Jag har älskat dig så länge.

Jag har älskat dig så länge

Den tar, den här filmen.


Jag brukar mest se thrillers,
deckare och skräckisar. Den här filmen faller under kategorin drama – även om den handlar om mord. Efter 15 år i fängelse för mord på sin son släpps Juliette fri. Hon får bo hos sin syster Lea och hennes familj – make, två adopterade döttrar och makens stumme far. Långsamt börjar Juliette komma tillbaka till livet, trots att hon bär på en hemlighet. Och av en händelse får Lea mer fakta och kan lista ut vad som har hänt.

Den här filmen tar. Den letar sig in i det mest förhärdade hjärta. Den bevisar att det knappast finns en större kärlek än en förälders kärlek till sitt barn. Nåt jag aldrig till fullo kan förstå, eftersom jag inte har några eller kan få några barn. Men jag kan inse känslorna, tro det eller ej.

Kvällens film får högsta Toffel-betyg. Det går inte att ge den nåt annat.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

En stark kille, på väg att bli framgångsrik inom musikbranschen, bryts sakta men säkert ner. Kvinnan han blir förälskad i misshandlar honom. Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann tar upp nåt så ovanligt som mansmisshandel – av en kvinna. Jag fick boken i julklapp av vännen Jerry. Tack!


En ovanlig och viktig bok!

                                                                                                                                                       Glenn Forrestgate arbetar som skivbolagsdirektör och hans grupp börjar få gramgångar. Men när han träffar Melina får han uppleva sin värsta mardröm. Hon är lynnig och egocentrisk – och väldigt sjuk. Dessutom misshandlar hon sin pojkvän. Sakta bryts Glenns självförtroende ner. Resan tillbaka till livet går emellertid – via en psykvård som fortfarande på 2000-talet har stora brister – med Glenn ombord. Bara det att han lever med skyddad identitet idag. Mansfrid i Sverige? Glöm det!

Redan i början av boken börjar jag undra. Vad är det för 24-årig kille som anser sig lurad av en tjej till att bli pappa? Jag menar, vet inte 24-åriga killar hur barn blir till och hur man skyddar sig för att det INTE ska bli barn? Och sen, när Glenn träffar Melinda och hon börjar bete sig otroligt märkligt och nyckfullt och till sist börjar slå honom – varför drar han inte? Och varför är det den kvinnliga vårdarens fel att de båda börjar flirta? Såna här frågor ställe vi allt som oftast till kvinnor i motsvarande situation. Men är det så att vi förväntar oss att det ska vara annorlunda för en man, att han ska vara på nåt sätt starkare?

Även om detta inte är nåt litterärt mästerverk – vilket författaren själv erkänner i slutet – är det en otroligt viktig bok. Viktig därför att den tar upp våld i en relation där misshandlaren är kvinnan. Lite blåögd kan jag nog tycka att Glenn är och jag tycker att han lite för ofta skyller på kvinnorna i sitt liv – de är de onda, de har onda avsikter. Men… orsakerna till att man stannar i en destruktiv relation kan vara oändliga – och inga. De kan vara stensäkra – och falla lika lätt som korthus. Bara den som själv har varit där vet vilket helvete det är – och varför man stannar ändå. Att bli misshandlad av en kvinna är dessutom skämmigt, förstås, och ett skäl till att man inte anmäler eller drar. Skälen kan, som sagt vara, oändliga. Tro mig, för jag vet.

Den här boken får högt betyg trots en del språkliga fel. Men den berättar en viktig historia. Läs den!

Read Full Post »