Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nedåt’

Ett nedgående inlägg.


 

I solnedgången, New Village, Uppsala, den 4 juli 2015…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Är det nåt jag ogillar så är det sura ungar. Jag orkar inte med surpuppor innan klockan har slagit åtta. Själv är jag naturligtvis glad som en lärka på morgonen – NOT! Den som är smart frestar därför inte på mitt tålamod genom att vara sur. Eftersom jag är vuxen blir jag nämligen lika sur som jag är STOR.


Vad sa räven om rönnbären?

                                                                                                                                                               Nä fy, jag åker hem till mig själv och sitter här och är sur och arg i min ensamhet. Så stör jag ingen. Och ingen behöver störa sig på mig. Men det är ananrs fasligt vad folk verkar störa sig på mig, jag som surar mest när jag är ensam! Idag hittade jag en kommentar som jag SURT vägrade att publicera här. Skribenten tyckte att jag skulle vara lite mer positiv så skulle allt ordna sig. HA! Vilken drömvärld lever h*n i, tro? Jag ska säga att jag ärligt försöker vara positiv så mycket och så ofta jag kan, men det är inte lätt när man befinner sig där jag befinner mig. I mitt privata lilla h-e.

Igår fick jag en annan kommentar här på mitt CV där nån tackade för en underhållande blogg och var rätt impad av mitt CV, men som tyckte att fotot var fult och att jag ser snipig ut! Kan jag hjälpa hur jag ser ut? Jag ler ju, för f*n, det får väl lov att räcka? Till skillnad från vissa andra bloggare går jag inte och stylar mig och sen till en proffsfotograf för en enkel presentationsbild på min blogg, liksom… Och inte har jag råd att lägga mig under skalpellen heller och få mitt utseende fixat. Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Framför allt är det ingen dans med några tusenlappar, precis.

Tänk att det är så lätt att ha synpunkter på andra! Jag inledde det här inlägget med att skriva om sura ungar… Så jag är inte så mycket bättre själv. Vilken tur då att jag är ensam hemma hos mig och kan ha mungiporna nedåtvända hur mycket jag vill. Ända tills jag sätter på mig masken jag bär när jag ska kliva ut genom dörren.

Det blåser idag. Det blåser som 17. Himlen är mörk och jag gissar att vi snart har regnet över oss. Igen. Skönt att det inte är förrän i morgon jag ska tvätta och städa bilen! För på torsdag gäller det! Då ska Clark Kent* besiktigas för andra gången i sitt liv. Mekar-Bruden har inte hört av sig angående ljudet hon skulle ha lyssnat på i fredags. I morse lät det lite av och till. Men ett ljud behöver ju inte betyda att bilen inte går igenom besiktningen. Eller??? JA JAG ÄR SKITNERVÖS!!! Kan tänka mig att det är som att gå med sitt barn till doktorn.

Det blir en liten utflykt idag för att hämta ett beställt material, posta ett Mors Dags-kort samt inhandla TV-tidning. Jag har ett sånt spännande trist liv, jag känner hur det riktigt spritter i benen av glädje dålig cirkulation. HA! Den enda gång det spritter i den här gamla kroppen är när jag ser på Fästmön. Hon gör mig glad och fnissig. Men tänk att det finns folk som är så missunnsamma att de är avundsjuka på min kärlek?

Kan man då bli annat än… sur??? Eller eller???

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bästa bil

Read Full Post »